<anforande>
<dok_hangar_id>2347692</dok_hangar_id>
<dok_id>GU0980</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2006/07:80 Torsdagen den 22 mars</dok_titel>
<dok_rm>2006/07</dok_rm>
<dok_nummer>80</dok_nummer>
<dok_datum>2007-03-22 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Krishantering och skydd mot olyckor</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>369E5D97-1000-43A0-AE47-2E6A850ABC84</anforande_id>
<anforande_nummer>21</anforande_nummer>
<talare>MATS BERGLIND (s)</talare>
<parti>s</parti>
<anforandetext>
Fru talman! Nu ska vi diskutera kriser och krishantering. Redan själva ordet kris används ibland lite väl ofta och kanske i lite väl olika sammanhang. Inte minst innehåller tidningsrubriker ofta uttrycket "nu är det kris". Det är klart att enskilda personer drabbas av kriser. Dagligen inträffar sådant som vi inte önskar, men vi kan ändå hantera det. Nationella kriser är däremot något helt annat. De har en helt annan dimension. Hur de ska hanteras och skötas handlar dagens betänkande om.
Vi är i stort sett förskonade - tack och lov - från stora, nationella kriser. Vi har dock ett par som tidsmässigt ligger oss nära och som vi fortfarande har starka minnen av. Jag tänker naturligtvis på tsunamikatastrofen och på den stora stormen Gudrun i södra Sverige. Den ena skedde i ett internationellt sammanhang men med många svenskar inblandade. Den andra, stormen Gudrun, var en helt nationell historia, men icke desto mindre drabbade den många enskilda personer och var svår att hantera.
Det är ingen hemlighet att det fanns en del kritiska synpunkter på hur den dåvarande regeringen hanterade de olika kriserna. Det finns säkert anledning att vara självkritisk. Det tror jag att man kan dra nytta av i det fortsatta arbetet. Samtidigt är det viktigt att vi vid ett sådant tillfälle, när vi har en nationell kris, också har nationell samling. Det är viktigt att vara ense om hur det hela ska lösas, vara ense om att det behöver sättas in kraftfulla åtgärder för att underlätta, hjälpa och stödja dem som är drabbade.
Därför tillsatte den socialdemokratiska regeringen en utredning, alltså just för att hitta de rätta formerna för hur man hanterar nationella kriser. Det hade varit bra om den utredningen fått slutföra sitt arbete och vi hade kunnat ta en politisk diskussion om vilken som är den rätta vägen att gå, vad som är det optimala, om vi är ense om det och hur vi i framtiden ska hantera sådana kriser. Det är därför med stort beklagande jag ser att den nuvarande regeringen helt enkelt kastat Anders Svärds utredning i papperskorgen och bestämt sig för en egen modell som det inte finns samförstånd kring. Det är beklagligt. Jag hade gärna varit med och diskuterat kompromisser och försökt hitta lösningar för att uppnå enighet. Nu är dock positionerna väldigt låsta. Det beklagar jag.
Regeringen verkar tro sig klara allt, inklusive att leda en samling inför en nationell kris. Jag är inte så imponerad över regeringen på den punkten. Den har lyckats försämra för de sjuka och arbetslösa - det gick ganska smärtfritt - men i övrigt har den inte gjort så mycket. Skulle det hända något nu undrar jag om regeringen har förtroendet att kunna leda krishanteringen på det sätt som anges i propositionen. Mitt svar på det är nej, jag tror inte det. Det är bara att hoppas - av många olika anledningar - att det inte uppstår en nationell kris under den nuvarande regeringens tid, för jag skulle då inte känna mig lugn.
Det är en sak att leda en regering och ett regeringskansli och reda ut de politiska kriser som då och då uppstår, och det kommer de säkert att klara av på ett eller annat sätt, men det är en helt annan sak att leda ett land i en nationell kris som vi inte vet ett dugg om i dag. Vi vet inte vad det handlar om nästa gång, vi vet inte när det blir och vi vet inte heller var det kommer att ske, om det blir utomlands med svenskar inblandade eller nationellt i Sverige. Det enda vi vet är att vi med all sannolikhet kommer att råka ut för en sådan kris igen. Frågan är bara när, var och hur. Det vet ingen.
Jag tycker därför att det hade varit bra att kunna enas om att en viss myndighet ska ha huvudansvaret om något inträffar. Jag vill inte här och nu peka ut någon särskild myndighet eller hur det hela ska fungera, men det hade varit bra om man klarat ut den frågan genom att någon tog täten och ledde ett samarbete så att olika myndigheter, utifrån sina professioner, också ska kunna ta ett samlat grepp om något inträffar. Jag beklagar djupt att detta inte gick att klara ut, och därför yrkar jag bifall till reservation 1.
Slutligen har jag en fråga till allianspartiernas företrädare. Den socialdemokratiska regeringen inrättade en fond för nationella kriser. Vid exempelvis översvämningar eller andra olyckor skulle kommuner som med egna resurser inte klarar av att hantera sådant kunna begära pengar. Om Socialdemokraterna hade fått fortsätta regera skulle den fonden i dag ha haft 300 miljoner. Min fråga är därför: Vilka argument fanns det för den borgerliga regeringen att ta bort dessa 300 miljoner?
</anforandetext>
<intressent_id>0780836041816</intressent_id>
<rel_dok_id>GU01FöU4</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>81673</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GU0980/#anf21</protokoll_url_www>
</anforande>
