2347700 GU0988 Riksdagens protokoll 2006/07:88 Onsdagen den 11 april 2006/07 88 2007-04-11 00:00:00 Kriminalvårdsfrågor föredragning av utskottsärende med eventuell debatt A01A1578-F8D8-43A2-96E8-D17E1BBBCD33 14 MILDRED THULIN (c) c Fru talman! Utskottets betänkande avser kriminalvårdsfrågor. Titeln ger en klar fingervisning om inriktningen - vård av personer som har dömts för någon form av kriminell handling. Både som enskild person och som centerpartist står jag för alla människors lika rätt och värde. Det gäller även människor som har dömts för brott, oavsett vad man tycker om den specifika brottshandlingen. I mitt inlägg kommer jag främst att hålla mig till det som är min hjärtefråga - narkotikan. Kriminalvården ska på alla områden arbeta för att den enskilde individen ska kunna komma tillbaka till ett liv utanför fängelset bättre rustad att möta vardagen utan att begå nya brott. För att detta ska ske är det av största vikt att man redan från början tillsammans med den dömde gör upp en plan för vistelsen med en utslussning inlagd i planeringen. Det är av största vikt att den dömde är insatt i och beredd att arbeta med den individuellt framtagna planen. Alla ska vara överens om de krav som ställs. Det gäller båda parter - anstalten och individen. Brott mot överenskommelsen ska ge en omedelbar reaktion från anstaltens sida. Oavsett partitillhörighet har vi en gemensam målsättning om ett narkotikafritt Sverige. Det är därför helt i linje med detta mål att våra kriminalvårdsanstalter ska vara drogfria. Rehabilitering från missbruk ska ha hög prioritet under vistelsen på anstalten. Nolltolerans för narkotika måste gälla på alla anstalter. Vid val av placering ska hänsyn tas till om det förekommer missbruk eller ej hos den dömde. Man ska undvika att blanda icke-missbrukare och missbrukare på samma avdelningar. Under vistelse på anstalt finns den största chansen för den enskilde individen att bryta sitt livsmönster. Det gäller också möjligheten att bli drogfri. Där kan motiverings- och behandlingsinsatser ske utan negativ influens från gamla knarkarkompisar och langare. Det är ett tillfälle som inte får kastas bort vare sig av individen eller samhället. Visst är målsättningen att våra kriminalvårdsanstalter ska vara drogfria. Men så är tyvärr inte fallet. Särskild inpasseringskontroll är därför nödvändig på alla anstalter. Intagna måste alltid var beredda att lämna urinprov. Missbrukaren ska ha helt klart för sig att nolltolerans gäller. Man måste delta i någon form av behandling eller rehabilitering med målet att bli drogfri. Några substitutbehandlingar ska enligt min mening inte förekomma inom kriminalvården om missbrukarvården ska vara trovärdig. Kriminalvården har som grundläggande skyldighet att se till att brottslig verksamhet såsom narkotikamissbruk inte fortgår under verkställigheten. Detta ligger i Kriminalvårdens uppdrag. Narkotikamissbrukarvården ska fokusera på ökade motivations- och behandlingsinsatser, och planerade insatser får inte bara bli fina ord på ett papper utan verkligen genomföras. Allt annat är ett misslyckande, inte bara för den enskilde individen utan även för kriminalvården. Dessvärre har det visat sig att flera grova våldsförbrytare är personer med så kallad dubbeldiagnos. Detta är ett område som inte fått tillräcklig uppmärksamhet och därmed inte utretts tillfredsställande. Kriminalvården måste ta sitt ansvar för dessa individer, inte bara för deras egen skull utan också för att förhindra att grova våldsbrott av personer med dubbeldiagnos begås. Här måste ske en förändring snarast så att dessa kan ges en adekvat behandling. Det nu aktuella betänkandet behandlar inte den problematiken, och det är en brist. Men jag hoppas att det kommer att finnas med i det fortsatta utrednings- och behandlingsarbetet. I planeringen för den enskilde är det viktigt att klargöra olika faktorer som kan ha bidragit till ett kriminellt beteende, till exempel utanförskap, mobbning, svårigheter att lära sig läsa och räkna och bokstavsdiagnoser, och beakta vad som framkommit i verkställighetsplanen för att tillgodose detta och minska risken för återfall i brott. Många har ett behov av grundläggande utbildning, och andra behöver kanske bättra på sina grundkunskaper eller få en yrkesutbildning. Utbildning och kunskapsinhämtning är en viktig motivationshöjande faktor i målsättningen att skapa goda förutsättningar för den intagne till en laglig försörjning efter frigivningen. Verkställighetsplanen ska kartlägga risker, behov och andra förutsättningar som har betydelse för innehållet i verkställigheten och även innehålla förslag på säkerhetskrav. Dessa får dock inte bli av den arten att de förhindrar den intagne från att bibehålla en så normal kontakt som möjligt med sin familj. Här måste särskild hänsyn tas till om den intagne har små barn. Det har mycket stor betydelse för återanpassningen till livet efter avtjänat straff och för hur det blir för den intagne. Här har alltså utslussningsperioden en speciellt stor betydelse. Samarbetet mellan anstalten och exempelvis socialtjänst och arbetsförmedling är viktigt. De samordnade insatserna från anstalterna och det civila samhället utanför, både under avtjänandetiden och speciellt under utslussningsperioden, som finns med i betänkande är en god väg i detta avseende. Betänkandet visar också på en tydlig ambition att uppfylla de krav som jag anser ska finnas på återanpassning av fängelsedömda för att de ska uppnå ett fungerande lagligt liv i frihet. Om insatserna är tillräckliga måste naturligtvis utvärderas framöver. Fru talman! Med dessa ord yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet i sin helhet och avslag på samtliga motioner. 0631251014601 GU01JuU7 N 2010-01-01 00:00:00 82634 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GU0988/#anf14