2347700 GU0988 Riksdagens protokoll 2006/07:88 Onsdagen den 11 april 2006/07 88 2007-04-11 00:00:00 Kriminalvårdsfrågor föredragning av utskottsärende med eventuell debatt 09AFD7E9-FAA9-48EA-BD22-8B621C67C918 16 INGER DAVIDSON (kd) kd Fru talman! Vi hade nyligen en ungdomsriksdag här i riksdagshuset. Jag hade förmånen att vara ordförande i ett av utskotten som behandlade förslag om hårdare straff. Det var många ungdomar som hade motionerat just om det ämnet. När vi samtalade framkom det att det var deras åsikt att om bara fängelserna var tillräckligt avskräckande skulle det begås betydligt färre brott. När jag frågade om någon hade besökt ett fängelse visade det sig att ingen hade gjort det. Jag tror inte att de här ungdomarna är unika, men jag är inte heller säker på att de har rätt i sin analys. Själva frihetsberövandet är ett hårt straff i sig. Men jag håller med dem om att hur klimatet i fängelset är och hur verksamheten utformas får betydelse för om det kriminella beteendet påverkas. Det är när straffet avtjänats och de intagna ska ut i samhället igen som det visar sig om fängelsevistelsen gett det resultat som jag tror att vi alla hoppas på. Tyvärr visar statistiken att en alltför hög procent återfaller i brott inom tre år efter frigivningen, och det är inget bra betyg. Men det är inte bara kriminalvården som kan lastas för det utan också politikerna och samhället i stort. Varje brottsling har en gång varit ett barn, och det har knappast fötts med kriminella gener. Föräldrarna är samhällets viktigaste brottsförebyggande resurs, skrev en statlig utredning för några år sedan. Därför är familjepolitiken men självfallet också skolpolitik och socialpolitik viktiga delar av det brottsförebyggande arbetet. Det tycker jag borde vara en tankeställare för dem som har haft makten att utforma politiken på de här områdena under decennium efter decennium. Nu måste vi i den nya majoriteten se till att ge föräldrarna det stöd, den uppmuntran och det handlingsutrymme de behöver för att klara sin viktiga roll. Vi måste föra en skolpolitik som leder till att många fler elever lyckas fullfölja sina studier och får både kunskaper och positiva värderingar med sig ut i livet. Vi måste också på ett helt annat sätt än i dag ta till vara den ideella sektorns hela kapacitet, både inom kriminalvården och ute i samhället. Det är förutsättningarna för att vi på sikt ska lyckas minska antalet brott och därmed antalet brottsoffer. Om vi inte lyckas kommer vi att tvingas att fortsätta utöka rättsväsendets resurser och bygga fler fängelseplatser i all oändlighet. Fru talman! Som några redan har nämnt har vi en ny kriminalvårdslag som gäller från den 1 januari i år. En kommitté arbetade jättelänge med att lägga fram förslag. Sedan tog det ytterligare ett år innan Socialdemokraterna lade fram propositionen som utgick från kommitténs förslag. Ändå blev det, tycker jag, en halvmesyr eftersom Socialdemokraterna bara tog med en mindre del av kommitténs förslag och missade en del väldigt viktiga, till exempel det som handlade om att den intagnas motivation och egna ansvarstaganden skulle tas till vara genom att man skulle införa ett förmånssystem. Om den individuella verkställighetsplanen sköttes skulle den intagna få en förhöjd nivå i förmånssystemet. Om han eller hon misskötte sig skulle nivån i stället sänkas, alltså ett system med både morot och piska. Tanken var att det skulle kopplas till ett mer konsekvent utslussningssystem för att förbättra den intagnas möjlighet att återanpassas i samhället. Man avstod just från idén med förmånssystem. Det tror jag för min del kommer att leda till att varken verkställighetsplaner eller det nya utslussningssystemet kommer att fungera så bra som det var tänkt. Nu hör jag att Christer Adelsbo står och säger att vi måste införa det här förmånssystemet. Det bådar ju gott inför framtiden. Men varför kom det inte i propositionen? Det kan man fråga sig. Det är också många andra delar av kommitténs förslag som saknas i den nya kriminalvårdslagen. Det är därför som vi i det här betänkandet hela tiden tvingas hänvisa till att det pågår en beredning i Justitiedepartementet. Vi måste faktiskt göra en egen beredning innan vi kan lägga fram nya förslag. Det är inte så som Alice Åström påstår att man bara kan ta upp det som redan finns där. En ny regering måste ju gå igenom det ordentligt och göra egna förslag. Men det är väldligt trist att det ska behöva ta så här lång tid att genomföra ganska självklara förändringar som dessutom de allra flesta tycks vara överens om borde komma till. Det kan jag tycka. För det är viktigt med en tydlig lagstiftning på flera områden även om det pågår projekt som är positiva. Lagstiftningen medför ju att alla får del av det som man behöver få inom kriminalvården. Jag har några exempel. Det gäller utbudet av arbete och studier. Kommittén säger väldigt tydligt att det måste förbättras. Grundskoleutbildning är absolut det lägsta kravet. Man säger att situationen för intagna kvinnor måste förbättras. Självklart, verksamheten är ju utformad för män i dag. Kvinnor har en mycket större problematik än män när de kommer in på en anstalt. Det är självklart att det här behöver förändras. Det pågår något projekt i liten skala någonstans, men de flesta kvinnor får vara intagna på mäns villkor fortfarande. Det kan vi naturligtvis inte acceptera. Permissionsbestämmelserna är ett annat område. De skulle tydliggöras och kopplas till hur verkställighetsplanen sköts. Utbildningskraven för anstaltspersonalen skulle också förbättras och anpassas till de nya system som införs. Allt det här fanns med, men det finns inte med i den nya lagen. Nu måste vi i alliansen driva på så att flera av de här förslagen blir verklighet så att det inte tar lika lång tid för oss att komma till skott som för den gamla regeringen. Det vore ju fruktansvärt. Att Socialdemokraterna nu reserverar sig på just några av de här punkterna är på ett sätt pikant, men man får se det positivt som ett gott tecken inför kommande förslag som kommer att läggas fram. Fru talman! Jag ska sluta med att det pågår ett viktigt utvecklingsarbete på många områden. Krister Hammarbergh var inne på några av dem redan. Den särskilda narkotikasatsningen får vi ge kredit till den förra regeringen för att man införde. Den fortsätter. Vi har slagit fast att 50 miljoner ska avsättas till just det ändamålet. Det är självklart en förutsättning att anstalterna är drogfria om de intagna ska lyckas, få en chans att komma ut på andra sidan och ha slutat med sitt missbruk. Därför behövs satsningen på både ökad kontroll och bättre behandling och program. I det här sammanhanget är den höga beläggningen ett väldigt stort problem. Den innebär till exempel att en motivationsplats som är avsedd för en som verkligen är motiverad att sluta med sitt missbruk måste tas i bruk av någon helt annan person för att man inte har plats. Det är bara ett exempel på vad överbeläggningen ställer till med. Vi måste självklart komma till rätta med den. Ytterligare 50 miljoner satsas på att utveckla våldsbrotts- och sexualbrottsrelaterade program. Det har låtit som att vi är väldigt överens om att det behövs. Det behöver påskyndas. En period av inlåsning av en gärningsman som har begått till exempel misshandel mot en kvinna och att han sedan kommer ut utan behandling kan leda till en ännu värre situation för kvinnan än det var innan. Därför är det väldigt viktigt med uppdraget i regeringens regleringsbrev till Kriminalvården att de ska visa vilka åtgärder de har vidtagit för de här pengarna och vilka effekter det har fått. Det blir väldigt viktigt för oss att följa upp framöver. Med detta yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. I detta anförande instämde Helena Bouveng, Hillevi Engström och Inge Garstedt (alla m) samt Mildred Thulin (c). 0820673454606 GU01JuU7 N 2010-01-01 00:00:00 82636 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GU0988/#anf16