2347687 GU0975 Riksdagens protokoll 2006/07:75 Torsdagen den 15 mars 2006/07 75 2007-03-15 00:00:00 Konsumentfrågor föredragning av utskottsärende med eventuell debatt 7A4840BB-C34E-4C65-8E69-35F192154FD8 99 JAN ERTSBORN (fp) fp Fru talman! Jag ska fortsätta lite med överskuldsättning, ett ämne som civilutskottets företrädare lagutskottet sysslade med i stort sett hela förra mandatperioden. Det gjordes på olika sätt, och man försökte få till stånd lösningar för en grupp människor som lever under mycket svåra ekonomiska förhållanden. Men först ska jag ge en liten bild av hur det ser ut hos kronofogden i dag. Man har 485 000 kunder, om vi ska kalla dem så, enligt de senaste uppgifterna, som har gått att få fram. Av dessa har 28 000 personer löneutmätningar som har pågått i mer än tre år. 15 000 av dem har löneutmätningar som har pågått i över fem år. Då är det löneutmätningar för personer som har sådana inkomster att det går att ta en liten del av inkomsten och skicka över till fordringsägaren. Sedan finns det ett stort antal gäldenärer där det inte går att ta någonting alls. Det innebär att när kronofogden på sitt sätt räknar fram och sätter etiketten evighetsgäldenärer på de 28 000 personerna gäller begreppet evighetsgäldenärer egentligen ett par gånger till minst. Jag skulle tro att det handlar om 100 000 personer i det här landet som skulle kunna ha den etiketten att de inte kan betala någonting av sina skulder. Vi har försökt med skuldsanering. Under förra mandatperioden förändrade vi en del i skuldsaneringslagstiftningen. Då var det reglerna kring förfarandet för att göra det snabbare. Vi ändrade inte förutsättningarna för att få skuldsanering. Under 2006 sökte 3 830 personer skuldsanering, en ganska liten siffra i förhållande till de 100 000 som jag misstänker att det handlar om. Men av dessa 3 830 var det inte mer än 1 542 som blev beviljade skuldsanering, alltså mindre än hälften. Varför det? Jo, kraven är så höga för att få skuldsanering. I praxis säger man att man gör en bedömning av om man kan betala skulderna inom tolv år. Då är man inte berättigad till skuldsanering, för då ska man ta de tolv åren och betala sina skulder. Då förstår ni säkert att det måste handla om åtskilliga hundratusentals kronor i skulder för att man ska få skuldsanering. 300 000, 400 000 eller 500 000 kronor är minimisiffror för att det ska löna sig att söka skuldsanering. Jag fick nyligen i min hand ett beslut. Det var en förtidspensionär som hade 129 000 kronor i skulder och som får avslag på sin skuldsanering, trots att hon alltså lever på en förtidspension. Skuldsaneringslagen kan man naturligtvis tänka sig att ändra för att göra det lite lättare för de här människorna. Men Skatteverket, Konsumentombudsmannen och även Barnombudsmannen, som varit något lite inblandad i det här genom åren, har tagit fram några andra modeller. Det är de modellerna som vår regering nu kommer att arbeta med och lägga i en utredning så snart som möjligt. Det är fråga om man ska införa en så kallad absolut preskriptionstid, det vill säga en tidpunkt då man inte längre kan driva in skulderna. I Finland har man nyligen infört det, och där har man satt tidpunkten till 15 år. Vi kan jämföra med skatter i Sverige. Där har vi alltid haft en absolut preskriptionstid på fem år. Om man får en ordentlig skatteskuld på sig är den borta efter fem år i den mån den inte är betald. Det har aldrig ifrågasatts. Men när man diskuterar preskriptionstid på civilrättsliga fordringar kommer det ofta upp en diskussion om det är rimligt att göra det gentemot fordringsägarna så att fordringsägaren ska förlora sin rätt. Jag tillhör dem som tycker att vi måste göra de här förändringarna. Fordringsägarna får inrätta sin kreditgivning efter nya regler helt enkelt. Dessutom ska man ha i minnet att i de ärenden som finns hos kronofogden är det i dag, som alla ni som sitter i civilutskottet väl vet, nästan aldrig den ursprunglige fordringsägaren som driver in sin fordran. Fordringen har gått till handel ett antal gånger. Det är inte att avslöja någon våldsamhet att tala om att priset när man handlar med fordringar rör sig om mellan 5 och 10 procent av kapitalbeloppet. Det är vad man betalar för fordran när ett inkassobolag köper den och sedan arbetar vidare med den. Jag tycker inte att det ligger så mycket i resonemanget att den ursprunglige fordringsägaren ska ha kvar sin rätt att få ut sina pengar när vi ser att det har fått en annan verklighet. Det är andra fordringsägare som driver in de här fordringarna som ofta är mycket gamla. Vi talar också om att man måste ändra på avräkningsreglerna hos kronofogdemyndigheterna så att man räknar av på kapitalskulden först, att man ser om man kan lägga ett räntetak. Många av de här fordringarna löper med 30-40 procents årlig ränta, vilket gör att ränteskulderna som regel är högre än kapitalskulderna för de här personerna. Jag är i dag tillfredsställd med att vi har kommit så långt att vi nu har fått besked från vår alliansregering att de här frågorna kommer att tas upp i en utredning. Jag är medveten om att frågorna är svåra, att de kräver en utredning som tar tid. Jag försökte under förra mandatperioden få vår tidigare regering att ta tag i dem, men det lyckades inte. Nu har vi en justitieminister som har lovat att ta upp det här. Vi ska alltså kunna komma till en situation med tiden där vi kan hjälpa den här gruppen av människor som i dag lever på en väldigt låg levnadsnivå. Vi från alliansen är alltså egentligen i sak överens med Egon Frid i Vänsterpartiet om att vidta de här åtgärderna. Vi instämmer inte i reservationen, utan vi tycker att regeringen nu ska få den här möjligheten att tillsätta utredningen. Det är sagt att det ska ske i alla fall under detta år. Med den tidsaspekten får vi nog nöja oss. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på alla reservationer. 09812885803 GU01CU12 N 2010-01-01 00:00:00 81147 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GU0975/#anf99