2347681 GU0969 Riksdagens protokoll 2006/07:69 Onsdagen den 28 februari 2006/07 69 2007-02-28 00:00:00 Effektiv statsförvaltning m.m. val 8A5027AC-160E-4510-8D66-93ED71FCAE5B 32 ULLA ANDERSSON (v) v Fru talman! Jag ska börja med att yrka bifall till reservation nr 3 av Vänsterpartiet där vi föreslår ett lönetak i staten och en kartläggning och förändring av avgångsvederlagen. Fru talman! Den här debatten kommer mycket lämpligt. Under en längre tid har vi runt om i landet samtalat om de löner, förmåner och privilegier som de i en liten elit, en sekt i samhället, har förskaffat sig och givit varandra. Och senast i går kunde vi i Aftonbladet läsa om teknikföretagens direktörer som höjt sina löner med 83 procent. Ja, en av dem fick faktiskt 250 procent. Samtidigt har de anställda fått 6-procentiga lönelyft. Och nu vill dessa direktörer ha rätten att sänka lönerna för de anställda - hur kan man ens tänka sig att föreslå något sådant? I samma artikel kunde vi läsa om statliga LKAB:s direktörs lönelyft på 93 procent under samma tid, en dryg miljon. I Sveaskog var det 83 procent. Och tidigare har vi kunnat läsa i en annan morgontidning om att de statliga bolagens vd:ar under 2005 hade ett lönelyft på 25 procent. Det är åtta gånger mer än det genomsnittliga lönelyftet för de anställda. Vattenfalls vd toppade med 75 procent, ett inkomstlyft på 5,4 miljoner. Det finns ett systemfel här i de växande löneklyftornas samhälle. Och här har vi, staten, ett ansvar som medborgarnas representant att motverka denna utveckling. Därför föreslår Vänsterpartiet ett lönetak i statlig verksamhet som också kan utgöra norm för kommuner och landsting. Det här förslaget kommer ursprungligen från Gruvtolvan, som upprörts över de höga direktörernas kraftiga lönelyft däruppe. Förslaget går ut på att statsministerns lön ska vara tak. Det är ingen låg nivå i sig, 121 000 i månaden. Och ingen kan väl slå statsministern i fråga om ansvar och kanske inte heller i fråga om omsättning. Inkomst- och förmögenhetsklyftorna i svenska samhället har ökat. Det kunde vi bland annat ta del av i Medlingsinstitutets rapport alldeles nyligen. De 10 procent högst avlönade ligger nu på samma andel av totalinkomsten som de gjorde på 40-talet, och vi verkar ha ett avbrott i historien av minskade klass- och löneskillnader. Orsakerna är komplexa och sammanhänger med samhälleliga maktförhållanden. Att den offentliga sektorn, dit resursfördelningen sker med demokratiska beslut och där behov snarare än marknadsmakt får vara styrande, slutade sin expansionstrend i slutet av 80-talet är en förklaring till de växande klyftorna. En nyliberal våg drog in, och den röda mattan för ökade skillnader och en ekonomisk elit rullades ut. Och där tog, tyvärr, offentlig sektor efter medan löntagarnas löner och förmåner faktiskt trängdes tillbaka. De strukturella förskjutningarna manifesteras dock konkret och på olika sätt, och vi kan faktiskt påverka det här om vi önskar och vill. En tydlig åtgärd är att uppmärksamma och göra något åt dessa fantasilöner för chefer och ledande befattningshavare i både privat och offentlig sektor. Staten bör ta sitt ansvar som arbetsgivare och motverka denna utveckling. Staten bör faktiskt skapa legitimitet för lönebildningen och för samhällsutvecklingen. Om det ska finnas en kultur för de redan privilegierade blir det ju svårt att hålla samman ett samhälle och efterlysa förtroende för dess institutioner, speciellt om det är i tider av ekonomiska problem. Problemen med de höga ersättningarna har inte med de enskildas privatmoral att göra, och målet med vår problematisering är inte heller att ifrågasätta enskildas duglighet. Det är en fråga om systemfel som vi faktiskt behöver rätta till. Vårt förslag om ett lönetak i statlig tjänst handlar om att ta ansvar för att skapa den trovärdighet och legitimitet som behövs bland medborgarna för de offentliga verksamheterna. Vi har förslaget att statsministerns lön ska utgöra tak. Ofta framförs det i debatten och även i de policyer som det hänvisas till att det ska sättas löner efter ansvar och den omsättning och den kompetens som personen i fråga har. Men har ansvaret, omsättningen och kompetensen ökat hos dessa vd:ar med 93 procent eller 81 procent? Eller vad är det som faktiskt har hänt? Och frågan är om det finns någon som har det ansvar som statsministern faktiskt har i Sverige. Och då kommer inte ens statsministern upp bland de fem högst avlönade i LKAB. Är det här ett system som vi vill upprätthålla? Svaret måste vara nej, i alla fall från oss på vänsterkanten. I den policy som finns om lönepolitik tar man också upp att tjänstebostad inte bör ingå. Ändå kan vi se att det hos LKAB finns 14 stycken som har kraftigt subventionerade bostäder. Det finns till och med gratis bostäder. Det ska inte förekomma incitamentsprogram, bonusar för koncernchefer och verkställande direktörer, men Posten delade ut 1 miljon. Och man kan fråga sig hur LKAB:s vd:s meritlista faktiskt hade förbättrats under 2003 när han fick 400 000 kronor i lönelyft. I Norrländska Socialdemokraten kunde man 2003 läsa om den verkställande direktören som skulle avgå 2002 men som fick fortsätta som senior advisor i företaget med en bibehållen vd-lön på 4,1 miljoner. När han sedan skulle avgå fick han en fallskärm på två årslöner, och han fick bo kvar i Lidingö i den 14 rum stora villan. Ja, han skulle betala marknadsmässig hyra, kunde man läsa i artikeln. Men 2006 kunde vi läsa om en eftertaxering av vd:arna däruppe i Luleå och Kiruna på 620 000 kronor för år 2000. Man betalade alltså inte skatt för den förmån man hade fått. De här ersättningarna upplevs många gånger med rätta som stötande. Det är lätt att se att den lilla eliten chefer inom och utom den offentliga sektorn faktiskt ger varandra förmåner som ingen annan i samhället kan ha. De i en liten sekt belönar varandra. Samtidigt släpar löneutvecklingen för andra grupper efter. Lönenivåerna i Sverige i dag, i förhållande till vinster och produktion, ligger på de nivåer som var under andra världskriget. Att vi vill göra något åt det här är självklart. Att borgaralliansen inte vill göra det är lika självklart, även om man under valrörelsen pratade om maktmissbruk och om misstankar om tjänster och gentjänster i staten. Men att Socialdemokraterna inte har något förslag eller stöder vår motion är faktiskt svårt att förstå. Vi vet att den här motionen inte löser problemen, men vi lägger fram ett förslag. Vi vill göra något åt dem. Vad vill ni göra i stället? Det skulle kunna vara bra att få svar på i den här debatten. Jag yrkar bifall till reservation nr 3. 0628190530410 GU01FiU12 N 2010-01-01 00:00:00 80251 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GU0969/#anf32