<anforande>
<dok_hangar_id>2347695</dok_hangar_id>
<dok_id>GU0983</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2006/07:83 Onsdagen den 28 mars</dok_titel>
<dok_rm>2006/07</dok_rm>
<dok_nummer>83</dok_nummer>
<dok_datum>2007-03-28 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Arvsrättsliga frågor</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>7F780BF9-90B6-40B3-BD30-F5C1507F7DB6</anforande_id>
<anforande_nummer>153</anforande_nummer>
<talare>YVONNE ANDERSSON (kd) replik</talare>
<parti>kd</parti>
<anforandetext>
Fru talman! Vår utgångspunkt ligger nog kanske i människosynen. Vi tror att människor kan ta ansvar för sitt liv. Vi tror att människor kan förbereda sig. Det finns ju ändå alla möjligheter till civilrättsliga avtal, testamenten och det ena med det fjärde, om man vill ha den relationen. Man har möjlighet att bestämma själv precis hur det ska vara. Det vi egentligen skulle satsa på, tycker jag, är väl att ännu fler människor fick veta att samboskapet är ett väldigt otryggt sätt att leva tillsammans om man vill ha sina liv tillsammans, ha gemensamma ägodelar och det ena med det andra. Det har vi påpekat i varje läge från allianspartierna och framhållit vikten av information och annat om de möjligheter som finns för att göra detta.
Ska vi ha två rättsfigurer som ser olika ut så måste de få göra det. Man kan ju inte förändra allt för att någonting händer. Människor måste ju kunna ta ansvar för sina liv även medan de är levande, innan katastroferna inträffar.
</anforandetext>
<intressent_id>0223175563813</intressent_id>
<rel_dok_id>GU01CU21</rel_dok_id>
<replik>Y</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>82230</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GU0983/#anf153</protokoll_url_www>
</anforande>
