<anforande>
<dok_hangar_id>2347536</dok_hangar_id>
<dok_id>GV0973</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2007/08:73 Onsdagen den 5 mars</dok_titel>
<dok_rm>2007/08</dok_rm>
<dok_nummer>73</dok_nummer>
<dok_datum>2008-03-05 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>(forts. från 11 §) Allmänna motioner om beskattning av företag, kapital och fastighet (forts. SkU19)</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>2AE63BE4-4510-4D3F-84E9-41BD61A8BB46</anforande_id>
<anforande_nummer>57</anforande_nummer>
<talare>ÅKE SANDSTRÖM (c) replik</talare>
<parti>c</parti>
<anforandetext>
Herr talman! Det är självklart så att om vi skapar flera särregler blir det inte enklare. Då minskar ju likformigheten. Det kan vi räkna ut rent matematiskt. Sedan finns det många fördelar med de förslag som har lagts fram.
Det är intressant det här med proportioner och hur man jämför vem som drabbas och vem som tjänar på något. Jag har varit kommunalt verksam i 35 år. Då s-regeringen införde maxtaxan i barnomsorgen var det den största inkomstöverföringen mellan fattiga och rika som man har gjort i modern tid. De som tjänade allra mest kunde nämligen få en direkt minskning av sin avgift med upp till 3 500 kronor i månaden. Jag minns att det fanns protester också mot just den fördelningspolitiska inriktningen från Raimos parti. Som sagt: Det är en svår balansgång. 
Vill man samarbeta över blockgränserna i kommuner och landsting har jag inga synpunkter på det. Det är en naturlig följd som får byggas upp underifrån.
</anforandetext>
<intressent_id>0590881101608</intressent_id>
<rel_dok_id>GV01SkU19</rel_dok_id>
<replik>Y</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>65814</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GV0973/#anf57</protokoll_url_www>
</anforande>
