2347594 GV09131 Riksdagens protokoll 2007/08:131 Onsdagen den 18 juni 2007/08 131 2008-06-18 00:00:00 Riktlinjer för den ekonomiska politiken och Redovisning av skatteutgifter föredragning av utskottsärende med eventuell debatt F97DC1AC-83C9-40B6-9464-AD9D797A78A4 18 LARS ELINDERSON (m) m Fru talman! Jag vill börja med att rikta mig till Thomas Östros och tacka för den sommarhälsning vi fick inledningsvis. Jag vill önska detsamma. Jag vill också rikta en eloge till Thomas för det fina samarbete vi har haft under den korta tid som han har varit med i finansutskottet. Vi har ett bra samarbetsklimat i finansutskottet, en konstruktiv dialog. Vi lyssnar på varandra och har respekt för varandras åsikter och roller. Jag ska samtidigt medge att vi var lite oroliga när vi fick reda på att Thomas skulle ansluta sig till finansutskottet i våras. Efter den konfrontation som hade varit i näringsutskottet i synnerhet i vissa frågor under huvuddelen av mandatperioden fram till nu var vi lite rädda att det också skulle påverka klimatet i finansutskottet. Det har det inte gjort. Thomas har på ett bra sätt anpassat sig till den fina atmosfär vi har. Det är jag tacksam för. Jag vill rikta det tacket till Thomas Östros. Däremot vill jag säga att jag upplever att Thomas Östros har behållit sin vana att blunda hårt med åtminstone ena ögat och ibland med båda ögonen när han beskriver verkligheten. Ensidigheten i beskrivningen av den ekonomiska utvecklingen stämmer inte riktigt med den bild jag har av Thomas Östros som seriös ekonom. Alla positiva tecken beror på den tidigare socialdemokratiska regeringen, även sådant som helt styrs av den internationella utvecklingen och internationella faktorer, medan alla negativa signaler beror på den nya regeringen, även sådant som helt styrs av den internationella utvecklingen eller internationella faktorer. Som ekonom reagerar jag över den här tendensen att blunda med ena ögat eller båda ögonen, och jag återkommer lite senare med några frågor på ett antal punkter som Thomas Östros har berört i debatten här i dag. Vårpropositionen anger riktlinjer för den ekonomiska politiken, budgetpolitiken och skattepolitiken. Regeringen fullföljer sin politik med inriktning på att fler människor ska få möjlighet att stå på egna ben genom eget arbete och genom mer pengar i plånboken efter det att skatten är betald. Politiken består i huvudsak av tre delar: att skapa drivkrafter för arbete, att göra det lättare och mindre kostsamt att anställa och att göra det enklare och mer lönsamt att driva företag. Propositionen anger åtgärder för att öka svenska företags konkurrenskraft genom satsningar på infrastruktur, forskning, fokus på kunskap i förskola och skola och genom en ökad integration av bland annat utrikes födda på den svenska arbetsmarknaden. Man anger en omfattande satsning på klimatpolitiken och på energiområdet och en målinriktad satsning på att stärka välfärden, bland annat genom att öka medborgarnas valfrihet på välfärdsområdet. Regeringens finanspolitik har fokus på ett viktigt område där Socialdemokraterna har misslyckats. Det innebär inte att allt som Socialdemokraterna har gjort har varit fel - tvärtom. Vakthållningen av det finanspolitiska ramverket har lagt en god grund för den nya regeringens ekonomiska politik. Men omläggningen av arbetsmarknadspolitiken är och har varit en förutsättning för att bryta det växande utanförskapet, oavsett i vilka statistiska mått det mäts, och att minska arbetslösheten. Omställningen av politiken har medfört en större ökning av sysselsättningen och medelarbetstiden och minskning av utanförskapet på kort tid än någonsin tidigare. Samtidigt har de offentliga finanserna haft en lika anmärkningsvärd utveckling. Regeringen anger i vårpropositionen att statsskulden i slutet av den här treårsperioden kommer att vara nere på en nivå som vi inte har haft sedan i början av 50-talet. Även om det naturligtvis är svårt att exakt ange vad som är effekter av tidigare regerings fattade beslut, vad som är en följd av internationella konjunkturförändringar och hur mycket som beror på regeringens åtgärder är det ingen tvekan om att den förda politiken har inneburit ett trendbrott i flera avseenden, framför allt när det gäller sysselsättningen och arbetsmarknadens funktionssätt. På en punkt vill jag korrigera Thomas Östros redan nu, nämligen när det gäller frågan om vad Finanspolitiska rådet faktiskt säger om utvecklingen fram till i dag. Man säger inte att regeringens politik inte har haft effekt. Man säger att det är för tidigt att dra slutsatser om hur stor effekt regeringens politik har haft. Sammantaget menar Finanspolitiska rådet att regeringens politik innebär en sänkning av jämviktsarbetslösheten på mellan 1 och 1,5 procent på sikt. Det motsvarar, om Finanspolitiska rådet och andra bedömare har rätt, mer än 100 000 nya jobb och 70 000-80 000 färre i utanförskap. Lägre jämviktsarbetslöshet ökar också utrymmet för regeringen att med finanspolitiska medel ytterligare stimulera hushållens konsumtionskraft och öka investeringar i infrastruktur och andra produktivitetsfrämjande insatser. Finanspolitiska rådets bedömningar bekräftas också av SCB:s senaste statistik över sysselsättning och arbetslöshet som visar på en fortsatt mycket stark arbetsmarknad trots en viss dämpning på grund av konjunkturavmattningen. Det man kan reagera över när man tittar på SCB:s prognoser när det gäller arbetslösheten är att vi i en lågkonjunktur faktiskt bara kan konstatera en marginell justering av arbetslösheten uppåt, trots en omfattande lågkonjunktur som i andra länder får betydligt större genomslag än i Sverige. Trots en vikande konjunktur kommer utvecklingen av de offentliga finanserna enligt regeringen att fortsätta att utvecklas positivt. Utvecklingen har sedan propositionen lades på riksdagens bord för två månader sedan ytterligare stärkt denna tendens. Den finansiella turbulensen i världen har i huvudsak stabiliserats, även om kvardröjande effekter sannolikt kommer att medföra en mer utdragen återhämtning av världsekonomin än vad som tidigare ansetts troligt. Osäkerheten på finansmarknaden har sannolikt också påverkat den internationella prisutvecklingen på energi-, råvaru- och spannmålsmarknaderna och är en av förklaringarna till den oväntat snabba ökningen av inflationen. Samtidigt innebär detta att fortsatt stor osäkerhet om hur inflationen kommer att utvecklas kvarstår. Jag har ett par konkreta frågor när det gäller inflationsutvecklingen som jag vill rikta till Thomas Östros. Jag ställer frågorna till dig som ekonom. Min första fråga är: Vilka faktorer anser Thomas Östros ligger bakom inflationsutvecklingen i Sverige under det senaste året? Den andra frågan är: Anser Thomas Östros att vi hade haft ett högre arbetskraftsutbud och ett högre resursutnyttjande i ekonomin om vi hade haft en högre a-kassa? Den tredje frågan är: Hade realinkomsterna - inte reallönen utan nettoinkomsterna i skattebetalarnas plånböcker - och därmed konsumtionskraften för hushållen varit högre om regeringens skattesänkningar inte blivit av? Det är de tre frågor jag vill ställa, och de är direkt kopplade till några av Thomas Östros påståenden här i debatten. Jag förstår att Thomas Östros är ivrig att få svara på mina frågor och kanske också ställa några frågor till mig, vad vet jag. Men jag har ytterligare något att tillföra först. Särskilt glädjande i sysselsättningsutvecklingen är att långt fler långtidsarbetslösa än någonsin tidigare tycks ha fått fotfäste på arbetsmarknaden under de senaste åren. Det som var det strukturella problemet med sysselsättningen och den ökande arbetslösheten och som regeringen fokuserade särskilt på var att stora grupper hamnade i ett långvarigt, nästan konstant utanförskap utanför arbetsmarknaden. Det som har hänt nu med den nya politiken är att olika grupper av långtidsarbetslösa tycks ha fått fotfäste på arbetsmarknaden. Antalet fasta anställningar fortsätter att öka som andel i relation till de totala anställningarna. De långsiktiga effekterna av regeringens arbetsmarknadspolitik kommer att medföra en varaktig förbättring av sysselsättningen och en lägre så kallad jämviktsarbetslöshet. En enig kår av utomstående bedömare menar att regeringens sysselsättningspolitiska reformer kommer att ge betydande effekter på sysselsättning och jämviktsarbetslöshet på sikt. Den socialdemokratiska myten att den tidigare regeringen skapade fler jobb under sitt sista regeringsår än alliansregeringen under sitt första är fel i grunden. En del av de jobb Socialdemokraterna skapade under sitt sista år var tillfälliga jobb genom arbetsmarknadsprojekt och andra tillfälliga åtgärder som ersattes under slutet av 2006 och under 2007 av ordinarie jobb på den ordinarie arbetsmarknaden. Nästan 50 000 tillfälliga arbetsmarknadspolitiska jobb försvann. De inrättades 2006 och försvann under slutet av 2006 eller under 2007 och ersattes av ordinarie jobb på den ordinarie arbetsmarknaden. 50 000 av de jobb som Socialdemokraterna hävdar skapades av den gamla regeringen försvann. I stället kom 50 000 nya jobb över till den nya regeringens sida av balansräkningen. Fru talman! Det finns ytterligare ett antal påståenden som håller på att etableras som myter. Jag var inne på en av dem i en av frågorna till Thomas Östros, nämligen frågan om skillnaden mellan realinkomst och reallön. Socialdemokraterna hävdar att vi är mycket nära att få en situation där reallönen kommer att bli negativ på grund av en ökad inflation. Men i verkligheten har den borgerliga regeringens skattesänkningar gjort att trots en negativ inflationsutveckling har hushållen under det här året och även under nästa år fått en garanterad realinkomstförstärkning som förmodligen också kommer att innebära ett positivt tillskott till konsumtionen i ekonomin. Om utvecklingen skulle gå därhän att hushållens köpkraft skulle minska, det vill säga om oppositionens politik skulle genomföras och skattesänkningarna inte skulle genomföras, skulle det slå direkt på tillväxten. Detta är ytterligare ett skäl för regeringen att fortsätta sänka skatterna i normala inkomstlägen och inte ett argument mot. Herr talman! Regeringens politik för ökad sysselsättning, minskad arbetslöshet och minskat utanförskap har varit framgångsrik. Utskottet ser en fortsättning på den inslagna vägen som ett naturligt led i att långsiktigt stärka den svenska ekonomin. Oppositionen är splittrad och anvisar helt olika vägar för framtiden, men en sak är de eniga om, och det är att det ska löna sig mindre att arbeta och mer att inte arbeta. En sådan politik skulle leda oss tillbaka till den återvändsgränd som vi är på god väg att ta oss ur. Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i finansutskottets betänkande nr 20. 0905755961314 GV01FiU20 N 2010-01-01 00:00:00 72764 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GV09131/#anf18