<anforande>
<dok_hangar_id>2347596</dok_hangar_id>
<dok_id>GV09133</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2007/08:133 Torsdagen den 19 juni</dok_titel>
<dok_rm>2007/08</dok_rm>
<dok_nummer>133</dok_nummer>
<dok_datum>2008-06-19 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Svar på interpellation 2007/08:779 om höjning av studiemedel</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>interpellationsdebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>FAB908D6-2EF5-413F-8A21-37C6682F34CF</anforande_id>
<anforande_nummer>25</anforande_nummer>
<talare>LAGE RAHM (mp)</talare>
<parti>mp</parti>
<anforandetext>
Fru talman! Jag vill börja med att tacka Lars Leijonborg för svaret. Jag konstaterar att det egentligen inte hade så mycket innehåll. Lars Leijonborg sade att det ska ske under mandatperioden. Han hänvisade till den studiesociala kommitté som jag ingår i. Men jag vill minnas att när den här kommittén tillsattes var det väldigt tydligt att en höjning av studiemedlet skulle vara fullt möjlig att genomföra även utan att man behövde invänta kommittéförslaget. Jag utgår från att det står fast. Att den är möjlig att genomföra innebär förstås inte att den kommer att genomföras eller att regeringen anser att det är önskvärt att den genomförs. Jag vill ändå tydliggöra att det är ett val som regeringen gör - att införa den nu eller senare.
Om det ska göras under mandatperioden, som regeringen faktiskt har lovat, måste det göras antingen i höst eller till 2010 som är valåret och den sista möjligheten att genomföra det. Då undrar jag lite över regeringens prioriteringar. Om man väntar till sista stund och tycker att höjningen av studiemedlen ska komma sist undrar jag vad det sänder för signaler, hur man tänker sig att studenter ska reagera på det här. Alla andra reformer har kommit före eller precis samtidigt. Vad vill regeringen sända för signaler till unga som vill utbilda sig och som ser att det i dagsläget kan vara väldigt svårt att försörja sig på det studiemedel som finns? Vi har många som har det väldigt svårt, vilket också visas av den undersökning som Sveriges förenade studentkårer har gjort och som jag hänvisade till. Den visar att studenter i snitt går back 878 kronor per månad. Frågan är: Hur täcker man upp det? Många kanske arbetar, och det kan vara bra. Men frågan är om man ska vara tvungen att arbeta och om regeringen anser att man ska vara tvungen att arbeta samtidigt som man studerar för att ha möjlighet att studera, alternativt att man måste ha rika föräldrar för att kunna studera.
Jag tycker att en sak i Lars Leijonborgs svar var intressant, och det är att man långsiktigt ska säkerställa studenters möjlighet. Jag undrar lite om långsiktigheten innebär att man vet att studenter har det dåligt nu, men om kanske tio år kommer en student att kunna få ett drägligt studiemedel. 
</anforandetext>
<intressent_id>0970607693429</intressent_id>
<rel_dok_id>GV10779</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>72919</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GV09133/#anf25</protokoll_url_www>
</anforande>
