2347589 GV09126 Riksdagens protokoll 2007/08:126 Onsdagen den 11 juni 2007/08 126 2008-06-11 00:00:00 Mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik föredragning av utskottsärende med eventuell debatt EA3384A0-9AB9-4258-85BD-3F2C843603BC 90 BODIL CEBALLOS (mp) mp Herr talman! Regeringens skrivelse om mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik innehåller en hel del som det går att instämma i även om jag tycker att den skulle vara mycket vassare och inte bara beskriva problemen utan att tala om hur man tänker agera annat än i mycket svepande ordalag. Enligt skrivelsen är och ska Sverige vara en tydlig röst i världen för de mänskliga rättigheterna. Regeringen höjer ambitionerna och lovar att agera både bilateralt och multilateralt för att de mänskliga rättigheterna ska implementeras och efterlevas fullt ut i världens länder. Till världens länder hör också Sverige. Därför skrev Miljöpartiet i sin följdmotion till skrivelsen att vi också bör sopa rent framför egen dörr och se till att vi själva lever upp till alla de konventioner vi undertecknar. Så här skriver regeringen i sin skrivelse: De mänskliga rättigheterna är universella och odelbara. De gäller för alla människor utan åtskillnad, oavsett land, kultur eller specifik situation. Ingen regering kan därför hävda särskilda förhållanden som tradition, kultur eller religion som skäl för att kränka de mänskliga rättigheterna. Regeringen säger också att begreppet mänskliga rättigheter riskerar att urholkas när stater försöker relativisera dess innebörd och hävda undantag av diverse slag. Ändå har Sverige sedan många år tillbaka med hänvisning till den reglerade invandringen begått åtskilliga brott mot de mänskliga rättigheterna då människor utvisats i strid med tortyrkonventionen och då barn utvisats i strid med barnkonventionen. Inget land har blivit fällt så många gånger som Sverige för brott mot tortyrkonventionen. Det inger inte förtroende att klaga på bristande respekt för de mänskliga rättigheterna i ett land och samtidigt skicka tillbaka människor som sökt skydd i Sverige från samma land utan någon som helst säkerhet när det gäller att personen i fråga inte kommer att drabbas av tortyr eller annan förnedrande behandling. I skrivelsen tas ett antal länder upp som exempel på länder där situationen för de mänskliga rättigheterna har försämrats. Det är länder som vi ändå skickar tillbaka flyktingar till. I Sudan, Demokratiska republiken Kongo, Tchad med flera ställen i världen begås storskaliga övergrepp där människor tvingas på flykt, våldtas och dödas. I synnerhet kvinnor och barn drabbas. Det är text som jag har tagit direkt från skrivelsen. Det sexuella våldet och diskrimineringen av kvinnor i Kongo är oacceptabelt, enligt skrivelsen. Ändå utvisar vi människor dit. I Etiopien och Eritrea begås svåra övergrepp. I Ogaden sker tvångsförflyttningar, godtyckliga frihetsberövanden och utomrättsliga avrättningar. Ändå utvisar vi människor dit. Situationen för västsaharier i Marocko har inte förbättrats. Ändå utvisar vi människor dit. I Turkiet har man inte uppvisat några stora förbättringar i det praktiska livet när det gäller respekten för minoriteters rättigheter. Trots det utvisar vi kurder, turkar och andra grupper till Turkiet. I Azerbajdzjan och Armenien går utvecklingen i negativ riktning. Ändå utvisar vi människor dit. I Vitryssland och Ryssland sker en försämring, men vi utvisar människor dit. Ryssland är ett av världens farligaste länder för journalister. I Irak pågår det ett krig. Tortyr, utomrättsliga avrättningar och godtyckliga frihetsberövanden är exempel som tas upp i skrivelsen när det gäller Irak. Kvinnors rättigheter har försvagats. Ändå utvisar vi människor till Irak. I Syrien och Iran ökar antalet avrättningar, men vi utvisar människor dit. I Palestina försämras läget för de mänskliga rättigheterna, och de befinner sig i både en intern och en extern väpnad konflikt. Ändå utvisar vi människor dit, även barn. När det gäller Colombia, som får mycket skarp kritik från FN:s högkommissarie för de mänskliga rättigheterna, kallar regeringen det inte för kränkningar utan en intern väpnad konflikt med en svår humanitär situation som följd. Sverige anser inte att Farcgerillan och paramilitärer kan göra sig skyldiga till brott mot de mänskliga rättigheterna utan att det bara är stater som kan begå sådana brott. Juridiskt sett är det väl så, men faktum är att en stor del av kränkningarna fortfarande begås av polis och militär. Sverige tar emot kvotflyktingar från Colombia, men vi skickar tillbaka spontanflyktingar. I Afghanistan är det krig, och det råder en kultur av straffrihet för personer med ekonomiskt och politiskt inflytande. Utifrån Sveriges regerings resonemang om vad som är brott mot de mänskliga rättigheterna menas då att det är den afghanska regeringens uppgift att skydda afghaner. Men talibanerna begick grova brott mot de mänskliga rättigheterna då de hade makten i landet. Enligt regeringens tolkning är då samma gärningar nu i stället kriminella handlingar, även om talibanerna har kontroll över en stor del av Afghanistans territorium. Det blir märkligt med en ordning när en grupp, beroende på om den råkar inneha regeringsmakten för tillfället, i det ena fallet begår MR-kränkningar och i det andra terrorhandlingar. Talibaner begår brott mot de mänskliga rättigheterna, och staten har inte kapacitet och styrka att skydda afghanerna. Trots den uppenbara bristen på skydd skickar vi människor tillbaka till Afghanistan. Jag anser att regeringen måste ha en konsekvent syn på tillståndet i världen. Det går inte att å ena sidan påstå att det går att återvända till ett land och att å andra sidan beskriva att det begås svåra brott mot de mänskliga rättigheterna i landet i fråga. Jag yrkar därför bifall till reservation 7. Herr talman! Regeringen säger också i skrivelsen att det är legitimt att reagera, och här i riksdagen uttalar vi oss gärna om brott mot de mänskliga rättigheterna runt om i världen. Vi har en grupp för mänskliga rättigheter och skriver vädjandebrev till olika regeringar för att de ska upphäva dödsstraff, frige samvetsfångar etcetera, ibland med riktigt gott resultat. Både regeringen och vi ledamöter reagerar på det som händer runt om i världen och påtalar de brister vi ser. Vi utövar påtryckningar och tar alla möjligheter vi får att faktiskt försöka påverka regeringar att respektera de mänskliga rättigheterna. Det är självklart för oss. Det är däremot inte lika självklart när något annat land kritiserar oss för bristande respekt för de mänskliga rättigheterna. För något år sedan uttalade sig till exempel en kuban i FN:s MR-råd om Sverige och sade något i stil med att vi bara accepterar dem som är av vikingablod i vårt land. Det utlöste snarare en diplomatisk kris än en reflexion. Carl Bildt, som sagt något som kubanen reagerade mot, såg ut som ett levande frågetecken. Jag, som såg och lyssnade på inlägget på spanska och som förstod vad han sade, kopplade det direkt till vår svenska flyktingpolitik. För en mycket rimlig tolkning är att kubanen faktiskt vet hur vi behandlar asylsökande som fått avslag på sina ansökningar och att vi blivit fällda för detta vid så många tillfällen. Vi har också fått kritik för att vi inte ger alla människor vård här i landet. Så även ryktet om oss sprider sig naturligtvis. Herr talman! Jag har två miljöpartikolleger, Mats Pertoft och Max Andersson, som kommer att tala om olika frågor. Mats kommer att tala om folkmordet på armenierna. Max skulle tala om Palestina. Jag vet att Max kanske har problem med att komma hit, så jag får väl säga några ord om det i alla fall. Jag gör som så att jag reserverar mig till förmån för reservation 41 om Palestina, och så hoppas jag att Max kommer ändå. Jag kommer i stället att ta upp andra motioner och länder. En av de här motionerna har behandlats med förenklad motionshantering. Det innebär att vi inte kan rösta för den i dag. Det handlar om Saddam Husseins och kemiske Alis försök till etnisk rensning av kurderna. Vi har tidigare här i kammaren diskuterat om vi ska kalla det som sker i Darfur för folkmord eller ej. Personligen ser jag inga problem med att kalla saker vid deras rätta namn men har förstått att regeringen av diplomatiska skäl i det fallet ansåg att det inte var läge att kasta en sådan definition av situationen i halsen på Sudans regering. Det kunde försvåra diplomatin, med andra ord. Men frågan är om vi inte är alltför svenskt försiktiga. Visst ska vi vara diplomatiska, men konventionstexten är inte otydlig. När det gäller Anfalkampanjen mot kurderna är situationen en annan än när det gäller Darfur. Det är inte ett pågående folkmord, även om tragedin fortlever hos den kurdiska befolkningen. Vi såg bland annat i går en film om de kurdiska kvinnor som överlevt den här massakern. Det är alltså inte ett pågående folkmord där diplomatin har en möjlighet att påverka utfallet. Det är också så att domstolen i Irak har erkänt att det var folkmord. Kemiske Ali är dömd för just folkmord av en irakisk domstol. Varför ska vi vara försiktigare än det egna landets domstolar? Miljöpartiet menar att Anfalkampanjen var folkmord och att det därför bör erkännas som sådant även utanför Iraks gränser. Vad talar däremot? Det skulle jag vilja att utrikesministern svarar på. Den här frågan kommer också att diskuteras vidare. Jag vet att en vänsterpartist kommer att gå upp och prata om just den här frågan, så jag övergår i stället till Västsahara. Herr talman! Västsahara är ett land som ligger varje spanjor varmt om hjärtat, inte minst eftersom väldigt många en gång i tiden gjorde sin militärtjänstgöring som fallskärmshoppare eller annat i den sista kolonin. Särskilt de men också befolkningen på Kanarieöarna har ett speciellt förhållande till sina mycket nära grannar och tidigare landsmän. Det är mycket långt till Spanien men bara några mil till Västsahara. Banden är starka trots att väldigt många år har gått. Formellt sett är Västsahara fortfarande en spansk koloni och fanns från 1960 med på FN:s avkoloniseringsprogram. Franco var inte riktigt med på de noterna, men när han blev sjuk och sedan dog passade en av generalerna på att göra sig av med "den där sandhögen" som inte var något att ha. Kanske var den formella anledningen någon helt annan, men så uppfattades situationen bland kanarierna, har jag förstått. De tycker knappast att det har blivit bättre för Västsahara och Västsaharas folk under marockanskt styre i förhållande till om det hade fortsatt att vara spanskt. Men innan Spanien överlämnade styret av Västsahara till Marocko och Mauretanien utan att tillfråga västsaharierna om hur de ville ha det, i enlighet med FN:s anvisningar, hade FN redan konstaterat att det fanns en överväldigande enighet bland saharierna i området för oberoende och mot integration med något angränsande land. Nu har det gått 48 år sedan FN:s avkoloniseringsprogram, och Västsahara är fortfarande en koloni, Afrikas sista. Den utlovade folkomröstningen har inte kommit till stånd. Västsaharierna är fortfarande för oberoende. Polisario har fortfarande västsahariernas stöd. Diskussioner pågår, vi ska inte störa dem, är det svar vi brukar få när vi tar upp frågan om Västsahara. Sverige har dock varit tydligt mot Marocko i 30 år nu. Vi var också det land som starkast tog strid i EU mot fiskeriavtalet med Marocko om västsahariskt vatten. Västsahara har erkänts av ett åttiotal stater, de flesta afrikanska, men inte av någon EU-stat. Och FN har förklarat Polisario som den enda representanten för det västsahariska folket. Vad hindrar oss från att erkänna Västsahara? Vad hindrar EU att göra detsamma? Frankrike är väl det enkla svaret. Miljöpartiet anser att Sverige som en minsta gest bör ansluta sig till skaran av länder som erkänner Västsahara som egen nation. Jag yrkar därför bifall till reservation 39. Fru talman! Mer än sex miljoner barn dör varje år av hungerrelaterade sjukdomar före sin femte födelsedag. Det finns 854 miljoner undernärda människor i världen, konstaterade FN i en resolution om rätten till mat som antogs i november 2007. Siffrorna har säkert förändrats lite sedan dess. Rätten till mat är, precis som flera andra här har talat om tidigare, en mänsklig rättighet, och de mänskliga rättigheterna är universella och odelbara. Ändå väljer regeringen i alla sammanhang att prioritera de politiska och medborgerliga rättigheterna, till och med i det här betänkandet som behandlar just mänskliga rättigheter. Inom biståndet säger vi att vi prioriterar de områden där vi kan göra mest nytta. Det brukar i huvudsak anses vara demokratiutveckling, jämställdhet med mera. Det kan finnas en viss logik i det om någon annan givare ägnar sig åt andra frågor. Men i det här betänkandet diskuterar vi mänskliga rättigheter generellt. Därför borde rätten till mat ges större tyngd, i synnerhet nu när livsmedelspriserna stiger och produktion av bränslen för export till de rika länderna konkurrerar med produktion av livsmedel åt fattiga. Men det är inte bara mat som är livsviktigt. Över en miljard människor saknar i dag tillgång till rent vatten. Sambandet mellan vatten och mat är mycket starkt. Vi människor behöver konsumera i genomsnitt 4 liter dricksvatten per dag. Men det går åt mycket mer vatten för att producera vår mat, åtminstone 2 000 liter per dag. Och det gäller om vi är vegetarianer. För dem som äter kött kan det gå åt dubbelt så mycket, ca 4 000 liter per dag, om köttet kommer från djur som föds upp på spannmål. Internationell rätt erkänner vatten inte bara som ett mänskligt behov utan också som en grundläggande mänsklig rättighet, enligt samma konventioner som behandlar rätten till mat. Att vatten är en uttalad mänsklig rättighet måste göras mer tydligt än vad fallet är i dag och något Sverige bör verka för på internationell nivå. Jag yrkar därför bifall till reservation 19. 0637028706011 GV01UU9 N 2010-01-01 00:00:00 71972 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GV09126/#anf90