<anforande>
<dok_hangar_id>2347687</dok_hangar_id>
<dok_id>GU0975</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2006/07:75 Torsdagen den 15 mars</dok_titel>
<dok_rm>2006/07</dok_rm>
<dok_nummer>75</dok_nummer>
<dok_datum>2007-03-15 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Väg- och fordonsfrågor</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>85182B4F-52D0-401F-8AC3-34D067E34013</anforande_id>
<anforande_nummer>141</anforande_nummer>
<talare>HANS STENBERG (s)</talare>
<parti>s</parti>
<anforandetext>
Fru talman! Inledningsvis vill jag säga att vi socialdemokrater naturligtvis står bakom samtliga reservationer i betänkandet. För tids vinnande nöjer jag mig dock med att yrka bifall till reservation 3.
Vägtrafiken, som vi nu debatterar, har en enorm betydelse för landets utveckling, oavsett vilket transportslag man väljer att använda: sjöfart, järnväg eller flyg. I stort sett alla transporter påbörjas och avslutas på vårt vägnät. Det innebär också att det är ytterst få frågor som engagerar så många människor runt om i landet som vägfrågor.
Jag tänker kommentera några avsnitt i betänkandet och utelämna andra, även om jag kan tycka att de är viktiga, eftersom de kommer att kommenteras av andra från oppositionen.
Jag vill i alla fall säga lite grann om enskilda vägar.
Det enskilda vägnätet utgör en oerhört stor del av våra vägar. Det har stor betydelse inte bara på landsbygden utan också i en del tätorter. Men det är kanske framför allt på landsbygden man känner att det enskilda vägnätet är viktigt. Också för stora delar av näringslivet och industrin, exempelvis skogsindustrin, har det enskilda vägnätet en oerhört stor betydelse. Därför är det viktigt att man har resurser, så att man kan klara underhållet och upprätthålla ett väl fungerande enskilt vägnät.
Att ha enskilda vägar är ett oerhört effektivt sätt att använda skattepengarna. På det enskilda vägnätet står i dag staten för 60 procent av kostnaderna. Då talar vi bara om de enskilda vägar som har statsbidrag. I annat fall är finansieringen kommunal eller i många fall privat. De övriga 40 procenten av kostnaderna står de som bor efter de enskilda vägarna för, dels med pengar, dels med ideellt arbete. På många håll fungerar det bra. På andra håll blir det en orimlig börda på dem som får bära kostnaderna. Ofta handlar det om utflyttningsområden, där det i stort sett bara är pensionärer kvar. Man har inte vare sig tekniska resurser eller ork att lägga ned det jobb som behövs för att upprätthålla vägarna.
Det blir för mig alltmer uppenbart att staten måste ta ett större ansvar. När vi har debatterat frågan tidigare har den samlade tidigare oppositionen, som nu är regeringssidan, varit tydlig på denna punkt. Framför allt Centerpartiet och Moderaterna har drivit frågan hårt. Jag måste säga att det är tråkigt att inte majoriteten har kunnat samla sig till något kraftfullare än att avvakta vad regeringen ska komma fram till i nästa budgetproposition.
Fru talman! Jag vill också ta upp frågan om överlastning. Det är ett oerhört stort problem på våra vägar. Det handlar om att man får ökat vägslitage, försämrad trafiksäkerhet och snedvridning av konkurrensen mellan olika företag. De åkeriföretag som väljer att köra med överlast konkurrerar på ett osunt sätt med de företag som är seriösa och kör med lagliga vikter. Vägverkets mätningar visar, även om situationen har förbättrats något, att vi har en oacceptabelt hög nivå på överlastningen i dag.
Det görs en hel del av branschorganisationer och transportköpare för att komma till rätta med det här. Det är väldigt bra att olika organisationer agerar, men det är långt ifrån tillräckligt. Här behövs det helt uppenbart krafttag från samhällets sida. Vi behöver fler kontroller och hårdare sanktioner mot dem som bryter mot reglerna. Det känns lite tråkigt att den borgerliga majoriteten inte har någon riktigt kraftfull uppfattning i den här frågan heller.
Fru talman! Jag vill också ta upp frågan om reglerna för släpvagnsvikter. Här ser vi från utskottets sida äntligen ett ljus i tunneln efter att i många år ha debatterat och tryckt på för att få en förändring till stånd. Även Jan-Evert Rådhström har drivit frågan oerhört hårt, det ska jag villigt erkänna. Nu har vi ett körkortsdirektiv som ger möjlighet att köra ett ekipage på 84 250 kilo med bara ett tillägg till B-körkortet. Det är bra, men jag blir lite orolig när majoriteten tycks slå sig till ro med att vi har EU-direktivet. Det finns många fallgropar på vägen fram till att få det här genomfört på ett bra sätt. Det handlar bland annat om tiden. Det kan mycket väl, om vi inte trycker på från riksdagens sida, visa sig att vi är framme i 2013 eller 2014 innan det här är fullt genomfört med övergångstider och annat.
Det finns också en risk att man krånglar till det så att man för att få behörighet dels ska gå igenom en obligatorisk utbildning på sju timmar, som nämns i direktivet, dels avlägga ett prov. Om man ska både gå en utbildning och avlägga ett prov är vi ju inte långt från den möjlighet som finns i dag att avlägga prov för körkort med ökad behörighet för att få köra tunga släp.
Därför vill vi från Socialdemokraternas sida att riksdagen tydligt uttalar att det ska vara en enkel hantering så att man som bilist kan välja om man vill avlägga ett prov direkt eller om man vill gå sjutimmarsutbildningen. Jag tycker att det är tråkigt att majoriteten inte tycker att vi skulle kunna göra ett sådant tillkännagivande. Det hade jag faktiskt väntat mig.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag säga några ord om snöskotrar. Vi har ingen reservation på det området, däremot ett särskilt yttrande. 
Skotertrafiken har stor betydelse för dem som bor i de norra delarna av landet. Den är viktig för rekreation och friluftsliv. Men den innebär också stora utvecklingsmöjligheter för turismen. En förutsättning för att vi ska få en bra utveckling är att vi får säkra och turistvänliga skoterleder och en hållbar finansiering av dessa leder. I dag utförs ett förtjänstfullt arbete av frivilliga skoterklubbar. Jag tycker att man ska bygga vidare på det i framtiden och se till att skoterskötarna också framöver får en central roll.
Samtidigt måste staten ta ett tydligare ansvar för hur man ska hantera finansieringen. Det finns olika modeller som man från skoterorganisationerna har skissat på. Jag hoppas att man kommer att genomföra en modell som verkligen fungerar. Jag tror också att det är också viktigt att man samlar ansvaret för skoterfrågorna i ett statligt verk. I dag ligger det spritt på flera olika händer, och det är en olycklig lösning. 
Om man gör detta - ser till att trygga finansieringen och samlar verksamheten i ett verk - tror jag att vi kan få ett lyft för turistnäringen i Norrlands inland, där skotern har en viktig roll.
Fru talman! Som jag sade i min inledning nöjer jag mig med att yrka bifall till reservation 3.
</anforandetext>
<intressent_id>0851966755011</intressent_id>
<rel_dok_id>GU01TU7</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>81189</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GU0975/#anf141</protokoll_url_www>
</anforande>
