2347555 GV0992 Riksdagens protokoll 2007/08:92 Onsdagen den 9 april 2007/08 92 2008-04-09 00:00:00 Djurskydd föredragning av utskottsärende med eventuell debatt 808A149B-B381-4A3F-8B1B-74F5D88CA60B 131 HELENA LEANDER (mp) mp Fru talman! Efter allt detta prat om hur bra vi är i Sverige sade faktiskt Irene Oskarsson att vi inte är bäst i klassen på allt. Jag tycker i alla fall att det känns fint med den ödmjukheten. Vi har en stark djurskyddslag i Sverige. Den säger att djur ska behandlas väl, skyddas mot onödigt lidande och ges rätt till sitt naturliga beteende. Det låter jättebra. Det låter radikalt och faktiskt ganska rimligt. Man kan ha olika etiska uppfattningar om vilken rätt vi människor har att utnyttja djur för våra syften, men givet att vi nu uppenbarligen har tagit oss den rätten måste det vara en ganska självklar grej att djuren ska behandlas väl. Men hur ser det då ut i verkligheten, när de här fina orden i djuskyddslagen ska omsättas i praktiska föreskrifter? Låt mig ta ett exempel från en genomsnittlig kycklinggård. Kycklinggård - visst tänker ni på en mysig liten faluröd gård ute på landet med små kycklingar som pickar i solen på stallbacken? Tänk er i stället ett stort stall med tusentals kycklingar tätt ihopträngda. Egentligen ska det inte vara mer än 20 kilo kycklingar per kvadratmeter i Sverige, men eftersom den här gården, precis som de flesta andra, är ansluten till branschens djuromsorgsprogram är det okej att ha upp till 36 kilo eller, omräknat, 25 djur per kvadratmeter. En engelsk studie visar att redan vid 14 kycklingar per kvadratmeter blir djuren mer stillasittande. De får också svårt att vila, eftersom andra kycklingar trampar på dem. Vid 28 djur per kvadratmeter kan de inte alls vila normalt. En annan engelsk studie har visat att kycklingar som får välja mellan vanligt foder och foder med tillsats av smärtstillande medel väljer det senare. De har alltså så ont att de väljer smärtstillande medel. Det beror helt enkelt på att kycklingar avlas fram för att de ska växa så snabbt som möjligt. Då hänger inte alltid kroppen med. Skelettet och lederna tar stryk, och kycklingarna får ont. Samma snabbväxande kycklingraser finns världen över, så jag har svårt att tro att de svenska kycklingarna skulle vara förskonade från den här smärtan. Dessutom finns det andra problem som frätskador och hjärtslag. Hur stämmer det här egentligen överens med djurskyddslagens vackra ord om naturligt beteende och skydd mot onödigt lidande? Är det naturligt för kycklingar att vara så tätt ihoppackade att de varken kan röra sig eller vila normalt? Eller är det lidande som får kycklingarna att välja smärtstillande medel om de har chansen ett nödvändigt lidande? Nej, knappast. Det finns alltså all anledning att se över bestämmelserna för slaktkycklingar, så att de bättre stämmer överens med djurskyddslagen. Årligen dör också ca 150 000 kycklingar, och ytterligare tiotusentals skadas på vägen till slakteriet. Även andra djur dör eller skadas förstås vid transporterna, men ju lägre ekonomiskt värde som djuret har desto mindre problem är det för transportören. Om vi däremot hade en sanktionsavgift för djurtransporter där djur skadas eller dödas skulle transportörerna själva få ett incitament att behandla djuren bättre. Resan till slakt kan vara nog så stressande för djuren. Det är många här som är överens om att det inte är acceptabelt med långa djurtransporter. Men tänk er då hur det är för djuren på cirkus, som transporteras fram och tillbaka, år ut och år in. Vilken möjlighet har de att bete sig naturligt i transportbilen eller för den delen på cirkusplatsen? Lägg därtill att de dessutom kan ha tränats med metoder som vi kanske inte är så förtjusta i här i Sverige. Det finns faktiskt roligare saker att skratta åt än djur som har berövats sitt naturliga beteende. Det finns ingen anledning att acceptera djur på cirkus. Något annat som det har skrattats en hel del åt är tanken på att fiskar skulle vara individer med förmåga att känna smärta och lidande. Nu hade jag tyvärr inte möjlighet, enligt replikreglerna, att svara Jeppe Johnsson tidigare. Men jag tycker inte att det är så lustigt. Modern forskning visar att fiskar, precis som andra ryggradsdjur, har förmåga att känna smärta och lidande. Då är det väl rimligt att vi tar hänsyn till det? Sedan får vi så klart se över vad det kan betyda för praktiska konsekvenser. Jag är inte rätt människa att i dag tala om att de här fiskemetoderna är bäst eller sämst för fiskarna. Det är en sådan sak som man skulle kunna se över så att man om man nu ska fiska kan göra det på ett sätt som orsakar så lite lidande som möjligt. Jag förstår inte riktigt varför man bara kan strunta i fiskarnas lidande för att de är fiskar. Visst, det låter ju jättetöntigt. Fiskar är ju små. Men om de nu lider, varför ska vi inte ta hänsyn till deras lidande? Jag ska erkänna för er att jag ångrar meningen om att räkna fiskar som individer. Jag står fortfarande för att jag ser fiskar som individer med förmåga att känna smärta och lidande. Men det har gett er lite billiga extrapoäng. Jag inser det. Poängen är kanske inte prio ett att vi ska ha Fiskeriverket att räkna kvoterna i individer. Däremot tycker jag att det ändå på sikt vore önskvärt om man kunde få en djursyn som mer ser djur just som individer och inte som några sorts allmänna resurser som trä, järnmalm eller vad som helst. Sedan har vi frågan om mulesing som vi har varit inne en hel del på tidigare här, alltså den stympning som australiska merinofår utsätts för. Vi har hört att vår jordbruksminister inte är beredd att föreslå något förbud för produkter från "mulesade" får, ungefär som man gjorde med hund- och kattpäls. Man avvaktar att den australiska fårnäringen själv ska lösa problemet efter 2010. Lyssnar man på alliansföreträdare här i kammaren kan man nästan få intrycket att det är vår jordbruksministers förtjänst. Riktigt så är det inte. Det är faktiskt djurskyddsorganisationer som jobbat hårt med den här frågan långt innan svenska politiker fick upp ögonen. Trots allt är det långt kvar till 2011, då det här skulle börja gälla. Under tiden kommer många får att utsättas för det här övergreppet. Jag ser inte varför vi inte skulle kunna sätta ned foten och säga att vi inte vill ha de här produkterna i Sverige, precis som man faktiskt sagt när det gäller hund- och kattpäls. Jag tycker också att det är synd att jordbruksministern inte bara motsätter sig utan aktivt motarbetar, får vi läsa i betänkandet, ett förbud mot kanadensiska sälprodukter trots skrämmande uppgifter om grymheten i jakten, eller ska vi säga slakten. Sälungar flås rent av levande och lämnas att förblöda på isen. Fru talman! Det här är bara ett axplock av vad djur utsätts för runt om i Sverige och världen. Det finns många andra viktiga frågor. Många av dem har vi tagit upp i tidigare motioner, och nu har vi systemet med förenklad behandling som gör att vi inte ska ta upp dem igen. Oavsett det hoppas jag att vi ändå på alla de områden där djur nyttjas av människor kan låta oss vägledas av empatin och att vi kan arbeta för ett samhälle där djur verkligen har rätt att bete sig naturligt och slipper utsättas för lidande. 0872978640827 GV01MJU13 N 2010-01-01 00:00:00 68201 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GV0992/#anf131