<anforande>
<dok_hangar_id>2347681</dok_hangar_id>
<dok_id>GU0969</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2006/07:69 Onsdagen den 28 februari</dok_titel>
<dok_rm>2006/07</dok_rm>
<dok_nummer>69</dok_nummer>
<dok_datum>2007-02-28 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Kollektivtrafik och trafikupphandling</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>89786F6D-06D4-4EB4-9031-005650DAC67B</anforande_id>
<anforande_nummer>86</anforande_nummer>
<talare>SVEN BERGSTRÖM (c)</talare>
<parti>c</parti>
<anforandetext>
Herr talman! När man lyssnar till den kritiska tonen hos oppositionens talesmän och -kvinnor här i dag slås man av tanken: Är det samma Sverige som vi talar om? Det är ett Sverige som till för fem månader sedan styrdes av en socialdemokratisk regering med stöd av Vänstern och Miljöpartiet. Socialdemokraterna regerade landet under tolv år från 1994 fram till hösten 2006.
Man kan förstå att ett så långt sammanhängande regeringsinnehav ger ett uppdämt behov av att äntligen få tala ut, att få opponera sig och reservera sig. Och det ser vi verkligen exempel på både här i kammardebatten och i det betänkande om kollektivtrafiken som vi har utarbetat under de senaste veckorna i trafikutskottet. Man har ägnat sig åt att plocka fram lösryckta moderatuttalanden från den tidigare mandatperioden i stället för att kritiskt granska vad den nya regeringen har för ambitioner och vilka konkreta förslag den lägger fram.
Låt mig stillsamt påpeka att flertalet av de reservationer som den socialdemokratiska oppositionen liksom Vänstern och Miljöpartiet har avlämnat på flera punkter egentligen är en rätt skarp vidräkning med de kvarstående brister inom kollektivtrafiken som den tidigare regeringen faktiskt får ta ansvar för.
Det finns många som har förhoppningar på den nya alliansregeringen med Åsa Torstensson från Centerpartiet som ansvarig minister för trafik och infrastruktur, och allt vad denna nya regering ska kunna åstadkomma under fyraårsperioden fram till nästa val. Men allt kan inte klaras på fem månader och i den första budgeten som vi hade drygt en vecka på oss att utarbeta nu i höstas efter valet.
Herr talman! Nu liksom tidigare finns det i grunden en bred samsyn mellan partierna här i kammaren om vikten av en väl fungerande kollektivtrafik. Jag tyckte att det framkom också under replikskiftet här senast. Även om det finns ett antal reservationer kan vi, som jag inledningsvis framhöll, nog hänföra en del av dessa till det stora uppdämda behov som oppositionen har och har haft av att söka markera distans, trots att skillnaderna i våra sakuppfattningar är ganska små eller till och med inga alls.
Vi är ense om angelägenheten av att höja ambitionerna för kollektivtrafiken i största allmänhet, inte minst mot bakgrund av de klimatrapporter som har kommit under senare tid och som har bekräftat att det är helt nödvändigt att förändra våra transportsystem. Transportsektorn späder på klimatpåverkan främst genom utsläpp av stora mängder koldioxid. Av de svenska koldioxidutsläppen svarar transportsektorn för ca 40 procent, och av det kommer två tredjedelar från vägtrafiken. Menar vi allvar med våra miljöambitioner är det därför helt klart att de ökande transportbehoven inte kan klaras med ännu mer vägtrafik, utan sjöfarten och järnvägen måste användas i ökad utsträckning. De dagliga persontransporterna i såväl storstad som mindre tätorter måste i ökad utsträckning klaras med kollektivtrafik.
Trots alla dessa vänliga ord från oppositionen i dag har kollektivtrafiken under senare år paradoxalt nog fått allt tuffare villkor. Den tidigare regeringens minskade statsbidrag i kombination med att staten samtidigt kraftigt höjde diesel- och fordonsskatterna samt att kostnaderna för upphandling av trafiken ökade dramatiskt ledde till en minskning av kollektivtrafiken på många håll.
Varför, Peter Pedersen, vred ni inte utvecklingen åt det håll som du pratar så väl om här ifrån talarstolen? Du pratar om lägre priser och till och med om avgiftsfri kollektivtrafik. Varför vred ni inte utvecklingen åt det hållet när ni satt med under ett drygt årtionde och var delaktiga i regeringens politik? Då tvingades ni se till att få ihop en statsbudget och ta hänsyn till att debet och kredit skulle gå ihop. Nu kan ni återgå till en populistisk, närmast lättsinnig, politik och bli alla goda gåvors givare, som förut.
Men ekonomiskt ansträngda kommuner, regioner och landsting som är ansvariga för kollektivtrafiken ute i våra län har svårt att satsa de nödvändiga resurser som krävs när staten ökar kostnaderna såsom ni gjorde under ert regeringsinnehav. I många län har länstrafiken tvingats dra ned på sin verksamhet. Turtätheten minskar, och en del linjer läggs helt enkelt ned. Denna utveckling måste den nya regeringen nu försöka vända.
Som centerpartist kan jag tydligt deklarera att vi har väldigt höga ambitioner på det här området. Under den förra mandatperioden var vi det parti som under flera år avsatte 100 miljoner kronor mer än den dåvarande regeringen i våra budgetalternativ till stöd för kollektivtrafiken. Denna ambition och strävan har vi självfallet kvar också som regeringsparti.
Mot denna bakgrund, och inte minst med hänsyn till de krav en medveten miljöpolitik ställer, är det därför självklart att mer av transporterna måste flyttas från bil på väg till bussar, järnväg och annan spårbunden trafik. 
Till Karin Svensson Smith som pratar om väginvesteringar som någonting mycket ruskigt kan man säga att väldigt mycket av kollektivtrafiken går ju faktiskt på väg. Alla bussar runt om i länen och runt om i Sverige går på vägar som måste få en högre standard. Häromdagen var det tyvärr en tragisk olycka norr om Uppsala. Den är ännu inte utredd, men man kan gott misstänka att vägstandarden hade betydelse för den olyckliga utgången. Även vi som värnar om kollektivtrafiken bör se till att vi har ett vägnät som har en hygglig standard.
Centerpartiet anser att bilen är en förutsättning för att kunna bo och verka i glesbygden och på landsbygden samtidigt som det i ett större perspektiv är alldeles uppenbart att trafiksektorns miljöbelastning måste minska. I det framtida transportsystemet måste bilismens miljöpåverkan minskas. Nollvisionen för dödade och allvarligt skadade i trafiken bör inte bara innefatta de fysiska olyckorna utan också vara vägledande i arbetet med att minimera transportsystemets negativa påverkan på vår hälsa och livsmiljö.
Herr talman! Centerpartiet har gång på gång i den politiska debatten betonat vikten av att bygga samhället underifrån. Det gäller också transportsystemet eftersom detta system har stor påverkan på kommunernas och regionernas utveckling. Det är därför rimligt att planeringen av trafiksystemen i större utsträckning utgår från vilka prioriteringar man vill göra på denna nivå och att politiken utformas i samverkan med den regionala nivån samtidigt som staten har ett ansvar för helheten.
I dagens betänkande understryks vikten av en bättre samordning inom kollektivtrafiken så att inte enskilda resenärer kommer i kläm vid resor där man byter mellan olika färdmedel. Detta betonas också i reservation nr 1, men jag ser väldigt små skillnader mellan utskottets majoritet och reservanterna i denna fråga. Som centerpartist välkomnar jag särskilt den tydliga känsla för hela Sverige, både storstad och landsbygd, som kommer till uttryck i reservation 1.
Jag är övertygad om att alla vill leva upp till kraven på en bra Gotlandstrafik till rimliga priser. Där har faktiskt regeringen fattat ett viktigt beslut som inte den tidigare regeringen orkade med när det gäller sjöfartsstödet. Det innebär att den pågående upphandlingen av färjetrafik till Gotland påverkas såtillvida att om ett svenskt rederi eventuellt skulle vinna upphandlingen skulle man kunna få sjöfartsstöd för den upphandlade trafiken från och med avtalets början den 1 januari 2009. Det har stor betydelse för att vi ska få en konkurrenskraftig och bra trafik för gods- och persontransporter till och från Gotland.
Herr talman! I betänkandet betonas de funktionshindrades möjlighet att resa med kollektiva färdmedel. Det är inte rimligt att bara tre av fyra funktionshindrade kan använda kollektivtrafiken i dag. Transportsystemet måste vara tillgängligt för alla. Det krävs därför ytterligare åtgärder för att underlätta funktionshindrades möjligheter till omstigning och orientering på flygplatser, färjeterminaler, järnvägsstationer, busshållplatser och så vidare.
Herr talman! När vi talar om kollektivtrafik och miljövänliga transporter finns det också anledning att uppmärksamma att cykeln, detta enkla lilla färdmedel, på många ställen, inte minst på mindre orter, är ett oslagbart och väldigt lite miljöpåverkande transportmedel. Byggandet och underhållet av cykelvägarna som en viktig del av vägnätet borde därmed prioriteras högre.
Herr talman! Ett väl fungerande transportsystem är en avgörande förutsättning för utveckling. De olika transportslagen, vägar, järnvägar, flyg och sjöfart, bör utnyttjas så optimalt som möjligt beroende på vilka behov som ska tillgodoses. En bättre kollektivtrafik bidrar till mindre belastning på vår gemensamma livsmiljö. Därför måste transportsystem utformas efter detta faktum.
Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga motioner.
(Applåder)
</anforandetext>
<intressent_id>058426570914</intressent_id>
<rel_dok_id>GU01TU4</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>80305</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GU0969/#anf86</protokoll_url_www>
</anforande>
