<anforande>
<dok_hangar_id>2347695</dok_hangar_id>
<dok_id>GU0983</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2006/07:83 Onsdagen den 28 mars</dok_titel>
<dok_rm>2006/07</dok_rm>
<dok_nummer>83</dok_nummer>
<dok_datum>2007-03-28 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Arvsrättsliga frågor</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>CD29C17F-07F2-407D-9714-1D063F09DE98</anforande_id>
<anforande_nummer>148</anforande_nummer>
<talare>LISELOTTE OLSSON (v)</talare>
<parti>v</parti>
<anforandetext>
Fru talman! Det är lätt att vara efterklok. Men för den sambo vars partner avlider utan att det finns ett testamente är det knappast någon tröst. Är det inte märkligt att vi har en lagstiftning där det inte ens finns en möjlighet att gå till domstol för att få rätten till arv prövad? Det spelar ingen roll hur länge två personer har levt med varandra, är de inte gifta saknas ett skydd för den efterlevande partnern, en brist som är tänkt att kompenseras med ett testamente. Problemet är att många människor som är sambor inte vet om att sambolagen inte ger samma rätt till arv som äktenskapsbalken. Många vet inte om att de bör skriva ett testamente, och många vet förstås inte att i morgon är de borta.
Visst kan man säga att människor har ett ansvar för att ta reda på vad som gäller, men säg det till den som har förlorat sin partner i tsunamin eller Estoniakatastrofen! Skyll dig själv, ni borde ha skrivit ett testamente, sägs det. Är det inte lämpligare att lagen utgår från människors faktiska omständigheter? Tyvärr är det så i dag att den efterlevande partnern i praktiken är helt utlämnad till arvingarnas godtycke om samboparet inte skrivit något inbördes testamente.
Vi i Vänsterpartiet vill införa en klausul i sambolagen som ger den efterlevande rätt att begära prövning av arvsrätten i domstol. Det handlar alltså inte om att skapa något äktenskapsliknande system av lägre dignitet, som utskottsmajoriteten hänvisar till i betänkandet. Jag tycker inte heller att argument som att en arvsrätt för en sambo vore främmande för den svenska rättsordningen är skäl som är tunga nog för att avstyrka vårt förslag. 
Vad vi vill ha är inte någon generell arvsrätt för sambor. Självklart finns det fall där det är rimligt att en sambo inte ska ärva, till exempel om man har levt ihop en kortare tid. Vi vill skapa en möjlighet till prövning i det enskilda fallet. Det är synd att majoriteten i civilutskottet värnar så mycket om äktenskapet att den inte kan se att även sambor som inte varit förutseende nog att skriva ett testamente behöver skydd. Det kan hända så mycket i människans liv. Olyckor och katastrofer är ingenting som vi kan förutse.
När det gäller Vänsterpartiets andra reservation i betänkandet har regeringen glädjande nog bestämt att utreda frågan om registrering av testamenten. Försvunna testamenten kan ställa till stora problem, och det är viktigt att alla människor är trygga i vetskapen om vad som kan hända med deras kvarlåtenskap. Det gäller även de människor som inte har möjlighet att förvara sitt testamente i bankfack. 
Därför är det bra om regeringen lägger fram förslag om att man ska ha möjlighet att registrera testamente hos en myndighet. Det tackar vi för.
Jag yrkar därmed bifall till reservation 1 och den av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet gemensamma reservation nr 2.
</anforandetext>
<intressent_id>0835507837915</intressent_id>
<rel_dok_id>GU01CU21</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>82225</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GU0983/#anf148</protokoll_url_www>
</anforande>
