<anforande>
<dok_hangar_id>2347564</dok_hangar_id>
<dok_id>GV09101</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2007/08:101 Onsdagen den 23 april</dok_titel>
<dok_rm>2007/08</dok_rm>
<dok_nummer>101</dok_nummer>
<dok_datum>2008-04-23 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Kriminalvårdsfrågor</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>CFBE7764-49D2-405E-8702-6AAA919530F4</anforande_id>
<anforande_nummer>46</anforande_nummer>
<talare>MEHMET KAPLAN (mp)</talare>
<parti>mp</parti>
<anforandetext>
Herr talman! Jag står bakom Miljöpartiets samtliga reservationer, men jag yrkar bifall endast till reservation 3.
När vi diskuterar kriminalvård och kriminalvårdsfrågor tenderar det ofta att bli en skyttegravsövning, tyvärr. Ena sidan brukar anklaga den andra för alltför hårda tag, medan den andra sidan kontrar med att anklaga för slapphet.
Jag vill nog hålla med Lena Olsson om att verkligheten inte är så enkel. Det är nog ingen här inne som inte tycker att man bör ha någon form av rehabilitering, vård, återanpassning, där straffet och ramen på straffet i grunden egentligen inte ska påverkas.
Vi kan titta på en viktig fråga där jag vill framföra våra synpunkter. Det gäller frågan om missbruk, narkotikarelaterat missbruk men också i viss mån alkoholrelaterat missbruk.
Grunden för vårt arbete inom det här området måste vara att just identifiera och förhindra all form av drogmissbruk i anstalter.
Det har blivit bättre på senare år. När jag själv, tillsammans med utskottet men också i övrigt, har besökt våra anstalter har jag kunnat konstatera att både intagna och personalen vittnar om att det blir bättre och bättre. I det här betänkandet står det just också om hur man jobbar med bland annat narkotikahundar.
Men om man tittar på just missbrukets natur måste man ändå säga att det pågående missbruket - det är någonting som vi måste vara på det klara med - omöjliggör för den intagne att återanpassa sig. Utöver att det påverkar den intagne påverkar det också omgivningen.
Vi kan då titta på hur arbetet ska bedrivas. Det handlar om en balans mellan behandlingsinsatser och effektiva kontrollmekanismer. Ibland verkar vi tro att vi med en effektiv kontrollmekanism klarar av att hantera denna viktiga fråga, men så är det inte. Det ser vi i praktiken ute på anstalterna.
Vi kan titta på vilka de intagna lyssnar på och på vilket sätt de hanterar sitt missbruk. Då ser vi att det tidigare, när vi har försökt dra åt tumskruvar och instifta hårdare kontrollmekanismer, har fungerat fram till en viss nivå. Men vi kan titta på vilka som verkligen verkar kunna lyckas med detta. Det handlar om det civila samhällets ideella insatser.
Jag vill här lyfta upp en sådan organisation - för det har väldigt mycket att göra just med missbruket - och det är Kris. Jag vet att vi i utskottet har en relativt samstämmig syn på organisationen, men det är ändå värt att lyfta upp frågan just när det gäller missbruk av olika slag. Kriminellas revansch i samhället som har nykterhet och drogfrihet i sin policy jobbar väldigt nära de intagna och har program för utslussning.
Vi kan då titta på hur inställningen har varit från myndigheternas sida, i det här fallet Kriminalvården. Den har mestadels varit positiv. Men jag har sett på nära håll att man i en del verksamheter har börjat ifrågasätta organisationer som Kris, men också andra, och deras rätt att vara med som ett komplement till de rättsvårdande myndigheterna. Det tycker jag är lite oroväckande, för vi har inte så många metoder. Vi har inte så många sätt att hantera missbruk på.
Vi har ambitiösa behandlingsprogram. Vi har också effektiva kontrollåtgärder. Det är det. För att upprätthålla den här balansen tycker jag att det civila samhället och just de ideella organisationerna har en mycket viktig roll.
Vi kan titta på en annan del när det gäller hur vi ska få till en mer human kriminalvård. Jag tror att de individuella verkställighetsplanerna inte nog kan överskattas. De intentioner som fanns i början för detta arbetssätt har nämligen inte riktigt fått hundraprocentigt genomslag ute i verkligheten.
Jag tror på individuella verkställighetsplaner, om vi kan fullfölja dem och se till att de implementeras även när det gäller kortare strafftider. Vi vet att personalen allt som oftast menar att det faktiskt inte riktigt hinns med, att de inte riktigt hinner med att ta hand om en person som kanske är ute efter bara ett eller ibland två år. Men det är ändå viktigt att vi från riksdagens sida tar upp just det här viktiga området.
Med detta, herr talman, vill jag än en gång yrka bifall till reservation 3. I övrigt står vi bakom alla våra reservationer.
</anforandetext>
<intressent_id>0116084827614</intressent_id>
<rel_dok_id>GV01JuU14</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>68927</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GV09101/#anf46</protokoll_url_www>
</anforande>
