2347452 GW09130 Riksdagens protokoll 2008/09:130 Torsdagen den 11 juni 2008/09 130 2009-06-11 00:00:00 En långsiktigt hållbar organisation för de allmänna förvaltningsdomstolarna i första instans val 96ED8494-FCC1-4EC8-AA0B-3541B6DB319E 47 JOHAN LINANDER (c) c Fru ålderspresident! Som centerpartist är det aldrig med glädje som jag beslutar om centralisering av statlig verksamhet. Min grundsyn är att statliga myndigheters verksamhet ska vara så decentraliserad som möjligt. Det finns en övertro på att större enheter placerade i storstäder skulle vara så mycket bättre än mindre enheter utanför storstäderna. Samma syn har jag på kommunal verksamhet, skolor, vård och annan för medborgarna viktig samhällsservice. Vi i Centerpartiet har i årtionden kämpat för att alla medborgare oavsett om man bor i stad eller på landet ska ha en god tillgång till det som vi gemensamt finansierar med våra skattepengar. Det handlar helt enkelt om rättvisa. Allra oftast är det mot Socialdemokraternas centraliseringspolitik som vi har fått kämpa. Men det finns motsvarande tendenser även inom partierna på allianssidan. Nu står vi inför ett tydligt centraliseringsbeslut - att lägga samman 23 länsrätter till 12. Frågan som med viss rätt ställs är hur Centerpartiet, som landets viktigaste och starkaste försvarare av decentralisering, kan ställa sig bakom detta beslut. Fru ålderspresident! Det ska jag förklara. Från början hade länsrätterna ett ganska begränsat antal områden att döma i. Precis som vi har hört från Helena Bouveng har måltyperna snabbt ökat, och nu är det över 500 olika måltyper som en länsrätt ska kunna döma i. Det handlar om allt från skattemål, körkortsmål och mål om vård av missbrukare till laglighetsprövning inom kommunallagen, mål om jordbruksstöd och mål om vård av unga. Det stod redan för ett antal år sedan klart att alla länsrätter inte skulle kunna döma i alla mål, och därför har man infört specialbestämmelser om att vissa speciella mål endast hanteras av ett mindre antal länsrätter. Men problemet kvarstår. På de mindre länsrätterna har det inte funnits tillräcklig möjlighet till specialisering, kompetensutveckling och en välfungerande beredningsorganisation. Detta kan på sikt riskera att påverka kvaliteten i dömandet. Domstolsverket tog därför tillsammans med domstolarna själva initiativ till en översyn. Det var alltså inte från början ett politiskt initiativ. Promemorian, som överlämnades till Justitiedepartementet redan 2007, innebar att länsrätterna behövde bli färre och större. Samtliga länsrätter ställde sig då bakom behovet av större länsrätter. Detta var alltså innan det fanns något förslag om vilka länsrätter som skulle slås samman. När sedan Länsrättsutredningens förslag om tio länsrätter skickades på remiss fanns det självklart olika åsikter om var länsrätterna skulle placeras. Jag tycker att det är alldeles naturligt att de länsrätter som nu riskerar att försvinna eller att slås samman med en annan länsrätt och inte ha sin byggnad kvar i samma stad reagerar och inte är nöjda. Det är en alldeles naturlig reaktion. Samtidigt måste vi komma ihåg att grunden till att länsrätterna ska bli färre är ett initiativ från länsrätterna och Domstolsverket. Det var ett initiativ som hade ett mycket brett stöd, inte bara från länsrätterna utan också från kammarrätterna, från Regeringsrätten och från många aktörer som själva har mål i länsrätterna, till exempel Skatteverket och Konkurrensverket. De tycker att specialisering behövs. Fru ålderspresident! Även om jag och Centerpartiet helst av allt vill se en decentraliserad statlig förvaltning kan vi inte sätta de principerna före en välfungerande länsrättsorganisation där specialisering är möjlig, där nödvändig kompetensutveckling kan ske och där vi kan ha en tillräckligt god beredningsorganisation. Därför står Centerpartiet bakom propositionen om en långsiktigt hållbar organisation för de allmänna förvaltningsdomstolarna i första instans. Låt oss då gå över till att granska oppositionens argument mot regeringens förslag. Oppositionen skriver: "Länsrätterna har stor betydelse för människor ute i landet." På de föregående talarna i debatten låter det som om folk springer till länsrätten var och varannan dag. Jag skulle vilja fråga hur många här inne som själva har haft ett mål i länsrätten? För protokollet vill jag berätta att det är en person som räcker upp handen. Jag har aldrig själv haft något mål i länsrätten, däremot har min pappa haft det. Det var en granne som överklagade bygglovet för det nya garaget, som då redan var byggt. Pappas nya garage hamnade först i Länsrätten i Skåne och sedan i Kammarrätten i Göteborg. Men inte hade det någon betydelse var målet avgjordes. Det kunde lika gärna ha varit en länsrätt i Kiruna som hade handhaft ärendet. Det hade varit lika lätt att skicka breven dit som till Malmö eller Göteborg. För det är ju så som förfarandet allt som oftast går till: Det är ett skriftligt förfarande. Folk behöver inte åka till länsrätten hela tiden. Under 2008 var det bara i 15 procent av alla mål i länsrätterna som det hölls muntlig förhandling. I mer än hälften av dessa muntliga förhandlingar är det domstolen som reser till platsen för förhandlingen, till exempel till en psykiatrisk klinik. Det är alltså enbart i undantagsfall som medborgarna kan komma att tvingas resa lite längre för att länsrätterna slås samman. I de fallen har vi tagit hänsyn till resvägarna när förslaget har tagits fram. Oppositionen pekar också på att länsrätterna till exempel handlägger medborgares tvister med ett antal myndigheter. Då ska man komma ihåg att många myndigheter handhar medborgarnas ärenden utan tanke på var de bor. Det är inte alls säkert att den myndighet som handhar mitt ärende är den enhet som ligger närmast där jag bor. Det kan vara en enhet i en helt annan del av landet som har hand om mitt ärende. I så fall är det ju länsrätten på den orten eller i den domsagan som ska ha hand om målet. Det kan alltså bli i en helt annan del av landet än den där jag bor. Även om myndigheten råkar ha ett kontor i Lund där jag bor kan det vara enheten i Östersund som handhar mitt ärende, och då skulle det ha blivit länsrätten i Östersund som har hand om målet. Nu tycker jag att man ska se över den frågan också, för det är mer rimligt i sådana fall att domstolen åker dit där parterna finns än tvärtom. Men det återkommer också Helena Bargholtz till senare. Vidare skriver oppositionen i sin första reservation att lokal förankring i länsrätterna är viktig i avgöranden i mål om missbrukare eller omhändertagande av barn. Varför är det viktigt med lokal förankring just i dessa typer av mål? Är det bra om de som avgör målet känner till missbrukaren eller de föräldrar som ska få barnet omhändertaget? Kanske, men jag är inte alldeles säker på det. Jag är inte säker på om det är bra att det finns personliga förbindelser i sådana mål, men jag skulle gärna vilja få en förklaring på hur ni menar. Ett fjärde argument är att ett antal städer förlorar kvalificerade juridiska arbetsplatser, och det håller jag med om. Det är inte bra när den juridiska kompetensen centraliseras till Stockholm och andra storstäder. Men detta argument är i sig inte starkare än behovet av att få större länsrätter som klarar den nödvändiga specialiseringen, kompetensutvecklingen och en välfungerande beredningsorganisation. Jag kan inte tolka detta på annat sätt än att Socialdemokraterna vill vara alla till lags genom att inte genomföra förslaget. Alla länsrätter ska vara kvar. Detta ställningstagande i opposition ska jämföras med vad Socialdemokraterna, med dåvarande justitieminister Thomas Bodström i spetsen, gjorde under sin regeringsperiod. Då lades hälften av alla landets tingsrätter ned, och när det gäller tingsrätterna kan man börja tala om dömande verksamhet som ligger nära medborgarna. Och där håller man muntliga förhandlingar allt som oftast. Ursäkta att jag har dragit över den anmälda talartiden. Jag vill berätta att min pappas garage fortfarande står kvar och yrka bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga reservationer. (Applåder) I detta anförande instämde Karin Nilsson (c). 0324815829026 GW01JuU23 N 2010-01-01 00:00:00 57056 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GW09130/#anf47