<anforande>
<dok_hangar_id>2347551</dok_hangar_id>
<dok_id>GV0988</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2007/08:88 Torsdagen den 3 april</dok_titel>
<dok_rm>2007/08</dok_rm>
<dok_nummer>88</dok_nummer>
<dok_datum>2008-04-03 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Trossamfund</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>2ED51EC5-054A-4833-8684-2C4E50D78107</anforande_id>
<anforande_nummer>166</anforande_nummer>
<talare>DAN KIHLSTRÖM (kd)</talare>
<parti>kd</parti>
<anforandetext>
Herr talman! Jag vill ge majoritetens syn på de här frågeställningarna och det betänkande som vi har. Möjligtvis kan argumenten och diskussionen kännas igen, men jag tycker att det är viktigt att ta upp det.
Låt mig först säga att min grundinställning är att staten ska stödja, inte styra. För mig och för oss är trossamfundens arbete mycket mer värt än storleken på det statliga stödet som för innevarande år är ca 50 miljoner. Att ytterligare minska det bidraget är oacceptabelt.
Samfundens betydelse för samhället och för enskilda människor kan inte mätas i pengar. Samfundens insats och arbete omfattar miljontals människor i hela landet. Arbetet för de svaga i samhället är väl omvittnat. Det handlar om flyktingarbete, hemlöshet, socialt utsatta och ensamma människor, grupper som ofta står utanför samhällets insatser.
De ideella insatserna inom kyrkor och samfund är omfattande. De är en kanal för människors vilja att hjälpa varandra, och därigenom stärker faktiskt trossamfunden framväxandet av ett mänskligare samhälle.
Men hur viktiga dessa insatser än är för samhället i stort är det i mötet med den enskilde som kyrkor och samfund har sin centrala betydelse. Religiös tro, längtan och frågeställningar är fundamentalt mänskliga. Det handlar om frågeställningar som berör vårt innersta, vår bild av oss själva. Kyrkor och samfund ger röst åt dessa frågor och bidrar därmed till att stärka den enskilde.
Än en gång: Ungefär lika många människor i vårt land besöker varje vecka en religiös sammankomst - det kan vara i en kyrka, en moské eller en synagoga - som det är som besöker ett idrottsevenemang. Fördelat per deltagare handlar det om ungefär 60-70 kronor per år, jämfört till exempel med det betänkande vi diskuterade förut - inga jämförelser i övrigt - med idrottsrörelsen som också är en självständig och fri folkrörelse som har 1,8 miljarder i olika statliga stöd.
Precis som det tydligt uttrycks i betänkandet är målet för det statliga stödet att bidra till att skapa förutsättningar för trossamfunden att bedriva en aktiv och långsiktigt inriktad religiös verksamhet i form av gudstjänst, själavård, undervisning och omsorg. Statsbidrag får lämnas till ett trossamfund som bidrar till att upprätthålla och stärka de grundläggande värderingar som samhället vilar på och som är stabilt och har egen livskraft.
Vad är ytterligare motiven till att staten ska stödja trossamfund? Svaret är väldigt viktigt och avgörande, och det är viktigt att understryka detta. Jag menar att trossamfund är generellt samhällsnyttiga organisationer som medverkar i den ständigt pågående normbildningsprocessen och att denna process är nödvändig för att upprätthålla och stärka de grundläggande värderingar som vårt samhälle vilar på. Inom parentes ska jag säga att jag personligen tycker att trossamfunden skulle delta ännu mer i samhällsdebatten.
Självklart ska också varje fri förening, kyrka och vad vi nu kallar dem uppmärksamma de frågor som tas upp i betänkandet och reservationerna. Men som fria och obundna måste det vara deras eget beslut och deras egen process att arbeta med dessa viktiga frågor.
</anforandetext>
<intressent_id>0338278373318</intressent_id>
<rel_dok_id>GV01KrU8</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>67894</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GV0988/#anf166</protokoll_url_www>
</anforande>
