2347686 GU0974 Riksdagens protokoll 2006/07:74 Onsdagen den 14 mars 2006/07 74 2007-03-14 00:00:00 Allmänna motioner om företagsbeskattning m.m. föredragning av utskottsärende med eventuell debatt 67AF182E-7247-447E-A183-363A3473CF34 176 GUNNAR ANDRÉN (fp) fp Fru talman! Inom inkomstbeskattningen är det stora skillnader mellan opposition och regeringsallians. Detsamma gäller inom kapitalbeskattningen. Ändå är det säkert så ute hos allmänheten att skillnaderna inte upplevs som så skriande eftersom de berör minoriteter på ett annat sätt än när det gäller inkomstskatten. När det gäller fastighetsskatten tycker jag man ska komma ihåg att alliansregeringen har gjort väldigt mycket hittills. Jag tror att det allra viktigaste är att man beslutade att sänka skatten i flerfamiljshus med 20 procent, från 0,5 procent till 0,4 procent redan från den 1 januari 2007. Det är en betydande skatteförändring. Framför allt markerar den tillsammans med skattestoppet att den här regeringen inte accepterar att fortsatta skattehöjningar ska resultera i högre hyror för vanliga familjer. Det finns andra saker som påverkar hyrorna, men skattehöjningar ska inte längre göra det. Totalt sett, fru talman, har skatten på flerfamiljshus och villor sänkts med ungefär 4 miljarder jämfört med om man inte hade gjort någonting. Formellt sett ser det i statsbudgeten ut som om det är fråga om någon miljard, men det är mycket mer än om inget hade gjorts. Det största problemet med fastighetsskatten är att den har blivit så våldsamt hög utan att man egentligen har gjort någonting. Det är det stora problemet. Folkpartiet var med och lade om beskattningen den 1 januari 1990 - 1990 års skattereform. Den är, som alla vet, en del av kapitalbeskattningen. Vad man inte kunde förutse var att taxeringsvärdena på framför allt småhusen skulle bli så våldsamt höga. Det har helt enkelt blivit våldsamma höjningar. I tre avseenden, fru talman, har det blivit nästan omöjligt för vanliga villaboende att förutse hur hög skatten ska bli på det egna boendet. För det första har principen skatt efter bärkraft helt kommit bort. Den finns inte längre. Det finns inte längre något samband mellan vilken skatt man blir debiterad och vilken inkomst man har. Det bryter mot symmetrin i skattesystemet. Det är det grundläggande i hela det svenska skattesystemet. För det andra bryter skatten mot likviditetsprincipen, nämligen att man blir debiterad en skatt på en intäkt som man inte har. Det var väl för många överkomligt när skatten var låg, men när den blir flera tusen kronor om året, flera hundra kronor i månaden, måste man ta av sina arbetsinkomster, ovanpå det som finns för mat, räntor och allt annat. Det har blivit ett jättelikt problem. Däremot har det aldrig funnits något som helst tvivel om att vi har förespråkat skatt på realisationsvinster. För det tredje - och det är det som har skapat väldiga problem - har det varit helt oförutsebart och opåverkbart vilken skatt man skulle få på grund av att skatten beror på vilket värdeområde man bor i och vilka grannar man har. Jag har själv varit utsatt för det. Jag har blivit så rik att jag inte har haft råd att bli rikare därför att jag har fått så fina grannar. Så är det för många människor. Socialdemokraterna har med stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet vidtagit en lång rad åtgärder för att motverka detta. Det har varit så många åtgärder att det inte går att räkna dem alla. Det har varit 5 procent, 4 procent och sedan begränsningsregler upp och ned och överallt. Men någonstans måste man säga stopp och belägg och se till att något annat görs. Det är inte lätt, fru talman, att ta bort hela fastighetsskatten eftersom det är fråga om så otroligt mycket pengar - 25 miljarder. Ni tycker att vi redan har gjort mycket, men ni hör att det handlar om sammanlagt kanske 4-5 miljarder. Men det återstår 15-20 miljarder av skatten. Problemet är att det är få människor som har drabbats av jättelika skattehöjningar. Jag ska berätta en liten anekdot. Jag blev uppringd för några år sedan av en person som bodde i Orsa - av alla platser. Han hade en fastighet som var taxerad till 300 000 kronor. Han undrade om jag kunde hjälpa honom med en sak, nämligen att skänka den till den dåvarande finansministern. Han hade en utgift varje år för den på 3 000 kronor, men han hade ingen intäkt. Det var ingen som ville köpa den av honom. Det säger lite grann om den desperation som man kan känna om man inte har en likviditet. Jag frågade finansministern, men han ville inte ha fastigheten. Man måste inse att förmögenhetsskatten har blivit vad nuvarande generaldirektören vid Skatteverket Mats Sjöstrand sade vid en utfrågning i skatteutskottet, nämligen en i princip frivillig skatt. Men det är inte det som är det största problemet med förmögenhetsskatten. Problemet är att den redan har flyttat ut så mycket kapital från det här landet. Vi kan inte fortsätta med detta. Vi måste få en likställighetsprincip med andra länder på området. Jag har aldrig bestridit att förmögenhetsskatten är en i grund och botten god liberal princip. Det skulle finnas något rättvist i förmögenhetskatten om alla betalade den lika. Då skulle det vara skatt efter bärkraft. Jag står bakom att i grund och botten är förmögenhetsskatten en riktig skatt, det vill säga skatt efter bärkraft. Men omständigheterna har blivit sådana, fru talman, att vi inte ensamma kan behålla den. Vi måste ta bort den för att få tillbaka en del av förmögenheterna till Sverige. Däremot är jag personligen emot att ha en skatteamnesti. Jag tycker att vi som har skött oss - jag vågar säga så - inte ska betala det som andra har låtit bli att betala. En helt bisarr del av förmögenhetsskatten, och som Mats Sjöstrand påpekade, är att olika tillgångar värderas så olika. Det mest bisarra i sammanhanget är om man råkar ha en Zorntavla - de flesta har inte det, inte jag heller - för 10 miljoner så ska den i princip tas upp till förmögenhetsbeskattning om den förvaras i bankfacket, för då är den en investering. Men om den hänger på väggen är den ett bruksföremål. Då behöver man inte ta upp den till beskattning. Det här visar hur bisarr skatten är. Allra sist måste jag ta upp en annan fråga. Jag ser att det nu finns en glädjande enighet om ett införande av tonnageskatt. Vi är nu för tiden eniga om detta. Det här är första tillfället under den här mandatperioden att få vissa saker på det här området beslutat och få det fört till kammarens protokoll. Det hände mycket under den förra mandatperioden på det här området. I den dåvarande oppositionen var vi eniga om att så småningom få tonnageskatten införd. Den 4 juni 2003 ställde jag en fråga till dåvarande finansministern om att införa tonnageskatt. Jag fick den 18 juni följande svar från den dåvarande finansministern: En tonnageskatt skulle komma att strida mot principerna bakom vårt skattesystem. Den skulle vidare ge upphov till avgränsningsproblem eftersom ofta endast en del av rederiföretags verksamhet skulle kunna schablonbeskattas. All annan verksamhet som företaget bedriver måste beskattas på vanligt sätt. Det är inte aktuellt att föreslå en övergång till tonnage-"skatt". Han delade den uppfattning som riksdagen intagit - dåvarande majoriteten - när den så sent som den våren avslog en motion om införande av tonnageskatt. Så gick det ett halvår. Sedan ställde Claes-Göran Brandin från Socialdemokraterna den 2 februari 2004 följande fina fråga: "Allt fler länder inom EU har infört så kallad tonnageskatt. Kommer finansministern att låta utreda frågan för att så också ska ske i Sverige?" Samma finansminister svarade den 11 februari 2004: 12 av de 15 medlemsstaterna har numera ett system med tonnageskatt. Med hänsyn till det ville han förutsättningslöst titta på detta. Regeringen avsåg därför att tillsätta en utredning i frågan. På mindre än sex månader byter den förra regeringen totalt åsikt. Man kan undra om det beror på vem som har ställt frågan - jag eller Claes-Göran Brandin. Det är inte ointressant. Om det skulle vara så att den nuvarande regeringen tar hänsyn till vem som ställer frågor under en viss tid är det alldeles förfärligt. Det här handlar om stödet till svensk sjöfartsnäring. Jag noterar att vi numera är eniga om detta. Utredningen lades fram den 8 juni 2006, och den har remissbehandlats. Regeringen tillträdde först den 6 oktober 2006. Det här kan ta en viss tid. Det har tagit flera år - fyra fem år. Det är bra att vi nu har enats om principen om att vi behöver samma villkor för den svenska sjöfartsnäringen. Exakt när detta kan införas kan alltid diskuteras. Det kan finnas olika avvägningar som vi inte är på det klara med. Men det är en stor framgång. Jag ville få med detta, fru talman, av den anledningen att jag än en gång tycker att detta visar - som jag sade i mitt förra anförande - att opposition faktiskt kan löna sig. Hav hopp! 0526693079901 GU01SkU11 N 2010-01-01 00:00:00 81022 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GU0974/#anf176