<anforande>
<dok_hangar_id>2347547</dok_hangar_id>
<dok_id>GV0984</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2007/08:84 Torsdagen den 27 mars</dok_titel>
<dok_rm>2007/08</dok_rm>
<dok_nummer>84</dok_nummer>
<dok_datum>2008-03-27 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Vuxenutbildning</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>02AA855A-4C72-476B-822B-2F925CAED87D</anforande_id>
<anforande_nummer>98</anforande_nummer>
<talare>LOUISE MALMSTRÖM (s)</talare>
<parti>s</parti>
<anforandetext>
Fru talman! Jag ägnade en stor del av vår plenifria vecka, förra veckan, åt olika skolbesök. Som vanligt blev jag imponerad av allt jobb som så skickligt utförs i skolan och av hur mycket pedagogisk utvecklingskraft som finns i vårt land. 
Men ett möte förra veckan kom att göra mig lite ledsen. Jag träffade nämligen en lärare på en f-6-skola. Vi kom att tala om hur man på bästa sätt lyfter elever som har de tuffaste förutsättningarna. Läraren förklarade för mig att det helt enkelt handlar om begåvningsbegränsningar. När man har öppnat locket på tunnan kan man inte fylla på med mer kunskaper än tills det är fullt, uttryckte hon.
Bortsett från att lärarens människosyn och kunskapssyn stank unket 50-tal och var allmänt defensiv och pessimistisk är jag övertygad om att hon har fel i sak. Leta upp i princip vilken aktuell pedagogisk forskning som helst, granska försök där man med en ny skolledning och nya arbetsmetoder har lyckats vända skolors elevprestationer från botten till toppen eller, för den delen, följ tv-programmet 
Klass 9 A
 för att bli övertygad!
Jag blir verkligen upprörd när jag tänker på hur förutsättningarna för de elever som den här läraren bedömt som obegåvade och fullproppade framöver kommer att se ut. Jag har nämligen mött många elever som har fått höra just sådant här struntprat från sina lärare. 
Med dålig självkänsla och skadat förtroende för allt vad skola heter och med en rädsla för att återigen bli stämplade som obegåvade har de här eleverna motvilligt tvingats söka sig till vuxenutbildningen - kanske därför att Arbetsförmedlingen har ställt sådana krav. Men väl där händer ofta något. Bara sex månader senare har de rakare rygg och nya kunskaper. De vet att de också kan. 
Alla
 kan om man bara får de rätta förutsättningarna.
Utbildning är en rättighet för alla. Men vi har olika förutsättningar att tillgodogöra oss den rättigheten under olika förhållanden och i olika skeden av livet. Det är ett av skälen till att vi måste låta en generöst tilltagen och flexibel vuxenutbildning vara en viktig pusselbit i det livslånga lärandet.
Det här framstår kanske som politiskt korrekta floskler för en del av er. Men för mig blir det aldrig bara floskler. Jag har haft Magnus, Majd, Caroline och Sadrija som elever. För mig betyder varje bortsopad vuxenutbildningsplats en människa av kött och blod som inte får möjlighet att förverkliga sina drömmar.
Den desarmering av vuxenutbildningen som skett i vårt land efter valet 2006 har fått betydelse inte bara för enskilda personer och deras närmaste. Också för arbetsgivarna i vårt land betyder varje försvunnen plats i vuxenutbildningen och i arbetsmarknadsutbildningar ännu ett anställningsbehov som inte kan tillfredsställas. För dem som redan har en anställning betyder det i sin tur jobba över, jobba över, jobba över. För Sverige som nation betyder det faktiskt att vi förlorar i konkurrenskraft.
Det går inte att övervärdera betydelsen av en befolkning med bred basutbildning och möjligheter till snabb och flexibel fortbildning som kan möta snabba förändringar i efterfrågan och nya arbetsmarknadsbehov.
Fru talman! Tyvärr spelar samhällsklass fortfarande en avgörande roll när det gäller barns studieprestationer och val av utbildning. Det är knappast en slump att det sällan är akademikernas barn som får höra att de har begränsad begåvning eller att deras kunskapstunna är full.
Satsningar på vuxenutbildning är ett av de mest effektiva sätten att bryta klassklyftor. Det blev vi varse efter 1990-talets kunskapslyft när närmare en miljon människor bättrade på sina teoretiska kunskaper. Nu börjar det bli dags för ett nytt kunskapslyft - den här gången med fokus på yrkesinriktade utbildningar. På så vis skulle vi väva samman varje individs - även den vuxnes - rätt till utbildning och fortbildning med det nödvändiga i att möta den efterfrågan i en mängd bristyrken som i dag finns på arbetsmarknaden.
Fru talman! Vi vänder oss mot synen på vuxenutbildning som enbart ett arbetsmarknadspolitiskt instrument, för vuxenutbildning är mycket mer än så. Vi vänder oss också mot synen på vuxenutbildning som enbart en andra chans att reparera efter en misslyckad skolgång när man var yngre.
Vuxenutbildning måste ses i sin helhet och i sitt sammanhang. Den är ett smörjmedel och ett måste för ett modernt samhälle som står sig i den globala konkurrensen om de moderna jobben och som har en modern befolkning som har behov och som vågar ställa krav.
Varför vill den moderatstyrda regeringen snåla på det smörjmedel som i allra högsta grad bidrar till att Sverige kan möta framtiden väl rustat? Varför vill ni hålla tillbaka antalet vuxenstuderande genom att strö grus i maskineriet och minska chansen att ta sig in på komvux eller på en folkhögskola eller att via en arbetsmarknadsutbildning få ett jobb? Varför vill ni att bara dagens Caroline och Sadrija ska få en plats? Varför ska inte också Magnus och Majd få det? Varför ska de lämnas kvar i marginalen, ännu längre bort från arbetsmarknaden?
Fru talman! Jag står bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservationerna 1 och 3.
</anforandetext>
<intressent_id>0203334943718</intressent_id>
<rel_dok_id>GV01UbU10</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>67134</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GV0984/#anf98</protokoll_url_www>
</anforande>
