2347555 GV0992 Riksdagens protokoll 2007/08:92 Onsdagen den 9 april 2007/08 92 2008-04-09 00:00:00 Konstnärs- och musikfrågor föredragning av utskottsärende med eventuell debatt 0D265231-B028-4C2F-8618-5B19537AEBC1 103 SIV HOLMA (v) v Herr talman! I betänkandet behandlas tio motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 2007 om konstnärs- och musikfrågor. Åtta yrkanden kommer från Vänsterpartiet. Vänsterpartiet vill ha en icke-diskriminerande och inkluderande scenkonst och långsiktiga bidrag till fria grupper. Vi vill att regeringen kommer med förslag till hur en bild- och formallians kan inrättas. Vi vill att regeringen förverkligar ett två år gammalt riksdagsbeslut om att upphovsmän till offentliga konstnärliga verk bör ha förhandlingsrätt när det gäller den individuella visningsersättningens storlek. Vidare vill Vänsterpartiet att fler musikgenrecentrum ska inrättas och att den musikaliska mångfalden stärks. Vi vill också ha en handlingsplan för folk- och världsmusik med syfte att de får ett förhållandevis rättmätigt utrymme. Vänsterpartiet kommer också med ett helt nytt förslag om att utarbeta en modell för ett samarbete mellan amatörer och professionella som ska kunna bli långsiktigt och bygga på jämlika villkor. Majoriteten bestående av alla partier utom Vänsterpartiet avstyrker dessa goda förslag. Herr talman! Det finns framför allt två förslag som jag är besviken över att de inte fått något stöd. Det ena berörs i reservation 2, Långsiktiga bidrag till fria grupper, vilken jag härmed yrkar bifall till. Här har alla utom Vänsterpartiet en stark tilltro till att regeringen "snarast återkommer till riksdagen och redovisar möjligheten till att knyta sådana bemyndiganden till anslag inom utgiftsområde 17". Det hade varit en styrka om kulturutskottet hade vågat göra ett tillkännagivande. Det skulle ha gett signaler om att kulturpolitiken är beredd att ta strid med finanspolitiken om att ge rimliga långsiktiga ekonomiska villkor för de fria grupperna. Ingen har väl undgått rapporteringen i medierna om hur konstnärliga ledare har fått ta privata lån och skuldsätta sina hem och hus för att kunna ha någon form av ekonomisk framförhållning. Jag tycker att det är ovärdigt i ett civiliserat samhälle att behandla kulturutövarna på detta sätt. Det andra förslaget berörs i reservation 3, Konstnärernas försörjning, vilken jag härmed yrkar bifall till. Det handlar om att bygga vidare på modellen med allianser som Teater-, Dans- och Musikallianserna. Det är svårt att motivera att ett helt konstområde ska lämnas utanför. Bild- och formkonstnärerna har länge varit en eftersatt grupp. Ingenting positivt har hänt för denna grupp sedan betänkandet Konstnärerna och trygghetssystemen presenterades. Däremot har försämringarna i villkoren för rätt till arbetslöshetsersättning drabbat samtliga som yrkesmässigt utövar konstnärlig verksamhet. Vänsterpartiet vill att regeringen ska få i uppdrag att återkomma med förslag till hur en bild- och formallians kan inrättas. Det har förekommit lokala försök med konstnärsallianser för bild- och formkonstnärer. Från dessa borde man kunna hämta erfarenheter av hur sådana kan utformas. Det är två reservationer som förtjänar ett brett stöd från riksdagens partier. Alla ni som förespråkar att kulturarbetare ska ha anständiga ekonomiska villkor är välkomna att rösta på reservationerna 2 och 3. Herr talman! Vänsterpartiet förslag på icke-diskriminerande scenkonst, konstnärernas försörjning, den individuella visningsersättningen och ett nytt musikgenrecentrum avstyrks med hänvisning bland annat till den pågående Kulturutredningen. Det är ganska symtomatiskt att vart och vartannat förslag som riksdagen ska behandla hamnar i ett vakuumliknande tillstånd: "Var god dröj" till nästa år, är ett återkommande tema i riksdagens kulturpolitiska debatter. Statens kulturpolitik går på sparlåga. Förutom "var god dröj" tills Kulturutredningen presenterar sitt förslag räknar regeringen upp kulturbudgeten på drygt 10 miljarder med 61 miljoner. De verksamheter som råkar tillhöra verksamheter som får pris- och löneomräkningar får en oanständigt låg uppräkning. Senast var den 0,78 procent. Jämför 0,78 procent med att lönerna generellt gått upp med 3,5 procent. Dessutom har man ett hyressystem som tar mer och mer av kulturverksamhetens pengar. Till den förra regeringens försvar kan sägas att den var beredd att se över systemet, men det är inte denna. Summan av kardemumman blir att kulturens ekonomiska villkor är anorektiska! Herr talman! I dag föreslår Teaterförbundet i en skrivelse till statsminister Fredrik Reinfeldt att han ska inrätta en departementsövergripande kriskommission för scenkonsten. De skriver att läget är så akut att det inte finns möjligheter att avvakta den sittande Kulturutredningen och andra utredningar som pågår inom området. De befarar att om inget görs kommer skador på scenkonstens infrastruktur att bli svåra att reparera i efterhand. En omfattande utslagning av högutbildade och kvalificerade kulturutövare står för dörren. Arbetsgivarparten, Svensk Scenkonst, har gett uttryck för liknande kritik. De vill att allianspartierna ska leva upp till de löften som man gav före valet såsom bland annat ökade anslag till den fria scenkonsten och att pensionsfrågan ska lösas. Jag vill ställa en enkel fråga till Olof Lavesson och Cecilia Wikström. Kommer ni att arbeta för att en kriskommission i enlighet med Teaterförbundets förslag inrättas? Herr talman! Avslutningsvis vill jag redogöra för Vänsterpartiets nya förslag om att hitta en modell för samarbetet mellan amatörer och professionella. Kulturutskottets svar blir: "Ett sådant samarbete bör i första hand byggas på frivillighetens princip utan pekpinnar och inblandning från statens sida." Herr talman! Ett sådant svar kallar jag för "god dag yxskaft". Man har helt enkelt valt att inte förstå vad vårt förslag går ut på. Under de senaste två tre decennierna har så kallade arbetarspel eller bygdespel framförts på olika håll i landet. Man kan nog kalla det för en folkrörelse där man med teaterns hjälp vårdat det gemensamma kulturarvet. Många människor har varit engagerade och involverade i att ta fram historiskt material som legat till grund för pjäsmanus. Man har samlat ihop pengar, sytt dräkter, byggt scenografi, repeterat etcetera. De föreställningar där professionella och amatörer samverkat har haft hög konstnärlig kvalitet. De har haft stor betydelse för självkänslan i de samhällen de kommit till. Kristina Nero skriver i sin doktorsavhandling från år 2005, På samma scen, om samarbetet mellan amatör- och yrkesteater utifrån exemplet Huskvarna, där Alf Henrikssons pjäs Bara tusen korta år uppfördes åren 1994-1996. Herr talman! Det är givetvis ofrånkomligt att yrkesskådespelare och amatörskådespelare har olika förutsättningar och villkor. Lagstadgade rättigheter och fackliga avtal gäller bara för yrkesfolk. Men om sommarteatrarna ska kunna leva vidare och utvecklas behövs det en modell som ger något positivt till proffsen och något positivt till amatörerna. Det finns en inbyggd stor risk att den professionella sidan exploaterar amatörerna. En viktig förutsättning i en modell som skapar bättre balans mellan de båda parterna är att amatörteaterns eldsjälar stöttas ekonomiskt lokalt, regionalt och nationellt. Här finns erfarenheter från Finland som skulle kunna tas till vara. Vänsterpartiet vill att regeringen tillsätter en arbetsgrupp som får till uppgift att ta fram en modell för samarbetet mellan yrkesverksamma scenkonstnärer och amatörer där båda parter kan delta på jämlika villkor. Jag yrkar därför bifall till reservation 7. 0395416536118 GV01KrU11 N 2010-01-01 00:00:00 68173 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GV0992/#anf103