2347696 GU0984 Riksdagens protokoll 2006/07:84 Torsdagen den 29 mars 2006/07 84 2007-03-29 00:00:00 Arbetsrätt föredragning av utskottsärende med eventuell debatt CDF5DCE7-DEE9-4030-BA00-99A3D6202B43 108 DÉSIRÉE PETHRUS ENGSTRÖM (kd) kd Fru talman! I går debatterade vi grönboken om arbetsrätten avseende hur EU ska ställa sig i fråga om arbetstagares rättigheter. I dag diskuterar vi den svenska arbetsrätten. Men egentligen är arbetsmarknaden alltmer globaliserad. Vi ser att våra ungdomar ser hela världen, och inte bara Sverige, som en arbetsmarknad. I och med vårt inträde i EU är vi med i en gemenskap med fri rörlighet för både varor och tjänster. Det innebär att man kan både studera, arbeta och till och med vara arbetssökande under en tid i ett annat EU-land. Därför är det viktigt att vi har en bra lagstiftning i hela Europa vad gäller arbetsrätten. Trots att vi är med i EU menar vi att vi i Sverige måste få fatta våra egna beslut på arbetsrättens område. Vi vill ha möjlighet att utifrån vårt arbetsmarknadsläge fatta beslut som gynnar både arbetstagare och arbetsgivare. Arbetsrätten ska möta kraven på trygghet och inflytande för de anställda samtidigt som den bidrar till en effektiv och flexibel arbetsmarknad och till ett gynnsamt företagsklimat. Det bör vara en vinna-vinna-situation som råder. I arbetsrätten talas det om arbetsgivarens men också arbetstagarens skyldigheter. I vår majoritetstext i betänkandet slår vi fast att vi vill slå vakt om den svenska modellen där förhållandena på arbetsmarknaden i första hand regleras i kollektivavtal mellan arbetsmarknadens parter. Den svenska modellen innebär bland annat att staten i stor utsträckning har valt att ge arbetsmarknadens parter ansvaret för att genom kollektivavtal reglera frågor om arbets- och anställningsvillkor. Kollektivavtal är det dominerande instrumentet för att tillförsäkra de enskilda arbetstagarna det skydd som de i många andra länder har genom lagstiftning. Fru talman! Vi kristdemokrater anser att arbetet är viktigt för människans möjlighet att utveckla sin identitet. Därför är sysselsättningsfrågan viktig. Men det innebär inte att människans värde är förknippat enbart med arbetet, utan alla har ett unikt värde vare sig man kan eller inte kan arbeta. Vi anser att alla människor behöver gemenskaper, i familj, på arbetsplatser, i ideella föreningar och så vidare. Och rätten att organisera sig i en facklig organisation är en självklar rättighet i ett demokratiskt samhälle för att ta till vara löntagarnas rättigheter och intressen och skapa effektiva samarbetsformer mellan arbetsgivare och arbetstagare. Det vi dock betonar i vårt principprogram är att det bör vara partipolitiskt obundna fackföreningar. I den kristdemokratiska ideologin ligger också att värna småföretagare. Det gör vi vidare för att vi i vår ideologi står för att människor ska kunna utveckla sina egna förmågor och då gärna i ett mindre sammanhang. Att själv skapa sitt företag är en möjlighet till egenutveckling. Ett litet företag har också snabbare beslutsvägar och ger större möjlighet till direkt kontakt mellan chef och arbetstagare. Men en småföretagare är också sårbar. Det innebär att det också måste finnas skyldigheter på arbetsrättens område som är rimliga och möjliga att efterleva. Kristdemokraternas hållning, som jag här redogör för, visar att vi tror på kollektivavtalsmodellen. Vi är emot statlig inblandning när så är möjligt. Och det går inte att nog betona att den modell vi har är mer effektiv än om vi här i kammaren exempelvis skulle börja sätta löner, så kallade minimilöner. Detta löser arbetsmarknadens parter bättre som kan se branschvis vad som är möjligt avseende lönenivåer. Det är också därför bättre att vi i Sverige får behålla vår egen modell. I går fick vi ledamöter Europafördraget i våra fack. Jag hittade där, i slutet av boken, brevväxlingen från 1993 mellan Sverige och EU-kommissionen inför Sveriges anslutning till EU. Statsrådet Börje Hörnlund i den borgerliga regeringen får där bekräftat att den svenska modellen får bestå. Kommissionen menar att Maastrichtfördraget inte kräver någon förändring av den svenska praxisen, snarare tvärtom, skriver kommissionen, quite the contrary . Man välkomnar Sverige att bli mer aktivt inom EU för att uppmuntra och driva frågor som är att hänföra till den svenska modellen. Detta bekräftades alltså under den borgerliga regeringen 1993. Fru talman! Det finns i betänkandet flera viktiga områden som behandlas. Ett är vad som händer vid företagsöverlåtelser eller nedläggningar av företag. Vi anser att det redan finns reglerat, och det ger företag skyldigheter att överta personal vid överlåtelser och vid nedläggningar. Vid nedläggningar finns det i de flesta branscher också omställningsavtal som ger möjligheter till utbildning, jobbcoachning, avgångsvederlag etcetera för att man ska hitta bra övergångar för de anställda. Dessutom finns de grundläggande reglerna om turordning vid uppsägning i 22 § LAS, och de träder in vid arbetsbristsituation och ger dem som har varit längre tid på företaget större chans att få stanna kvar. När det gäller LAS och sjukskrivna har jag ofta sett att personer som är sjuka på ett jobb hamnar i ett dilemma. De vågar inte säga upp sig på grund av karenstid i a-kassan. Arbetsgivaren å sin sida vill inte säga upp på grund av sjukdom. Det är dessutom olagligt. Om det inte föreligger arbetsbrist och personen dessutom har lång LAS-tid sitter personen oftast fast i en fälla. Arbetsförmedlingen vill heller inte ta över en person som är sjuk, men en person kan vara sjuk på en arbetsplats men inte på en annan. Här tror jag att vi behöver hitta bättre övergångar för att minska inlåsningseffekterna. En proposition angående rehabilitering är aviserad under våren, och vi avvaktar vad man kommer fram till i den. Vi ska inte försämra arbetsrätten, men vi bör hitta former så att personer kan föras över från en arbetsgivare till arbetsförmedlingen om personen själv är med på detta. Ingen får sägas upp utan laga grund. En uppsägning som exempelvis kan hänföras till diskriminering, som någon sade tidigare, blir ogiltig. Om någon ändå har sagts upp kan personen också få ett skadestånd. Frågan om rätten till heltid har stötts och blötts under många år. Och den socialdemokratiska regeringen har inte infört rätten till heltid, även om man nu påstår att man var överens om detta. Vi vet att de fackliga organisationerna inte är så översvallande positiva och inte heller arbetsgivarna. De vill lösa även denna fråga avtalsvägen. Ska vi då ändå driva igenom det här i riksdagen? Nej, jag tror inte det. Men jag menar ändå att det finns arbetsgivare som utnyttjar det här i vissa fall. Jag har framför allt sett det inom offentlig sektor där jag har mött kvinnor som menar att de får scheman som är på kanske 87 procent eller 92 procent fast de önskar 100 procent. Det må så vara att man inte har råd med mer eller att man anser att ett schema ska se så ut. Men när man, som man gjorde i en kommun jag hörde om, vid sjukfrånvaro tar in en ny arbetskraft i stället för dem som vill gå upp i arbetstid tycker jag inte att man har skapat en bra situation. Som vi skriver i betänkandet har den offentliga sektorn ett särskilt stort ansvar att gå före i den här frågan. Vad jag förstår arbetar man nu på vissa håll för att förändra inom offentlig sektor. Man driver på. De fackliga organisationerna måste framför allt driva på i den här frågan. Jag tror inte på lagreglering, men detta behöver uppmärksammas om det missbrukas. Det är, som sagt, trots allt en viktig fråga för parterna att lösa. Vi kan ju inte tvinga arbetsgivare att ha vissa arbetstider. Med detta vill jag yrka bifall till majoritetens förslag i betänkandet. (Applåder) 0860429409414 GU01AU9 N 2010-01-01 00:00:00 82415 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GU0984/#anf108