<anforande>
<dok_hangar_id>2347700</dok_hangar_id>
<dok_id>GU0988</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2006/07:88 Onsdagen den 11 april</dok_titel>
<dok_rm>2006/07</dok_rm>
<dok_nummer>88</dok_nummer>
<dok_datum>2007-04-11 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Spel- och lotterifrågor</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>79A8F471-8E49-436F-AE0B-97986C16C603</anforande_id>
<anforande_nummer>170</anforande_nummer>
<talare>DAN KIHLSTRÖM (kd)</talare>
<parti>kd</parti>
<anforandetext>
Fru talman! Jag skulle vilja kalla det här för ett intressant samtal om spelpolitiken. Som näst siste talare i den här debatten - det blir kanske ytterligare någon som anmäler sig sedan - kan jag stanna upp ett ögonblick och konstatera att spelfrågan är väldigt dynamisk.
Här talas om statlig reglering. Någon har sagt att de flesta förlorar. Det talas om missbruk. Det talas om att spel är spännande. Det talas om att staten är den stora vinnaren och att frågan har en internationell spännvidd.
Precis som flera har sagt förut är svenskarna ett spelande folk. Vi spelar ofta och för mycket pengar. Mer än 85 procent av befolkningen spelar på något sätt varje år. Det handlar om summor i storleksordningen 35-40 miljarder per år. Det är alltså ganska omfattande.
Lars Wegendal stannade för en stund sedan upp och reflekterade. Låt mig göra det. De pengar vi spelar för är nästan tio gånger mer än de vi skänker till välgörande ändamål, och då menar jag sådant vi ger till organisationer som har 90-konton. Det är något att tänka på.
Spel förnöjer och roar, och för de flesta är spelandet ett oskyldigt nöje. Det är ett sätt att få en lite lagom dos av dramatik i vardagen. För många leder det dock till ett beroende som faktiskt kan jämföras med alkoholmissbruk. Vi kristdemokrater menar att staten måste ta båda dessa aspekter i beaktande vid utformningen av politiken på detta område.
Sedan lång tid tillbaka har vi i Sverige en starkt kontrollerad spelmarknad. Spel och lotterier får anordnas endast efter tillstånd, och alla tillstånd står under statlig kontroll. Inkomsterna från spel och lotterier ska vara förbehållna allmänna eller allmännyttiga ändamål, vilket har definierats som föreningslivet, hästsporten och staten.
Det finns i stort tre aktörer på den svenska spelmarknaden. Den största spelanordnaren är det statligt ägda företaget Svenska Spel. Därefter kommer ATG. Utöver dessa har också folkrörelserna och föreningslivet rätt att anordna lotterier, och då går vinsten direkt till den egna verksamheten. Marknadsandelarna fördelar sig på samma sätt. Vi vet att Svenska spel har över 50 procent av marknaden och att man ökar något, medan förhållandet för folkrörelserna är det rakt motsatta: Man tappar marknadsandelar. I det sammanhanget spelar naturligtvis Bingolotto och dess utveckling en roll.
Jag tycker att det Lars Wegendal tog upp om folkrörelsernas andel var mycket intressant. Jag tror nog att Lars Wegendal är mycket medveten om att vi kristdemokrater har drivit den här frågan under ett antal år. Vi vill ge större utrymme på dagens spelmarknad så att resurserna går direkt till folkrörelserna och inte via staten eller Svenska Spel. Lars Wegendal ger oss faktiskt ett erkännande på en punkt som vi har drivit under många år - vi vill öka deras andel och ge föreningslivet och folkrörelserna större möjligheter på det här området.
Jag måste få ta upp något om spelberoendet också. Spelandet blir ju också en social fråga. Det är ca 2 procent av den vuxna befolkningen som till och från har problem med sitt spelande. Ungefär hälften av dem har så allvarliga problem att de behöver hjälp. Om man ser procentandelen kan det verka vara ett litet problem, men inte om man talar om antalet människor. Alltför många har allvarliga problem med sitt spelande och skulle behöva omedelbar hjälp för att komma ur sitt spelberoende.
Precis som när det gäller alkoholmissbruk vet vi att det inte bara är den som spelar utan ofta också vänner och familj som drabbas. Det tycker jag också ska finnas med i det politiska samtalet. När man har sådana här problem försöker man ofta visa en fasad. Man har problem, men man visar det inte. Det finns också med i det här sammanhanget. Insatser behövs på det här området. Både Svenska Spel och staten har ett stort ansvar.
Någon har nämnt utredningen här. Precis som man framhåller i utredningen sker i dag en stor del av spelandet hos anordnare som står utanför svensk reglering och tillsyn. Jag kan konstatera efter att ha hört diskussionen att de flesta vill ha en reglerad spelmarknad i Sverige även i fortsättningen. Vi kan nog också vara överens om att den nuvarande regleringen inte är tillfyllest och inte funkar när det gäller den svenska spelmarknaden. Detta har för övrigt också Svenska Spel uttalat.
Vi kristdemokrater har aldrig talat om en avreglering. Vi vill heller inte sälja ut Svenska Spel. Däremot ser vi de problem som finns just nu. Det hade varit en annan sak om vi hade haft det här framför oss i teorin som ett kommande problem. Men vi står mitt uppe i ett problem i dag. Oreglerat och olagligt spel står i dag för minst 15 miljarder, det vill säga en tredjedel av allt spelande i Sverige. Det finns anledning att tro att det kommer att växa. Därför kan man tycka att det verkar lite enkelt att säga: Vi stänger gränserna så har vi löst problemet. Riktigt så enkelt är det nog inte. Vi måste närma oss den här frågan med stor försiktighet och många relevanta frågor.
Nu får vi avvakta regeringens beredning av ärendet.
Vi kristdemokrater vill tillämpa försiktighetsprincipen i den här frågan.
</anforandetext>
<intressent_id>0338278373318</intressent_id>
<rel_dok_id>GU01KrU8</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>82790</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GU0988/#anf170</protokoll_url_www>
</anforande>
