2347589 GV09126 Riksdagens protokoll 2007/08:126 Onsdagen den 11 juni 2007/08 126 2008-06-11 00:00:00 Mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik föredragning av utskottsärende med eventuell debatt 5A7EBAF7-8931-4BFD-B59B-8FCABC669FC9 118 BIRGITTA OHLSSON (fp) fp Fru talman! Tänd hellre ett ljus än klaga över mörkret. Så lyder ett av de klassiska kinesiska ordspråken. Det är lätt att klaga över mörkret världen över. För exakt en vecka sedan, den 4 juni, uppmärksammade många av oss 19-årsdagen av en av efterkrigstidens grymmaste brott mot de mänskliga rättigheterna, massakern vid Himmelska fridens torg i Peking. I dag, 19 år senare, är den kinesiska kommunistregimens diktatur, ofrihet och förtryck lika kompakta. Tänk er att leva i ett Kina där 68 brott är belagda med dödsstraff. Sedan 1980-talet har det skett en tredubbling av brott kopplade till dödsstraffet. Tänk er att bo i ett Kina där vi inte kunnat ha en livlig politisk debatt i kammaren utan att några senare på kvällen blivit fängslade. Tänk er att dagligen trakasseras, på livstid, för att ni höjer rösten mot regimen. Inte bara i Kina utan världen över ser verkligheten sannerligen på många sätt hopplös, sorglig, dyster och mörk ut. Året 2007 var en dyster läsning vad gäller respekten för de mänskliga rättigheterna. Folkmordet i Darfur fortsatte oförtrutet. Kubas diktator Fidel Castro efterträddes av hans lika diktatoriska bror Raúl. De burmesiska munkarnas fredliga uppror slogs ned av militärjuntan, och Ryssland betedde sig åter odemokratiskt i samband med valen. Den svenske medborgaren Dawit Isaak har just denna dag suttit fängslad i 2 453 dagar i Eritrea. Den globala friheten världen över har fått sina törnar. Det är sorgligt att behöva säga att för första gången i världshistorien har utvecklingen av demokratin avstannat. Enligt organisationen Freedom House har de politiska rättigheterna gått bakåt i 20 procent av världens länder. Bland de länder som begår flest brott mot mänskliga fri- och rättigheter - som Iran, Burma och Nordkorea - ser vi inga lättnader i förtrycket. Det är ett mycket allvarligt trendbrott, för fram till nu har demokratin ökat för varje år som gått. Efter Sovjetunionens sammanbrott såg det ut som om det skulle fortsätta på detta positiva sätt, men så blev inte fallet. Allt är samtidigt inte mörker. Varje dag tänds tusentals små ljus av frihet världen över. Alla världsmedborgare är inte passiva medborgare. Jag tänker på min gode vän, den zimbabwiske senatorn David Coltart, som jag körde till Arlanda i morse. Han var en av dem som grundade oppositionspartiet Movement for Democratic Change. I sin kamp för ett demokratiskt Zimbabwe har han utsatts för mordförsök, fängslats och trakasserats gång på gång. Och han har, trots allt, ett starkt skydd eftersom han är en vit zimbabwisk medborgare. Hans svarta partikamrater utsätts för ett betydligt mer brutalt våld. Trots att vi alla vet att valen i Zimbabwe om exakt 16 dagar är riggade till förmån för diktatorn Robert Mugabe kämpar David Coltart och hans partivänner oförtrutet vidare. På tre månader har 60 av hans partikamrater från MDC mördats. Det kan jämföras med tre politiska mord i Zimbabwe året innan, 2007. De tortyrbilder som smugglats ut från Zimbabwe är bland de vidrigaste jag sett under min livstid. Det är bilder där man med kniv skär av köttet på människor och skalperar folks huvuden. Det är ett fullkomligt, fullkomligt vidrigt förtryck! Jag tänker på alla de HBT-aktivister i Baltikum som förvägras rätten att demonstrera, och på latinamerikanska kvinnor som förvägras rätten till fri abort. Jag tänker på den etiopiska oppositionen som ständigt hotas. Jag tänker på tortyren i fängelserna i Teheran, eller för all del tidigare i Abu Ghraib och Guantánamo. Jag tänker på hur Venezuelas Hugo Chávez krymper friheten för varje dag som går. Jag tänker också på den unge studenten, i väst kallad den okände rebellen, som just den 4 juni 1989 ställde sig framför stridsvagnarna på Himmelska fridens torg i Peking. Omvärlden kommer nog aldrig att glömma den bild som den amerikanske fotografen Jeff Widener tog på denne modige individ. Året var 1989, och vi kände frihetsrevolutionens vindar världen över. Kommunismen började rämna i Sovjetunionen. Berlinmuren började vittra sönder. I Sydafrika var det början till slutet för apartheidsystemet. Det skedde under den tid jag gick på högstadiet. Jag önskar att jag, när jag nu börjar närma mig något slags medelålder, ska få uppleva samma frihetsvåg igen, inte minst i afrikanska och asiatiska länder. Men då, den 4 juni 1989, reste sig unga kinesiska studenter i Peking. Mottot på banderollerna var: Leve demokratin, leve friheten! En miljon människor deltog i processerna under dessa veckor och upp emot tusen personer blev dödade. Under hela min tid som politiskt aktiv har jag på plats i diktaturländer och också ibland här hemma från politiska meningsmotståndare fått höra hur man viftat bort medborgerliga rättigheter med hänvisning till att vissa länder har gratis utbildning eller fri sjukvård, exempelvis Kuba. Vi kan konstatera att ett parti i Sveriges riksdag, nämligen Vänsterpartiet, under sin kongress den gångna helgen ägnade timme efter timme åt att diskutera huruvida diktaturens Kuba är en diktatur eller inte. För alla oss andra är det fullkomligt självklart, och vi har under många år tagit avstånd från diktaturen där. I Vänsterpartiets partistyrelse finns fortfarande personer som hyllar Fidel Castro, vilket är mycket sorgligt. Jag vet att Hans Linde inte tillhör dem, men det vore glädjande om man slapp sådana diskussioner i etablerade svenska demokratiska partier. Vi har också sett hur diktatorer världen över hävdar att det är först när människorna når en viss levnadsnivå som man kan införa demokrati. Detta är vanligt bland afrikanska diktatorer. Vi får ibland höra att vissa kulturer i Mellanöstern inte behöver den västerländska demokratin med pressfrihet, öppna val och frihet att välja, eller avstå från, religion, något som sägs i exempelvis arabvärlden. Det är som om frihet bara vore något för vita rika européer. Det är en fullkomligt avskyvärd människosyn som jag hoppas att vi alla kan ta avstånd från. Sverige ska sträva efter att vara stenhårt mot dessa diktatoriska regimer. Jag tycker att vi ska lära av vår egen historia. Det starka stöd för frihet och demokrati som vi exempelvis gav till ANC i Sydafrika under apartheidtiden borde i dag mycket tydligare omsättas till frihetsrörelser och demokratirörelser i Kuba, Vitryssland, Zimbabwe, Kina och många andra ofria stater. I regeringens skrivelse lyfter man fram åtta prioriteringar för arbetet med mänskliga rättigheter i utrikespolitiken. Utöver det kan vi nämna att sedan vi hösten 2006 fick alliansregeringen har demokratin och framför allt kvinnors rättigheter fått en framträdande position i och med att de jämte miljön har de tydligaste perspektiven i biståndspolitiken. När det gäller skrivelsen om mänskliga rättigheter välkomnar vi i Folkpartiet inte minst den andra prioriteringen, nämligen att stärka yttrandefriheten. I många delar av världen lever journalister, oppositionspolitiker, författare och bloggare under starkt dödshot. Censur och avsaknad av fria medier försvårar demokratiseringen i många länder. I det betänkande som kommer att läggas fram om demokratin och biståndspolitiken kommer vi att hårt driva frågan om att öronmärka pengar till just yttrandefrihet, pressfrihet och öppenhet. I Egypten fängslades bloggaren och människorättsaktivisten Kareem Amer för att han på sin blogg kritiserade radikala islamisters sätt att behandla kvinnor och minoriteter. Men vi ser också hur västvärldens kommersiella storföretag som Google, Yahoo! och Microsoft efter diktaturpåtryckningar rensar kontroversiella ämnen från sina webbsidor. Vi i Folkpartiet menar att det är hög tid att en större andel av den svenska biståndsbudgeten går till att främja oberoende medier, yttrandefrihet och pressfrihet. Det handlar också om att skapa en utrikespolitik som vågar vara mer värdeladdad. Demokratin är aldrig kompromissbar, och marknadsekonomin är det enda ekonomiska system i världshistorien som fungerat. Det handlar om att försöka vara glasklara, värderingsmässiga och modiga i handling och aktivistiska på fältet. Vi lever i dag i en värld där utrikespolitiken blivit inrikespolitik och tvärtom. Gränserna har alltmer suddats ut. Mänskliga rättigheter, som vi är överens om i internationella deklarationer, har blivit alltmer universellt ifrågasatta av fundamentalister. Då är det viktigt att vara glasklar med att alla former av kulturrelativism måste avvisas. Förtryck är förtryck. Det är också viktigt att vi som säger oss försvara friheten själva upprättar skarpa principer. Om inte vi kan tala tydligt kan de förtryckta folken inte någonsin få det stöd som de behöver. I dagens debatt har bland annat nämnts att Carl Bildt borde träffa fler kvinnor. Som feminist är jag starkt benägen att instämma i det. Låt mig vända mig direkt till utrikesministern och säga att vi inte enbart menar kvinnliga ministrar, utrikesministrar och premiärministrar, utan också kvinnoorganisationer. Där bör både utrikesministern och Socialdemokraternas talesman i utrikesfrågor, Urban Ahlin, kanske skärpa sig lite grann och tydligare lyfta fram dessa perspektiv. Till utrikesministerns försvar kan man säga att det är bara 12 av världens 189 regeringar i dag som leds av en kvinna. Det är bara 17 procent av världens parlamentariker i dag som är kvinnor. Men vi kan också konstatera vilka länder det är som släpper fram kvinnor till makten. Det är ofta Vänsterns hatländer. Vi har USA:s Condoleezza Rice som Carl Bildt träffar, och vi har Israels Tzipi Livni. För övrigt var Israel det tredje land i världen som fick en kvinnlig premiärminister i Golda Meir. Det är inte bland Hamas eller Farcs företrädare man träffar de starka kvinnoaktivisterna, utan det är ofta i en annan typ av länder. Vi kan också denna dag konstatera att Palmecentret, som flera här i publiken är involverade i på olika sätt, har bjudit in en av Hamas främsta favoriter, nämligen Azzam Tamimi som jag skulle vilja beskriva som kvinnohatare. En man som öppet förespråkar att muslimska män har rätt att slå sina fruar talar i dag på Palmecentret, och jag tycker att ni socialdemokratiska kvinnor som finns här i publiken och som jag vet är starka feminister gott kan ta en dialog med före detta biståndsministern Carin Jämtin som deltar vid detta arrangemang. Där deltar också före detta jämställdhetsministern Jens Orback som är ny generalsekretare för Palmecentret och även före detta utrikesministern Lena Hjelm-Wallén som har gett sitt godkännande till detta arrangemang. Det palestinska folket förtjänar betydligt bättre företrädare än folk som förespråkar kvinnomisshandel. Avslutningsvis, fru talman: Amnestys motto för en ny frihetskampanj världen över lyder: Säg nåt! Säg nåt för att du kan. Säg nåt för alla dem som inte kan. I mitt älskade Zimbabwe brukar man säga: Kan man gå kan man dansa. Kan man tala kan man sjunga. Som sista ord vill jag därför säga: Har man en röst har man en moralisk skyldighet att tala. Det är vi alla här benägna att göra. Oavsett vilka länder vi älskar mest eller minst är det vår skyldighet moraliskt sett att lyfta fram dessa frågor, för vi har den förmågan i egenskap av medborgare i ett fritt och demokratiskt land. 0404025497421 GV01UU9 N 2010-01-01 00:00:00 72000 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GV09126/#anf118