<anforande>
<dok_hangar_id>2347695</dok_hangar_id>
<dok_id>GU0983</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2006/07:83 Onsdagen den 28 mars</dok_titel>
<dok_rm>2006/07</dok_rm>
<dok_nummer>83</dok_nummer>
<dok_datum>2007-03-28 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Forskning</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>179824D2-3937-4C1C-8F62-EA96B37F3AD7</anforande_id>
<anforande_nummer>63</anforande_nummer>
<talare>YVONNE ANDERSSON (kd)</talare>
<parti>kd</parti>
<anforandetext>
Herr talman! Som nyvald ersättare i utbildningsutskottet med ansvar för forskning och som nyvald ordförande i Sällskapet riksdagsledamöter och forskare är det naturligtvis väldigt spännande för mig att gå in i en sådan här debatt.
Forskningens betydelse för vår vardag och för vår framtid är vanligtvis rätt underskattad i politiken. Man diskuterar kostnader på olika nivåer men glömmer egentligen bort den enorma satsning som forskningen behöver för att vi ska komma vidare, hänga med i utvecklingen och så vidare. Kunskapsbranschen är vår framtid i Sverige, och vi behöver en bärkraftig bro till framtida välstånd.
Jag blir lite förvånad över den socialdemokratiske ledamoten Peter Hultqvists trumslag och domedagsprofetior om hur det är därför att en alliansregering har tagit över makten i landet. Dessutom talar han om att det är av oerhörd betydelse att reformer nu kan åstadkommas, sex månader efter att vi har tagit över makten, reformer som under tolv år när ni har haft makten inte har genomförts. Det förvånar mig kraftigt.
Jag vill med en gång säga tre saker, herr talman.
För det första vill jag yrka bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga reservationer.
För det andra vill jag uppmärksamma att när det gäller Forska och väx-pengarna sker ekonomiseringen via Vinnova. Om jag inte har helt fel har alla de pengarna, 100 miljoner, gått till Forska och väx. Det är inget som är borttaget, även om budgetposten inte hette så i budgeten.
För det tredje vill jag, med tanke på replikskiftet tidigare, ta upp Arbetslivsinstitutets verksamhet. Vi tycker inte att det är bra att en statlig myndighet sitter med forskarpengar, alldenstund som detta institut inte ville ha några egna doktorander. Om den socialdemokratiske ledamoten i utbildningsutskottet var insatt i doktorandernas betydelse för kunskapsutvecklingen när det gäller forskningen skulle han sannolikt, herr talman, inse att det är väldigt knepigt att ha den organisationen att doktorander inte kan doktorera där de har genomgått sin utbildning. I stället var de doktorander som var knutna till Arbetslivsinstitutets forskning tvungna att ha sin hemvist på någon annan forskarinstitution. Därmed hamnade det här lite i otakt på sina håll.
Att den här forskningen nu får konkurrera med annan forskningsverksamhet på de olika lärosätena med excellenta forskningsmiljöer, skulle det vara något tokigt för innehållet? Nej, det är precis tvärtom! Talar man med ledande professorer inom den här typen av forskning håller de med om detta. Jag tycker att det är suveränt att vi får excellenta miljöer för så viktig forskning som Arbetslivsinstitutets forskning ändå är.
Det är farligt, herr talman, att blanda ihop organisation och form med innehållet i alltför hög grad. Organisationen och formen behövs för att innehållet ska bli riktigt bra, och om man då förbättrar organisationen och formen innebär det inte att man splittrar upp och söndrar kunskapsområdet, snarare tvärtom, skulle jag vilja säga.
Herr talman! Forsknings-Sverige har problem med sin struktur. Det gäller till exempel den seniora forskningen, som har tunnats ut betydligt och som vi i alliansregeringen vill förändra. Vi vill till exempel att det ska bli tydligare med mer faktultetsanslag, så att professorstimmarna och forskartimmarna i inte alltför hög grad ska behöva användas för arbetsamma ansökningar. Därför höjs faktultetsbidragen väsentligt.
Den höjning som vi i alliansregeringen nu presterar hade inte den dåvarande socialdemokratiska regeringen aviserat tidigare. Det måste vi väl ändå erkänna. Om vi då gör den här satsningen är det bara kalas att det finns en så oerhörd harmonisering i tyckande från alla riksdagens partier. Det är jättebra. Men i det här fallet är det alliansregeringen som får gå framåt och vara spjutspets.
Vad är det då som är alliansregeringens ambition? Jo, vi har enats om en forskningspolitik inför framtiden. Det finns områden där vi inte kan förvänta oss någon särskild hjälp utifrån kommersiella intressen, men det gäller vital kunskapsutveckling. Det gäller framför allt humanvetenskaperna och vissa områden inom medicin.
Om jag ska nämna något om medicin är det att det under den socialdemokratiska regeringsperioden var tragiskt hur man formligen splittrade sönder den jätteviktiga forskningen inom medicinen som gick från ax till limpa, för att tala bildspråk. Man hade grundforskningen, man hade forskning om hela förloppet med klinisk prövning och man hade utvärdering och uppföljning. Detta, kära riksdagskolleger och andra som lyssnar, splittrades sönder när man från den tidigare regeringens sida drog åt svångremmen.
Om vi tillnärmelsevis kan börja bygga upp hela denna trend igen skulle vi lyckas om det var enbart detta vi lyckades med. Men vi kommer att lyckas med mycket mer, för vi har en långsiktighet i vårt tänkande.
Därför har vi satsat 900 miljoner enbart på den forskning som är riktad mot universitet och högskolor. Därutöver har vi andra viktiga forskningsintressenter som gör ett enastående jobb. Ta till exempel Vinnova, som binder ihop de riktigt bra forskningsidéerna och stöttar dem för att komma till nytta, så att vi får produktion och arbetstillfällen. Det är en suverän forskning, som vi fortsätter att stötta.
Pengar är trots allt inte allt. Pengar kan inte själva forska. Personerna är så viktiga. Vi vill skapa ett personvänligt forskarsamhälle.
Då kan man återigen förundras över socialdemokraten Peter Hultqvist, som efterlyser fler kvinnor bland professorerna. Men kära ni! Det blir inte fler kvinnor bland professorerna efter sex månader. Det har vi efterlyst i tolv år. Man hade kunnat få till det, men eftersom man till och med såg till att försämra möjligheten för kvinnor att forska under en lång period när det gällde de allmänt sociala villkoren har vi fått den här utvecklingen. Jag hoppas att vi kommer att kunna fortsätta att jobba igenom det så att det blir en jämställdhet i förutsättningarna för kvinnor att forska, få professurer och så vidare.
Vi ska inte glömma bort att det på det här fältet finns väldigt mycket att göra. Vi kommer att göra en hel del under den här mandatperioden så att vi med högburet huvud kan gå till val på en forskarvänlig politik med mycket forskning.
</anforandetext>
<intressent_id>0223175563813</intressent_id>
<rel_dok_id>GU01UbU5</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>82140</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GU0983/#anf63</protokoll_url_www>
</anforande>
