2347696 GU0984 Riksdagens protokoll 2006/07:84 Torsdagen den 29 mars 2006/07 84 2007-03-29 00:00:00 Arbetsrätt föredragning av utskottsärende med eventuell debatt C5F70689-1FD6-4FCC-A197-20C0E4701742 75 TORBJÖRN BJÖRLUND (v) v Herr talman! Jag ska börja med att säga att jag även i dag är ersättare. Josefin Brink skulle ha varit här, men hon är fortfarande sjuk. I dag tänker jag försöka vara med i debatten lite längre. Herr talman! Det arbetsrättsliga skyddet har urholkats ganska väsentligt på senare år. En långvarigt hög arbetslöshet, allt fler tillfälliga anställningar, privatiseringar av offentlig verksamhet och ett tuffare klimat för fackligt förtroendevalda har i praktiken ställt många löntagare utanför det skydd som lagar och avtal ska ge. Ett i grund och botten rättssäkert och flexibelt system har blivit kringskuret av strukturella förändringar och smitvägar som öppnats efter hand. Otryggheten i arbetslivet är ett stort och växande problem på den svenska arbetsmarknaden. Nästan 17 procent av arbetstagarna i Sverige har i dag en tidsbegränsad anställning. Om man bryter ned statistiken på grupper blir det tydligt vilka det är som har fått sin trygghet och frihet beskuren av denna utveckling. Det är kvinnor, unga och personer med utländskt ursprung. Var fjärde LO-ansluten kvinna mellan 25 och 29 år och över en tredjedel av alla LO-kvinnor födda utanför Norden är i dag tillfälligt anställda. Den form som innebär den allra största otryggheten, den så kallade behovsanställningen, har sedan 1990 - det är rätt länge sedan - ökat från ungefär 40 000 till nästan 145 000 i dag. Det är en explosionsartad utveckling. Det är i stort sett uteslutande kvinnor i LO-yrken som på detta sätt går som daglönare helt utan kontroll över sin vardag, sin ekonomi och sin arbetssituation. Urholkningen av anställningstryggheten har alltså mycket tydliga köns-, klass- och etnicitetsaspekter. Om vi ska lyckas minska klyftorna mellan fattiga och rika, mellan kvinnor och män och mellan svenskfödda och invandrade är det helt avgörande att den fasta heltidsanställningen återupprättas som norm på arbetsmarknaden. Det är den mest grundläggande och angelägna förändringen av arbetsrätten vi står inför i dag. Tyvärr har vi nu en högerregering som i stället vill utöka arbetsgivarnas möjligheter att ha folk anställda på otrygga visstider utan anställningstrygghet. Jag skulle gärna vilja höra någon av de borgerliga ledamöterna här i dag försvara det förslaget inför de hundratusentals unga, kvinnor och invandrade som inte kan förutse sin ekonomiska situation, inte kan ta ett banklån, inte kan planera en semester eller ens skaffa sig en egen bostad därför att de saknar en stabil inkomst. Jag vill också höra någon från den blå bänken förklara varför högern, som har gjort det till sin paradfråga att alla ska jobba och jobba mer, totalvägrar när det gäller rätten att få jobba heltid. Kan det bero på att också deltidsarbetslösheten är en tydlig klass- och könsfråga i dag? Kan det bero på att det är LO-anslutna kvinnor som utgör den största parten av de minst 250 000 som jobbar mindre än de skulle vilja och kunna? Det kanske inte är några viktiga personer för alliansen. Eller är det bara så att arbetsgivarnas önskemål om en flexibel och billig personal väger tyngre än kvinnors rätt till en lön de kan leva på? För det är ett faktum att deltidsarbetet är den största enskilda orsaken till inkomstklyftan mellan män och kvinnor. Dessutom vet vi att deltidsjobb ger sämre löneutveckling och mindre inflytande på jobbet. Herr talman! Lagstadgad rätt till heltid och deltid som en möjlighet går att genomföra utan att jobb går förlorade eller att verksamheter klappar ihop. Det finns det mängder med bevis för genom lyckade projekt och inte minst genom att i stort sett alla arbetsplatser där män jobbar faktiskt har heltid som norm. Det går om man vill, men högern vill inte. Därför påstår de att det inte går. Herr talman! En oroväckande tendens i arbetslivet är den hårdnade pressen på fackligt förtroendevalda. Det blir allt vanligare att skyddsombud, klubbordföranden och andra fackligt aktiva hotas, omplaceras och till och med avskedas på tvivelaktiga grunder som bristande lojalitet eller personliga skäl. Det mest uppmärksammade fallet på senare tid är fackklubbsordföranden i Seko i tunnelbanan, Per Johansson som avskedades sedan han offentligt kritiserat sin arbetsgivare Connex för de stora brister i säkerheten i Stockholms tunnelbana. Per Johanssons fall har prövats i Arbetsdomstolen, och domen väntas inom en månad. Det rimliga är att Seko vinner målet och att avskedandet ogiltigförklaras. Men det betyder inte att Per Johansson kan gå tillbaka till sitt jobb. § 39 i LAS ger nämligen utrymme för arbetsgivaren att betala ett relativt lågt extra skadestånd för att köpa ut den man sparkat trots att avskedet befunnits olagligt. Det här kryphålet gör det ganska smärtfritt för oseriösa företagare och arbetsgivare att göra sig av med obekväma anställda. Men det fungerar också som en varning och en munkavle för andra på arbetsplatsen. Den som använder sig av sitt fackliga mandat att ta strid mot arbetsgivaren kan räkna med sparken. I förlängningen handlar det om utrymmet för fackligt arbete och demokrati och yttrandefrihet i arbetslivet. Om den svenska modellen, som även ni i högern påstår er värna, ska fungera i praktiken måste den här möjligheten för arbetsgivarna att i strid med lagens intentioner göra sig av med obekväma personer täppas till. Den måste alltså ändras. Det enda rimliga är att vi inför samma regel som man har i till exempel vårt grannland Norge där den som sparkas på felaktig grund har rätt att få sitt arbete tillbaka också om arbetsgivaren motsätter sig det. Om den avskedade i stället väljer att gå och ska skadeståndet vara betydligt mer kännbart än i dag för stora arbetsgivare. Beloppets storlek bör därför sättas i proportion till företagets omsättning. Det är i sammanhanget närmast komiskt att utskottsmajoriteten motiverar sitt avslag på det här förslaget med att det "riskerar att leda till en obalans till nackdel för arbetsgivarsidan". Det är ju liksom det som är poängen, fast jag skulle kanske uttrycka det så här: Det skulle leda till att balansera upp det totala övertag som arbetsgivaren har i dag gentemot en felaktigt avskedad anställd. Slutligen måste jag också säga något om det kryphål i LAS som öppnades 2001. Det ställer personer anställda i småföretag utanför det skydd alla andra har. Det handlar om rätten att utan motivering eller rättslig prövning undanta två personer vid uppsägningar. Argumenten mot att införa undantagsrätten håller lika bra i dag som då, för sex år sedan. Det finns ingen rimlighet i att anställda i små företag ska ha sämre rättsskydd än dem som är anställda i stora företag. Undantagsrätten öppnar för precis den typ av godtycke som LAS är till för att förhindra, nämligen att personer som arbetsgivaren av olika skäl anser vara besvärliga sorteras ut godtyckligt. Att täppa till det kryphålet är faktiskt att återupprätta själva idén med den arbetsrättsliga lagstiftningen. Herr talman! Jag står bakom alla Vänsterpartiets yrkanden, men jag yrkar bara bifall till reservation 8 och reservation 9. 037508021018 GU01AU9 N 2010-01-01 00:00:00 82382 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GU0984/#anf75