2347546 GV0983 Riksdagens protokoll 2007/08:83 Onsdagen den 26 mars 2007/08 83 2008-03-26 00:00:00 Migration och asylpolitik föredragning av utskottsärende med eventuell debatt AADC6F02-5E01-461D-B32C-DF2DC44C600C 2 KALLE LARSSON (v) v Fru talman! Vi lever alltjämt i en orättvis och orolig världsordning. Vi lever i en värld där hundratusentals miljoner människor tvingas att lämna sina hemländer för att söka sig en fristad någon annanstans. Skälen kan vara krig, väpnad konflikt, fattigdom, politiskt förtryck, att man riskerar att drabbas av tortyr i det land man en gång kände som sitt eget. Denna orättvisa världsordning måste förändras. Vi är ett av de partier som kraftfullast av alla verkar för en rättvisare världsordning, där ekonomisk jämlikhet gör att människor inte tvingas lämna sina hemländer. Men samtidigt lever vi alltjämt i denna världsordning, i en världsordning där människor tvingas lämna Latinamerika, Iran, Colombia, Bangladesh, Armenien och många andra länder för att de helt enkelt inte längre kan leva kvar i sitt gamla hemland. I avvaktan på att världsordningen blir mera rättvis, medan det arbetet pågår, måste asyl- och flyktingpolitiken förändras i grunden. Sverige har ett gott rykte internationellt när det gäller att ta hand om människor på flykt. Men det är att leva på gamla meriter att fortfarande hävda att det skulle vara så. I dag väntar Abbas Kasimi och Dadkoda Qalandari på att avvisas från Sverige, på att skickas hem till Afghanistan. I dag väntar Soraj Jamaly från Malmö på att sändas tillbaka till Afghanistan, till ett land där han riskerar att drabbas av förföljelse. Fereidun Rezai från Borås och Reza Rezai från Markaryd ska också de skickas ut ur landet. Så har myndigheterna i all sin vishet bestämt. De ska tillbaka till en verklighet i Afghanistan där det för varje människa som har ögon att se med råder krig och väpnad konflikt. I dag väntar också Enayatullah Adel från Hofors på att skickas tillbaka. Det är till hans försvar som klasskamrater och andra i kommunen Hofors har agerat. Det är för att ge stöd åt sin vän och kamrat och för att förändra svensk asylpolitik och stoppa avvisningar till Afghanistan och Irak. Det går inte att skicka hem Dadkoda Qalandari. Han är redan hemma i Sundsvall. Det går inte att skicka hem Fereidun Rezai, för han är hemma i Borås. På samma sätt går det inte heller att säga att man ska skicka hem Enayatullah Adel, för han är ju redan hemma, i Hofors. Fru talman! Vi kommer i dag att få höra från en rad av alliansens förespråkare och inte minst från vår migrationsminister att det här kan han inte göra något åt. Det är inte hans sak. Det är domstolarna som ska avgöra hur ärenden hanteras. Det stämmer inte. Det är felaktigt. Tvärtom är det fullt möjligt och också ett ansvar för var och en som sitter i den här kammaren att förändra det man inte vill ska vara som det är, att ta initiativ för politisk förändring om man inte håller med om de beslut som fattas. Det ska inte ske genom att man fattar beslut i enskilda ärenden. Det är vi alla överens om ska ske genom myndigheter och domstolar. Men i dag står kammaren här, riksdagens samtliga ledamöter var och en, inför ett val. Det är valet att stödja det förslag som nu lämnas av Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet om en översyn av utlänningslagen med syfte att stoppa avvisningarna till Afghanistan och Irak. Det går inte att ducka i den frågan, även om migrationsministern kommer att göra sitt bästa för att försöka lyckas. Fru talman! Vi har sedan ett par år tillbaka en ny instans- och processordning, ett nytt sätt att fatta beslut i utlänningsärenden. Det är också det som är skälet till att alla regeringspartier här hävdar att det är för tidigt att göra någonting åt hur utlänningslagen ser ut. Men om det inte blir som man hade tänkt är det väl bra om man gör något åt det direkt. Det är i alla fall vår uppfattning. Här har det inte blivit som lagstiftaren, som riksdagen, avsåg. För det är uttryckligen skrivet i den utlänningslag som nu gäller att det inte skulle bli någon hårdare bedömning i något avseende än vad som gällde tidigare. I förarbetena till lagen står detta klart och tydligt. Ändå har myndigheterna använt just dessa förarbeten, glömt att läsa vissa meningar uppenbarligen och använder nu en hårdare praxis än vad som skedde tidigare. Det är i ett läge när säkerhetssituationen i såväl Irak som Afghanistan och flera andra länder har försämrats enligt Utrikesdepartementets egna rapporter. Man talar inte med varandra. Man läser inte förarbetena till lagen. Man låter en annan dagordning vara övergripande. Nu ska de lämna landet. Det är målsättningen. Det här är, fru talman, juridiskt felaktigt. Det är politiskt hyckleri, och det är mänskligt och moraliskt ett haveri. Det är juridiskt felaktigt, för när det gäller avvisningarna till Irak har UNHCR:s flyktingkommissarie Guterres uttryckligen sagt att det avtal som Sverige påstår sig ha skrivit under med hela Irak - vilket heller inte är sant, men låt det vara hänt för tillfället - är i strid med internationella konventioner. FN:s flyktingkommissarie säger: Det där avtalet gäller inte. Ändå används det som grund för avvisningsbesluten. När det gäller Afghanistan var Afghanistans utrikesminister Spanta på besök i Sverige för bara några veckor sedan och vädjade till Sverige att stoppa avvisningarna till Afghanistan. Inte heller det avtalet är juridiskt hållbart. Det är undertecknat av vice flyktingministern, men det har inte skett enligt afghansk rätt. Hörande med det afghanska utrikesministeriet har inte skett. Därför är inte detta avtal giltigt ens i Afghanistan. Ändå använder svenska myndigheter med migrationsministerns goda minne detta som ursäkt för att avvisa människor. Politiskt hyckleri är det, därför att vi samtidigt skickar trupper till Afghanistan för att skapa lugn och ro. Om det nu är så lugnt och säkert att det inte är några problem att återvända, vad har då svenska trupper där att göra? Varför skickar vi svenska soldater för att hålla lugn och ordning, som det påstås, om det nu är så ofarligt och lugnt att återvända? Mänskligt och moraliskt - det är ett starkt ord att kalla det haveri, men jag har svårt att finna ett annat uttryck, för det som just nu sker är att hundratals ska avvisas trots att många av dem har vänner, kamrater och arbete och har etablerats i det svenska samhället. De ska skickas tillbaka till flera av de platser i världen där man inte kommer att kunna leva ett tryggt liv. Vill man söka juridiska argument för att ha en annan ordning är det enkelt att finna dem. Vill man söka politiska argument är det också enkelt. Vill man ta mänskligt och moraliskt ansvar borde man, liksom jag nu gör, yrka bifall till reservation 5. Senaste nytt är för övrigt att kurder enligt Migrationsverket ska avvisas till Bagdad, en plats där de inte känner någon hemhörighet, en plats som ingen av dem kommer ifrån, där de saknar kontakter och möjligheter att skapa ett tryggt och bra liv. Dagordningen för svenska migrationsmyndigheter just nu tycks handla om att så många som möjligt ska sändas härifrån, oberoende av vad som händer med de människorna när de kommer tillbaka. Om man låter det vara så, om man skyller på att man ingenting kan göra, då får man också bära det moraliska och mänskliga ansvaret för att avvisningarna fortsätter. När Tobias Billström om en stund kliver upp i riksdagens talarstol har han att svara på frågan: Varför låter du detta ske? Fru talman! Det är en rad olika frågor som är aktuella i dagens debatt. Det finns ingen möjlighet för någon av oss här att hantera dem alla. Men jag vill ändå på några punkter till presentera Vänsterpartiets politik och hur vi vill att politiken i Sverige ska förändras. Som tidigare nämnts har Sverige skickat människor tillbaka till Grekland. Det har varit uppmärksammat i medierna vilka villkor man får leva under i Grekland. Människor blir misshandlade därför att man har en dålig rättssäkerhet. Människor får leva i förvar och fängelser under sociala förhållanden som är under all kritik. Dessutom skickas människor tillbaka därifrån till länder där de riskerar förföljelse. Förra året fick tre av fyra irakier stanna i Sverige. Ingen irakier fick stanna i Grekland. Ändå skickar Sverige nu tillbaka hundratals personer som satte sin fot någonstans i Grekland först, innan de kom till Sverige, och som är från Irak. Vilken rättssäkerhet är det i ett sådant system? Hur kan man från svenska myndigheters sida vara säker på att man inte skickar tillbaka någon till Grekland vars ärende inte prövas på det sätt som enligt våra normer är rättssäkert, utan i stället omedelbart sänds tillbaka till Irak och drabbas av den förföljelse som ingen människa enligt internationell rätt ska kunna drabbas av? Fru talman! Jag vill i det sammanhanget yrka bifall också till reservation 3, som skulle innebära att vi fick en annan ordning när det gäller det som kallas Dublinavvisningar. Vi skulle låta var och en själv avgöra i vilket land man skulle söka asyl. Den asylpolitik vi i dag har skapar också i Sverige orättvisor och villkor som man inte ska behöva leva under. Så länge som systemet upplevs som så orättvist som i dag, så länge kommer människor som får avvisningsbeslut inte att kunna resa tillbaka till sina hemländer. Då blir man papperslös, förvisad till ett liv som gömd i Sverige, utanför alla sociala trygghetssystem, bortom allt det som vi som bor här sedan tidigare tar som självklara delar av vår välfärd. Man har ingen rätt till skola för sina barn. Ja, vi vet att regeringen där har aviserat att man så småningom ska göra det Vänsterpartiet länge har krävt, nämligen ge rätten till skola för gömdas och papperslösas barn. Men det brådskar! Man har ingen rätt till sjukvård. Den frågan kommer att återkomma här under våren. Från vår sida kan vi redan nu säga att full sjukvård, samma sjukvård, måste vara en rättighet för alla, oberoende av vilket skäl man har till att finnas i Sverige. I dag har vi också frågan om rättigheter på arbetsmarknaden. Det som händer för papperslösa i dag är att de många gånger tvingas att leva på svartarbete, på löner som är 20, 25 eller 30 kronor i timmen, utan trygghet, utan att kunna gå till chefen och klaga på dåliga anställningsförhållanden, för då polisanmäls man och skickas ur landet, utan möjligheter att själv eller tillsammans med större fackförbund agera för att få upp lönenivåer. Man är hänvisad till att leva ett liv som ingen av oss egentligen skulle vilja leva. Lösningen på situationen är förstås en allmän amnesti. Ge rätten till alla som finns här och som inte har begått några grova brott att få stanna i Sverige! Det vi i dag har att fatta beslut om är rättigheter på arbetsmarknaden. Att man ska få rätt till skadestånd om man utnyttjas i svartarbete, att man ska få rätt att få utebliven lön - inte ens detta är något av regeringspartierna berett att gå med på. Domen från regeringspartierna över de papperslösa är hård: Era barn kanske får gå i skolan om ett par år, men någon sjukvård ska ni inte ha, och helst av allt ska ni lämna landet. Tyvärr måste jag säga att även Socialdemokraterna på den punkten, i den reservation man har, har angivit att det är det som är huvudlinjen. Är man här illegalt ska man lämna landet. Har man det perspektivet blundar man för hur hård och hänsynslös asylpolitiken många gånger är. Det hade kunnat vara annorlunda. Med vår politik hade en annan ordning varit möjlig. Det finns på en rad punkter i det vi i dag diskuterar förslag från Vänsterpartiet på förbättringar. Men jag ska inte upprepa allt som redan finns skriftligt för den som vill läsa det. Låt mig i stället ägna den korta minut jag har kvar av min något överdrivna talartid till att säga något annat. Det som är viktigt är inte bara var de politiska partierna här i riksdagen placerar sig. Vi vet numera hur förhållandena och oppositionerna här ser ut. Vi vet att regeringspartierna ingenting kommer att göra för att förbättra situationen. Det är inte särskilt troligt att vi i eftermiddag när riksdagen röstar kommer att få ett stopp för avvisningar till Afghanistan eller Irak. Därför är det något annat som kommer att kunna göra förändringen av politiken möjlig, nämligen det engagemang som andra i samhället visar. För den som tittar på tv: När man kliver in här i riksdagen för att lyssna på debatterna får man en uppmaning. Man måste vara tyst, knäpptyst, får inte prata med varandra. Det är alldeles rätt och rimligt, för debatten ska föras här mellan dem som är folkvalda. Man får inte applådera några inlägg. Men, fru talman, jag tror inte att det finns någon regel som förbjuder oss att ge vårt stöd till dem som sitter på läktaren eller dem som lyssnar vid tv-apparaterna. Det finns ingenting som hindrar mig från att ge mitt stöd till alla advokater och människorättskämpar runt om i landet, till alla dem som är aktiva i olika asylkommittéer och flyktingråd och till alla dem som dagligen kämpar för att förbättra villkoren för asylsökande i Sverige och för att stoppa avvisningar till länder i krig. Det finns såvitt jag vet enligt riksdagens regler ingenting som hindrar mig från att ge en applåd till elever från Hofors som är här för sin klasskamrats skull eller till Papperslösa Stockholm som sitter på läktaren för att kämpa för papperslösas rättigheter. Det är ni som är möjligheten till förändring. Den här applåden är till er. (Applåder) Tack för ert engagemang och tack för det ni gör! I detta anförande instämde LiseLotte Olsson (v). 0449003924218 GV01SfU6 N 2010-01-01 00:00:00 66829 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GV0983/#anf2