2347696 GU0984 Riksdagens protokoll 2006/07:84 Torsdagen den 29 mars 2006/07 84 2007-03-29 00:00:00 Arbetsrätt föredragning av utskottsärende med eventuell debatt B854A7E4-83AE-4D4F-94BD-242783F28DA9 74 JENNIE NILSSON (s) s Herr talman! Precis som Tobé nämnde sträcker sig arbetsmarknadsutskottets betänkande AU9 över ett väldigt vitt område. Betänkandet har dock för mig några bärande punkter, nämligen kollektivavtalen, turordningsregler vid uppsägning och rätten till heltid. Samtliga är områden som visar på skillnader mellan högeralliansens politik och vår politik. Samtliga är områden som med all önskvärd tydlighet visar att vad högeralliansen säger och vad högeralliansen menar och gör inte nödvändigtvis behöver vara samma sak. Herr talman! Det finns säkert flera skäl till att högeralliansen vann valet. Ett av de viktigaste, vilket jag ständigt får bekräftat i mötet med människor, var att man lyckades troliggöra för väljarna att man inte längre sökte mandat för ett systemskifte utan att man snarare skulle bedriva sossepolitik - fast bättre än sossarna själva. Otaliga var insändarna i lokala och nationella medier på temat: Sluta skrämmas av högerspöket! Den underförstådda innebörden var att nu när Moderaterna hade bytt från mörkblått till ljusblått i partiloggan och dessutom lagt till såväl "nya" som "arbetarpartiet" var hotet mot vanliga människors trygghet i vardagen och på arbetsplatsen ett minne blott. Redan nu efter knappt sex månader kan vi konstatera att högerspöket i allra högsta grad lever. På politikområde efter politikområde levereras - trots sosseretorik - klassisk högerpolitik. Om vi börjar med kollektivavtalen ser vi att högeralliansen redan i betänkandets sammanfattning skriver: "Utskottets utgångspunkt är att grunden för reglering av villkoren på svensk arbetsmarknad bör vara kollektivavtal och inte lagstiftning." Det låter ju bra! Vidare skriver man i utskottets ställningstagande under punkt 3 som berör kollektivavtal följande: "Kollektivavtal är också det dominerande instrumentet för att tillförsäkra de enskilda arbetstagarna det skydd som de i många andra länder har genom lagstiftning. Systemet förutsätter starka jämbördiga parter." Det låter ju också bra! Men vad menar man egentligen? Företrädare för högeralliansen har med anledning av några uppmärksammade konflikter på senare tid varit ute och tyckt till i medierna på ett helt annat tema och med helt andra slutsatser. Man har tagit ställning mot fackets rätt att vidta stridsåtgärder när arbetsgivare vägrar att skriva på kollektivavtal som förhandlats fram av arbetsmarknadens parter. Man hyllar den enskilde företagarens rätt att av principiella skäl vägra teckna kollektivavtal, och i debatten har det lyfts fram att konflikträtten bör begränsas. Vad är det som gäller? Den svenska modellen som man säger sig värna med kollektivavtalslösningar i stället för lag men bara om företagarna själva vill. Jag förväntar mig klargöranden i denna fråga från alliansens företrädare under debatten. I vårt särskilda yttrande under punkterna 1, 2 och 6 har vi bland annat beskrivit hur vi ser på dessa frågor utifrån det faktiska förhållandet. I Sverige låter vi arbetsmarknadens parter reglera skyddet för löner och anställningsvillkor i kollektivavtal. Saknas kollektivavtal på en arbetsplats finns således inget skydd för de nuvarande eller framtida anställda när det gäller löner och anställningsvillkor. I Sverige är det helt lagligt att betala låga löner, och det finns ingen laglig skyldighet för arbetsgivare att exempelvis skaffa eller behålla försäkringar för sina anställda. Något stöd från samhället på arbetsplatser där det saknas kollektivavtal finns inte heller. Det är detta system som brukar kallas den svenska modellen. Konstruktionen med branschanpassade avtal i stället för fyrkantig minimilagstiftning har kunnat ge bättre villkor för såväl anställda som arbetsgivare. Systemet förutsätter dock starka, jämbördiga parter och tydliga spelregler. När en arbetsgivare tecknat ett kollektivavtal råder i stort sett strejkförbud under avtalets giltighetstid. Om arbetstagarorganisationers medlemmar skulle börja avstå från att kräva kollektivavtal, eller om organisationerna får begränsade möjligheter att kräva kollektivavtal drabbas dock i förlängningen alla arbetstagare av sämre löner och anställningsvillkor. Företagen får en osund konkurrens, och det blir mer konflikter på arbetsmarknaden. Om man börjar ifrågasätta och göra ingrepp i delar av den svenska modellen kan den ordning och reda som rått på svensk arbetsmarknad komma att äventyras. I sammanhanget kan också påpekas att svensk fackföreningsrörelse ur ett internationellt perspektiv är mycket varsam med konflikter. Vår ståndpunkt är att parterna på ett ansvarsfullt sätt hanterar såväl rättigheter som skyldigheter inom ramen för det system som vi alla säger oss vilja ha. Vi försvarar den svenska modellen och arbetstagarorganisationernas rätt att kräva kollektivavtal av arbetsgivare som bedriver verksamhet i Sverige. Vi gör det utifrån att alla tjänar på det system som arbetsmarknadens parter under årtionden gemensamt har byggt upp. Herr talman! Nästa område som förtjänar att tas upp är turordningsundantaget i LAS som infördes 2001. Utskottet konstaterar i sitt ställningstagande att frågan om att avskaffa tvåpersonersundantaget i LAS har varit uppe till prövning i kammaren varje år sedan det infördes utan att det har lett till någon omprövning av beslutet. Sannolikheten för att majoriteten skulle ompröva sitt beslut denna gång är givetvis obefintlig, men det gör inte undantaget mer rätt eller ens rimligt! Vidare skriver utskottet att man vill understryka att undantaget är till för att nyckelpersoner ska kunna vara kvar i verksamheten. Vad menar man då, egentligen? Den lag som innefattar hela arbetsmarknaden innehåller redan regler som gör det möjligt att undanta nyckelpersoner vid arbetsbrist. Skillnaden som man här försvarar handlar snarare om att man i undantagslagstiftningen inte behöver ange sakliga skäl för att undanta två personer från turordningen vid arbetsbrist. Undantaget kan heller inte prövas rättsligt. Herr talman! Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har gemensamt lämnat in en reservation där vi redogör för våra invändningar mot undantagsreglerna i LAS. Kortfattat kan man sammanfatta våra synpunkter med att vi vänder oss mot en lag som ger arbetsgivarna möjlighet att ensidigt och godtyckligt göra undantag från turordningsreglerna. Det är en lag som lämnar den enskilde rättslös. Det är en lag som slår särskilt hårt mot redan utsatta grupper på arbetsmarknaden, till exempel gravida kvinnor, arbetstagare med utländskt ursprung, långtidssjuka, äldre, fackligt förtroendevalda och övriga anställda som av arbetsgivaren uppfattas som besvärliga. Dessutom anser vi att det är principiellt orimligt att anställda i små företag ska ha sämre rättsligt skydd än anställda i större företag. Vi kan inte acceptera att det är en legitim konkurrensfördel för små företag att ha sämre anställningsskydd. Herr talman! Det sista området som jag har för avsikt att beröra är allas rätt till heltid. Det är en fråga vars problemställning nästan uteslutande berör kvinnor. Kanske är det därför som utskottsmajoriteten under denna punkt lämnar ifrån sig en i det närmaste icke-text. Det snällaste man här kan konstatera är att högeralliansen åtminstone är konsekvent. De säger, menar och gör absolut ingenting! Frågan är möjligtvis varför. Tycker man inte att det är ett problem att företrädesvis kvinnor i stor utsträckning arbetar deltid mot sin vilja och att många av dem inte kan leva på sin egen lön utan är beroende av någon annan för sin försörjning? Jag ser fram emot svar från utskottsmajoritetens företrädare i denna fråga under debatten. Trots att jämställdhetsfrågor uppenbarligen inte är en stark gren för högeralliansen vore det klädsamt om man ville utveckla hur man har resonerat när man i samband med budgetpropositionen för 2007 beslutade att dra tillbaka betänkandet Stärkt rätt till heltidsanställning i sin helhet utan ytterligare åtgärder. Och då menar jag utöver det uppenbara faktum att betänkandet har tagits fram av den gamla regeringen, som ansvarig minister anförde som skäl i ett svar på en fråga i en interpellationsdebatt nyligen. Herr talman! I budgetpropositionen för 2007 kan man utläsa att 250 000 personer arbetar mindre än de skulle vilja. 200 000 av dem önskar enligt tidigare undersökningar att få arbeta heltid. 80 procent av dem är kvinnor. Genom att arbeta ofrivillig deltid har de, utöver svårigheter att försörja sig på sin egen lön, överlag en svagare förankring i arbetslivet. De har oftast sämre löneutveckling, mindre kompetensutveckling, färre karriärmöjligheter, lägre sjuk- och arbetslöshetsersättning och sämre pension. För att komma till rätta med problemet vill vi ha en lagstiftning som innebär att heltid är en rättighet och deltid en möjlighet. Att heltid ska vara en norm innebär inte att alla som förvärvsarbetar ska arbeta heltid men att skäl måste anges när man avviker från normen. Herr talman! Vi står givetvis bakom samtliga våra reservationer och särskilda yttranden, men för att spara kammarens tid nöjer mig med att yrka bifall till reservation 2, reservation 6 och reservation 9. I detta anförande instämde Ann-Christin Ahlberg, Patrik Björck, Lars Lilja och Maria Öberg (alla s). 0339894357417 GU01AU9 N 2010-01-01 00:00:00 82381 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GU0984/#anf74