2347555 GV0992 Riksdagens protokoll 2007/08:92 Onsdagen den 9 april 2007/08 92 2008-04-09 00:00:00 Försäkringsrättsliga frågor föredragning av utskottsärende med eventuell debatt E9CD0B27-F395-4CAB-80D4-977B89BE4F9A 57 ANTI AVSAN (m) m Herr talman! I betänkandet Försäkringsrättliga frågor behandlas närmare 30 motionsyrkanden från den allmänna motionstiden. Jag ska beröra några av de frågeställningar som kommit till uttryck i vissa av motionsyrkandena och då i första hand ersättningsnivån i rättsskyddsförsäkringar, rättsskydd i förvaltningsrättsliga tvister, trafikförsäkringen i framtiden, handläggning av trafikskadeärenden och frågan om trafikskadeersättning till barn. När det gäller yrkandena som anknyter till frågan om ersättningsnivån i rättskyddsförsäkringar kan man fundera på om ersättningsnivåerna är för låga. Spannet ligger mellan 75 000 kronor och 200 000 kronor. Enligt uppgift från Försäkringsförbundet ligger mediannivån för de 18 största försäkringsbolagen såvitt jag har kunnat bedöma på 120 000 kronor som tak för rättsskyddet. Det är en nivå som ganska väl korresponderar med huvudregeln i rättshjälpslagen om 100 timmars rättshjälp med en timkostnad av lite drygt 1 000 kronor. Problembilden är också lite mer komplicerad än vad som framgår av oppositionspartiernas texter som berör frågan. Det finns skäl att påpeka att rättshjälpssystemet och försäkringsbolagens rättsskyddsmoment har samma grundläggande syfte. Rättshjälpen eller rättsskyddet ska utgöra ett bidrag till den enskildes processkostnader. Avsikten har aldrig varit att täcka kostnaderna fullt ut. En viktig allmän samhällelig utgångspunkt är också att motverka tvister där det inte finns rimliga möjligheter att nå framgång. Av det skälet ser rättegångsbalkens rättegångskostnadsregler ut så att enligt huvudregeln ska den förlorande parten betala den vinnande partens rättegångskostnader. I sådana fall där exempelvis en trafikskadad har goda skäl för att processa mot ett försäkringsbolag är förutsättningar för att själv gå skadeslös ur en process naturligtvis mycket bättre än om man har en svag talan. Det innebär att varje part som tänker sig att föra en talan mot någon måste göra en bedömning av hur stora förutsättningarna är att nå framgång. När det sedan gäller det så kallade frivilliga åtagandet ska försäkringsbolag normalt betala ombudskostnader under själva skaderegleringen av en personskada. Såvitt jag har erfarit verkar försäkringsbolagen i de allra flesta fall ha insett värdet av att stå för ombudskostnader under skaderegleringen. Skälet till det är att det är till fördel för försäkringsbolagen om någon med relevanta kunskaper hjälper försäkringstagaren att ta fram de uppgifter som är av betydelse för skaderegleringen. När det gäller själva ersättningsnivån för rättsskyddet är det en del av själva avtalet mellan försäkringstagaren och försäkringsbolaget. Utskottsmajoriteten i civilutskottet uttalade redan förra året att det inte var aktuellt att ställa sig bakom en ordning som skulle innebära att ersättningsnivåerna regleras i lag. Självriskens storlek och beloppsbegränsningar måste därför även fortsättningsvis vara en del av försäkringsavtalet, vars innehåll inte kan regleras genom lagstiftning. Jag konstaterar här att även Socialdemokraterna har skrivit i sin reservationstext att ersättningsnivåerna inte bör regleras i lag. Däremot finns det naturligtvis skäl för att försäkringsbolagen i rimlig utsträckning är lyhörda för försäkringstagarnas önskemål om ändringar i försäkringsvillkoren även när det gäller ersättningsnivåerna. Det bör också nämnas, vilket även gjordes av Christina Oskarsson här tidigare, att Domstolsverket har fått i uppdrag att göra en allmän översyn av rättshjälpslagen. I det uppdraget ingår även att analysera utvecklingen av rättskyddsmomentet i de försäkringar som marknaden erbjuder. Vidare utreds för närvarande ersättningssystemet vid trafikskador. Herr talman! Beträffande frågan om rättsskydd vid förvaltningsrättsliga tvister är det riktigt att rättskyddsförsäkringar inte gäller vid tvister som prövas vid förvaltningsdomstolar och av andra administrativa myndigheter. Inom förvaltningsprocessen prövas typiskt sett frågor mellan det allmänna och det enskilda. Processformen är skriftlig, och i den mån muntlighet förekommer är det ett komplement till den skriftliga handläggningen. Förvaltningsprocesslagens regler innebär att en förvaltningsdomstol har en omfattande egen utredningsskyldighet, vilken i sin tur innebär att samtliga relevanta omständigheter och rättsregler ska beaktas självmant av domstolen. Typiskt sett ska en part med en sådan processordning inte vara i behov av ombud. I den mån rättegångskostnader förekommer ska vardera parten normalt bära sina egna kostnader. Herr talman! Vilka tvister som ska omfattas av en rättskyddsförsäkring utgör också en del av själva avtalet mellan försäkringstagaren och ett försäkringsbolag och kan inte regleras genom lagstiftning. Det är därför svårt att förstå logiken i Socialdemokraternas uttalanden om att ersättningsnivåerna i rättskyddsförsäkringen inte bör regleras i lag. De förordar ju samtidigt i det här sammanhanget att förvaltningsrättsliga tvister bör omfattas av försäkringsvillkoren i rättskyddsförsäkringar och att det bör ankomma på regeringen att ta erforderliga initiativ för att verka för att få en sådan ändring till stånd. Jag kan inte se annat än att man i det här sammanhanget förordar lagstiftning. Av artikel 2.1 i rättskyddsdirektivet kan inte utläsas att en rättskyddsförsäkring måste ersätta ombudskostnader som uppstår i förvaltningsrättsliga tvister. Herr talman! Beträffande frågan om trafikförsäkringen i framtiden pågår utredning. Den 3 april 2007 gav regeringen en särskild utredare i uppdrag att utforma ett förslag till lagstiftning som innebär att trafikförsäkringens ansvar utvidgas på så sätt att ersättningar för skador som omfattas av den försäkringen ska undantas från den allmänna försäkringen. Vad som är viktigt att påpeka i sammanhanget är för det första att det allmännas ansvar för sjukvårdskostnader inte ska förändras. En utgångspunkt i arbetet är vidare - för det andra - att trafikskadelagens tillämpningsområde inte ändras. Trafikförsäkringen ska alltså, liksom tidigare, ersätta skador som uppkommer till följd av trafik. Vidare ska - för det tredje - som utgångspunkt gälla att ersättning från trafikförsäkringen även fortsättningsvis ska utges enligt principen om full ersättning. I utredningens arbete ska det slutligen läggas särskild vikt vid att skyddet för dem som drabbas av trafikskador inte försämras. I direktiven till utredaren har angetts att representanter för försäkringsbolagen, Försäkringskassan och Vägverket bör knytas till kommittén för att biträda den i arbetet. Utredaren ska också samråda med övriga berörda myndigheter och organisationer. Utredaren har begärt att utredningsuppdraget ska förlängas till den 15 juni 2009, vilket kan vara lämpligt också av det skäl som Socialdemokraterna har anfört, nämligen att det här av flera olika anledningar är en ganska omfattande fråga. Ett motionsyrkande om vikten av att trafikförsäkringen behålls som en generell försäkring behandlades av riksdagen för ett år sedan. Redan då redovisade civilutskottets majoritet sin uppfattning i frågan. Vi moderater och övriga partier i alliansen välkomnar regeringens initiativ att överföra statens kostnader för trafikskadades sjukpenning och sjukersättning till trafikförsäkringen. Vår utgångspunkt är att en reform av trafikförsäkringen kommer att medföra stora samhällsekonomiska vinster i form av ökad trafiksäkerhet, förbättrad rehabilitering och minskade skadekostnader. Vår bedömning är att både staten och fordonsägarna tjänar på att trafikförsäkringen tar över ansvaret för skadekostnaderna. Genom att försäkringsbolagen hanterar hela skadekostnaden premieras försäkringstagare med lågt riskbeteende samtidigt som premierna kan hållas nere. När det gäller möjligheterna till rehabilitering har civilutskottet som bekant för alla härinne studerat frågan i Finland, där man redan har den ordning som vi för närvarande utreder. Möjligheterna att ta ett samlat ansvar med en effektiv och snabb rehabilitering av trafikskadade lyftes fram som en klar förbättring för skadelidande. Det kan knappast vara negativt om man även i Sverige kan tillskapa en ordning där man snabbt sätter in effektiva och tillräckligt omfattande rehabiliteringsinsatser. En sådan ordning minskar påfrestningarna för de skadelidande, förbättrar möjligheterna att återgå till arbete och ger också andra samhällsekonomiska vinster även om man betraktar dessa vinster enbart ur ett rehabiliteringsperspektiv. Den utredning som nu håller på med sitt arbete har till uppgift att föreslå regler som innebär att ersättningar för skador som omfattas av trafikförsäkringen ska undantas från den allmänna försäkringen. En sådan överflyttning av vissa kostnader till trafikförsäkringsområdet måste fungera såväl lagtekniskt som administrativt och är därför en uppgift som inte lämpar sig för en parlamentarisk kommitté. Frågan är inte så dramatisk som socialdemokrater och vänsterpartister vill göra gällande. Jag noterar att Miljöpartiet hitintills inte har haft några invändningar mot vad jag och utskottsmajoriteten anser i denna fråga. Det pågående utredningsarbetet bör inte föregripas med några ställningstaganden från riksdagens sida. När det gäller motionsyrkanden om handläggning av trafikskadeärenden har Finansinspektionen tittat på hur sådana utredningar sköts hos försäkringsbolagen och lämnat en rapport under 2003. Rapporten har följts upp 2005 och 2007. Det hela har mynnat ut i att Socialstyrelsens rättsliga råd ska få möjlighet att göra en expertvärdering av försäkringsläkares medicinska bedömningar, vilket i sig skulle innebära en förbättrad rättssäkerhet för de skadelidande. Man har också sagt att man bedömer att det här är ett bättre alternativ än att försäkringsläkare ställs under Socialstyrelsens tillsyn. Det pågår också arbete med frågor som gäller tvistlösning. I direktiven till Trafikförsäkringsutredningen anges att när sådana skador som omfattas av trafikförsäkringen undantas från den allmänna försäkringen kommer trafikskadades grundtrygghet att avgöras av vilken ersättning de får från trafikförsäkringen. Det måste säkerställas att den som anser att ett försäkringsbolag har fattat ett felaktigt beslut i ett sådant ärende har goda möjligheter att få till stånd en sakkunnig och opartisk prövning av sitt anspråk, i sista hand av domstol. Utredaren ska också utreda och överväga i vilken ordning tvister om ersättning ska prövas och om särskilda processregler bör införas. Det finns mycket man skulle kunna säga om utredningarna och om hur handläggningen av ärendena ska gå till. Det nämndes av Christina Oskarsson att Patientsäkerhetsutredningen tittar på frågorna. Den har att överväga frågan om till exempel sakkunniga läkare och tandläkare som anlitas i försäkringsärenden samt om försäkringsläkarna ska stå under statlig tillsyn. Man tittar alltså på frågan i ett annat perspektiv. Jag ska också säga något om trafikskadeförsäkring för barn. Christina Oskarsson har gett uttryck för en felaktig beskrivning av verkligheten, menar jag. En skadads - det gäller också ett skadat barns - rätt till ersättning är inte begränsad till något schablon- eller standardbelopp. Grundprincipen är att ersättning fullt ut ska täcka förlusten. Man brukar säga att den skadelidande ekonomiskt ska försättas i samma situation som om olyckan inte hade inträffat. Detta innebär att alla som skadas vid en trafikolycka inte får lika mycket i ersättningen från försäkringen. Rättvisan i systemet ligger i stället i att alla drabbade har rätt till full kompensation för sina förluster. Vilka metoder som ska användas för att närmare beräkna inkomstförlusten har inte slagits fast i lagstiftningen, utan har utvecklats i rättspraxis. Det är svårt att beräkna framtida inkomstförluster. När det gäller barn är det i praktiken en schablonersättning som gäller. Det finns enskilda fall där det har utgått högre ersättning av skälet att något barn till exempel har uttalat starkt att när jag blir stor ska jag bli det ena eller det andra. Då har det också funnits stöd för det på annat sätt. Det här innebär att man har svårt att säga någonting om framtiden. Utrymmet för individuella bedömningar när det gäller barn är mycket mindre än för vuxna personer. Även när det gäller vuxna personer är det väldigt många gånger svårt, trots att de har ett relativt långt yrkesliv bakom sig. Vad skulle de ha gjort i fortsättningen? Det här är också till stora delar bevisfrågor. Innan jag slutar ska jag också säga att beträffande överfallsskyddet i hemförsäkringen behöver det inte finnas en fällande dom för att man ska få ersättning från Brottsoffermyndigheten. I övrigt är det förslaget egentligen att övervältra kostnader från skadevållaren på andra. Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag till riksdagsbeslut, vilket innebär att samtliga motioner avslås. 0338458649710 GV01CU13 N 2010-01-01 00:00:00 68127 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GV0992/#anf57