2347681 GU0969 Riksdagens protokoll 2006/07:69 Onsdagen den 28 februari 2006/07 69 2007-02-28 00:00:00 Folkhälsofrågor föredragning av utskottsärende med eventuell debatt 0CE94139-13E6-40E2-A17B-017B58A7972F 129 GUNVOR G ERICSON (mp) mp Fru talman! Vad vill de moderatledda regeringspartierna i folkhälsopolitiken? De har återkallat den tidigare regeringens skrivelse men inte kommit med några egna förslag till riksdagens bord. Däremot har det fattats en hel del beslut i budgeten i höstas som kommer att ge återverkningar för hälsan på sikt. Att öka inkomstskillnader har den nya regeringen verkligen startat med och var väl förberedd att göra, till skillnad från när det gäller miljöpolitiken och folkhälsopolitiken. Man har inte kommit med förslag om att utveckla arbetet med bestämningsfaktorer och indikatorer, vilket fanns med i den tidigare regeringens skrivelse. Det är bra att ambitionen från den nya regeringen är att människor ska kunna arbeta och försörja sig. Det är en folkhälsobefrämjande åtgärd, men att slå mot låginkomsttagare, som man i praktiken gör, ökar den ojämlika hälsan. Folkhälsoinstitutet kom nyligen med en rapport som visar att skillnaderna i medellivslängd mellan resursstarka områden och mindre resursstarka i Stockholm fortsätter att vara stora och växa. Det är oacceptabelt. Miljöpartiet anser att det behövs en helhetssyn på politiken. Det räcker inte med punktinsatser. Det handlar om både ekonomiska och sociala förutsättningar. Folkhälsofrågor griper in i alla politikområden. Folkhälsoinstitutets rapport Hälsan på spåret har kartlagt skillnader i medellivslängd utifrån tunnelbane- och pendeltågslinjer i Stockholmsområdet. Det är bara fyra kilometer fågelvägen mellan Östermalm och Skarpnäck, eller nio tunnelbanestationer, men på sträckan minskar den förväntade medellivslängden med 2,7 år för kvinnor och 3,5 år för män. Folkhälsans mest entydiga mått, medellivslängden, fortsätter att skilja mellan stadsdelsområden och mellan kommuner, trots en hög genomsnittsnivå. De sämst ställda områdena har ungefär samma nivåer som genomsnittet för Kuba eller USA, något som man kanske inte tror finns i Sverige, men det är faktum. Orsaken är inte främst skillnader i yttre miljö som luft eller vattenkvalitet. Snarare handlar det om sociala och ekonomiska faktorer. Förklaringen till skillnaderna är rimligen att man i Mörby har bättre levnadsförhållanden än i Sundbyberg till exempel, bättre inkomster, bättre utbildning och därmed tillgång till sjukvård. Chansen är större att man är född av föräldrar som har bättre förståelse för vilken kost som är mest näringsriktig, och man kanske röker mindre för att man har bättre levnadsomständigheter. Alla har inte samma förutsättningar för hälsa. Låt mig ge några exempel. Det finns påtagliga könsskillnader i ungas levnadsvillkor. En nationell uppföljning av ungdomars levnadsvillkor för 2006 visar att andelen unga män med riskabel alkoholkonsumtion ökar jämfört med förra året och att unga kvinnor i högre grad än männen upplever att de blivit kränkta. Statens folkhälsoinstitut har till uppgift att redovisa åtta indikatorer för ungdomars levnadsvillkor inom området hälsa och utsatthet. Den huvudsakliga statistikkälla som används är den nationella folkhälsoenkäten Hälsa på lika villkor . Indikatorerna för 2006 visar att det är en större andel kvinnor mellan 16 och 24 år som upplever att de blivit kränkta och som röker dagligen jämfört med andelen män i samma ålder. Männen uppger i större utsträckning än kvinnorna att de har en stillasittande fritid, att de är överviktiga, att de snusar dagligen och har en riskabel alkoholkonsumtion samt ett riskabelt spelberoende. Arbetslösa och ungdomar med funktionshinder uppvisar fler hälsorisker än yrkesarbetande ungdomar och ungdomar utan funktionshinder medan studerande ungdomar har lägre förekomster av flertalet hälsorisker. Homo-, bi- och transpersoners hälsa är ett område där kunskapen behöver öka påtagligt. Deras självmordsbenägenhet, depressioner och egenvärdering av hälsa visar markanta skillnader mot den övriga befolkningen. Det handlar om brist på kunskap hos myndigheter och förslag på åtgärder som Miljöpartiet har tagit upp tillsammans med Folkpartiet, Centern och Vänstern i motion So384. Det hade varit bra om majoriteten hade velat bifalla den. Jag saknar det, tyvärr. Om alla människor hade samma levnadsvillkor som de socialt mest gynnade grupperna skulle 20-40 procent av alla hälsoproblem elimineras. Detta gäller för Sverige liksom andra länder. Denna insikt är inte ny. Det avgörande i dag är att klargöra hur de sociala hälsoskillnaderna kan reduceras, att inte blunda för att det faktiskt handlar om politiska beslut. Finansminister Anders Borgs skattepolitik gynnar den som har det ekonomiskt allra bäst i samhället. Totalt sänker regeringen skatter med 40 miljarder kronor. Riksdagens utredningstjänst har på miljöpartisten Mikaela Valterssons uppdrag studerat fördelningseffekten av sänkningen. Resultatet visar på en tydligt omfördelande effekt. För de två högsta inkomstgrupperna innebär skattesänkningen nästan tusen kronor mer per månad. De personerna har inkomster på nästan 28 000 i månaden eller mer. De får nästan hälften av den totala inkomstförstärkningen. De två mittersta grupperna får i snitt mellan 300 och 500 kronor i månaden. Individer i de grupperna har inkomster mellan drygt 15 000 och 21 000 i månaden. Totalt delar de på en femtedel av den totala inkomstförstärkningen. De två lägsta inkomstgrupperna, personer med riktigt låga inkomster, delar på bara en tjugondel av den totala skattesänkningen. Dessa får i snitt dryga hundringen i lägre skatt. Den moderata skattepolitiken gynnar dem som har det bäst, dem som jobbar och har höga inkomster. De som däremot har låga inkomster eller inte har möjlighet att jobba alls får endast dela på de smulor som blir över när regeringen sänker skatterna. Rädda Barnen presenterade nyligen en rapport om barnfattigdomen, som för första gången sedan 1997 ökar. 13 procent av Sveriges barn växer upp i en fattig familj. Det handlar om 252 000 barn. Det är alltså fortfarande stora skillnader i uppväxtvillkor och därmed i förutsättningar för hälsa. Skillnaderna mellan kommunerna är stora, och ännu större är de mellan storstädernas stadsdelar. Särskilt två faktorer ökar risken för att växa upp i fattigdom: att leva med en ensamstående förälder och att ha utländsk bakgrund. Artikel 27 i FN:s barnkonvention, som Sverige faktiskt har ratificerat, handlar om barns rätt till en skälig levnadsstandard. Målområde 2 i riksdagens folkhälsopolitiska mål lyder: Ekonomisk och social trygghet. Målområde 3 lyder: Trygga och goda uppväxtvillkor. Står ni regeringspartier inte bakom dessa mål? Utgångspunkten för den svenska folkhälsopolitiken har varit att ojämlikheten i hälsa måste motverkas. Detta tycks dock inte den moderatledda regeringen verka för. Det är tydligt att den nu förda politiken inte gynnar det av riksdagen antagna övergripande folkhälsopolitiska målet, det vill säga att skapa samhälleliga förutsättningar för en god hälsa på lika villkor för hela befolkningen. Inte heller gör regeringspartierna något för att bättre samordna folkhälsoarbetet, något som bland annat Folkhälsoinstitutet har tagit upp. Miljöpartiet anser att landstingen och de nya regionerna bör ges ett samordningsansvar för arbetet med de elva folkhälsopolitiska målen på regional nivå och att detta ansvar på sikt bör lagstadgas. Miljöpartiet har många förslag inom folkhälsoområdet. I de elva reservationer vi har i betänkandet har vi lyft upp dessa. Det kan handla om makt över sin vardag; det kan handla om tillgång till djur och natur och mycket mer. Självklart står jag bakom alla Miljöpartiets reservationer och förslag i betänkandet, men för att vinna tid yrkar jag bifall endast till reservation 6. Jag vill dessutom tillägga att jag har samma fundering som Catharina Bråkenhielm: Vart tog alla idéer och motioner vägen som de borgerliga tidigare framförde under förra mandatperioden? 0640669898710 GU01SoU6 N 2010-01-01 00:00:00 80348 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GU0969/#anf129