2347422 GW09100 Riksdagens protokoll 2008/09:100 Onsdagen den 15 april 2008/09 100 2009-04-15 00:00:00 Mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik föredragning av utskottsärende med eventuell debatt CF268750-3713-4667-B40E-D719F5D309CF 68 HANS LINDE (v) v Fru talman! Vi har att debattera utrikesutskottets betänkande Mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik . Jag vågar förutse att det inte kommer bli en av de blodigaste debatterna i utskottets historia, delvis därför att betänkandet berör bara några av alla de frågor som handlar om mänskliga rättigheter i världen, men kanske framför allt på grund av att diskussionerna om mänskliga rättigheter tenderar att bli diskussioner som domineras av vacker och högstämd men tämligen intetsägande retorik. Men mänskliga rättigheter är inte så okontroversiella som man skulle kunna tro utifrån de vackra deklarationerna. De mänskliga rättigheterna bär på en stor inneboende sprängkraft. Att säga att alla människor är lika mycket värda och att de mänskliga rättigheterna är individuella, odelbara och ömsesidigt samverkande är tyvärr i vår värld fortfarande i högsta grad något revolutionärt att säga, om man nu menar allvar med retoriken. Vi behöver inte söka oss till fjärran länder eller diktaturer som Nordkorea, Burma eller Saudiarabien för att hitta brott mot de mänskliga rättigheterna så som de uttrycks i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. De begås så mycket närmare än så. Fram till för drygt två veckor sedan hade Sverige en äktenskapslagstiftning som diskriminerade människor utifrån deras sexualitet, trots att artikel 16 i FN:s deklaration säger att "fullvuxna män och kvinnor har rätt att utan någon inskränkning ingå äktenskap och bilda familj". Denna diskriminering kunde vi avskaffa först efter en mångårig kamp och stort motstånd. I artikel 23:1 sägs att "var och en har rätt till arbete, fritt val av sysselsättning, rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden samt till skydd mot arbetslöshet". Säg det till de varslade på Volvo hemma i Göteborg, på Sandvik i Svedala eller på SSAB i Oxelösund! Inom Europeiska unionen, EU, byggs allt högre murar för att förhindra flyktingar från att ta sig in i unionen, trots att artikel 14 säger att "var och en har rätt att i andra länder söka och åtnjuta asyl". Och gäller verkligen artikel 22, att var och en "är berättigad till de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter som krävs för hävdandet av hans eller hennes människovärde" för de tiotusentals papperslösa som lever i vårt land? Och om vi ska vara ärliga får vi erkänna att inget land på jorden har lyckats med att uppfylla artikel 23:2, att "var och en har utan diskriminering rätt till lika lön för lika arbete". Låt oss konstatera att om FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna i alla delar hade respekterats i hela världen, ja, då hade världen, inklusive vårt eget land, i grunden sett väldigt annorlunda ut. Därför är det tyvärr fortfarande något oerhört radikalt - jag skulle säga revolutionärt - att säga att de mänskliga rättigheterna är individuella, odelbara och ömsesidigt samverkande, om man nu menar något med de orden. Fru talman! En av de frågor som faktiskt berörs av detta betänkande är frågan är hur och med vilka medel de mänskliga rättigheterna ska försvaras. Det är i högsta grad en relevant fråga med tanke på hur världen ser ut och efter de krig vi sett under de senaste åren, som har motiverats med just försvaret av de mänskliga rättigheterna - inte sällan under hejarop från delar av den svenska högern. Både anfallskriget mot Afghanistan 2001 och mot Irak 2003 saknade stöd i FN-mandat och i folkrätten men motiverades med de dåvarande regimernas grymhet och en hägrande framtid av demokrati och ökad respekt för de mänskliga rättigheterna. Vi kan i dag konstatera att friheten fick och får vänta för Afghanistans och Iraks hårt prövade befolkning. I stället har vi sett hur dessa folk utsatts för omfattande och grymma brott mot de mänskliga rättigheterna i de mänskliga rättigheternas namn. Under 2007 dödades minst 434 civila oskyldiga afghaner av USA- eller Natoledda trupper genom något av de 3 752 bombanfall som man genomförde i Afghanistan. I Irak har man för länge sedan slutat att ens försöka räkna alla de dödsoffer som har förorsakats av den USA-ledda ockupationen. Från Abu Ghraib i Irak och Bagrambasen i Afghanistan har rapporter kommit om skolboksexempel på grova brott mot de mänskliga rättigheterna. Sorgen för de efterlevande i Irak och Afghanistan blir knappast lättare att bära för att förövarna motiverat sina övergrepp med vacker retorik om mänskliga rättigheter och befrielse. Mänskliga rättigheter kan inte försvaras eller skyddas genom bombmattor eller genom anfallskrig. Däremot leder alltid bombmattor och anfallskrig till nya övergrepp och nya kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Det är lärdomen från Irak och Afghanistan. För oss vänsterpartister är det därför självklart att försvaret av de mänskliga rättigheterna går hand i hand med försvaret av folkrätten, arbetet med att stärka FN:s ställning i världen och kampen för fred och nedrustning. Utskottsmajoriteten säger att "huvudlinjen är att svenskt deltagande i fredsfrämjande insatser ska ske med ett mandat från säkerhetsrådet". Med andra ord öppnar man för svenskt deltagande i internationella militära insatser utan FN-mandat och därigenom utan stöd i folkrätten. I vilka lägen anser utskottsmajoriteten att Sverige ska kunna delta i internationella militära insatser utan FN-mandat? Har man verkligen inget lärt från Afghanistan och Irak? För att Sverige ska bli trovärdigt i sitt internationella engagemang för demokrati och mänskliga rättigheter krävs det att vi för en oberoende och självständig utrikespolitik och är militärt alliansfria. Därför borde det vara en förutsättning att fredsskapande, fredsbevarande och fredsframtvingande åtgärder enbart ska ske på FN:s uppdrag och med tydligt FN-mandat. Jag vill därför yrka bifall till reservation 1. 0901257862125 GW01UU15 N 2010-01-01 00:00:00 54455 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GW09100/#anf68