2347742 GU09130 Riksdagens protokoll 2006/07:130 Onsdagen den 20 juni 2006/07 130 2007-06-20 00:00:00 Riktlinjer för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken föredragning av utskottsärende med eventuell debatt B6163A34-DB1B-4B57-9386-C7EC3B9E08E4 78 PÄR NUDER (s) s Fru talman! Vi har en hög ekonomisk tillväxt i Sverige i dag. Vi har en stark ökning av sysselsättningen på arbetsmarknaden och vi har starka offentliga finanser. Det går bra för Sverige. Ändå går det inte bra för regeringen. Vi har den märkliga situationen där det växer så det knakar i den svenska ekonomin och ändå har vi sett prov under våren på den ena opinionsundersökningen efter den andra som har visat att stödet för den borgerliga regeringen och de fyra borgerliga partierna minskar. Aldrig någonsin efter ett svenskt val har en svensk regering förlorat så mycket på så kort tid. Hur kan detta komma sig samtidigt som ekonomin går som tåget? Svaret på den frågan är mycket enkelt. Det beror på att svenska folket ogillar orättvisor. Den politik som nu bedrivs är djupt orättvist. Svenska folket vet dessutom att orättvisa inte är det som gör att ett land går framåt och går bättre. Orättvisor kommer tvärtom i det långa loppet att leda till att ett land förlorar i konkurrenskraft. Svenska folket kan jämföra hur det är i dag med hur det var i går. Det gick ju bra för Sverige även i fjol, om än inte riktigt så bra som vi alla hade önskat. Ändå gick det väldigt bra. Visst har vi hög ekonomisk tillväxt just nu. Men det hade vi i fjol också. Vi hade högre ekonomisk tillväxt - utan att vi för den skull behövde försämra villkoren för de sjuka. Visst skapas det nya jobb i Sverige i dag. Det gjorde det i fjol också. Sysselsättningen steg med 78 000 personer utan att vi behövde göra det dyrare att vara med i facket. Visst sjunker arbetslösheten i dag. Men det gjorde den i fjol också. Den sjönk ned mot 4 procent utan att vi behövde försämra för dem som har det allra svårast, nämligen de arbetslösa. Visst har löntagarna högre köpkraft i dag. Men de hade reallöneökningar i fjol också utan att vi behövde genomföra stora skattesänkningar. Visst har vi starka offentliga finanser i Sverige i dag. Det hade vi i fjol också. Vi hade 3 procent i överskott utan att vi behövde förstärka statskassan med inkomster från privatiseringar av statliga företag. Det går bra för Sverige, men det går dåligt för regeringen. Det har att göra med just det jag sade nyss; människor uppfattar den politik som regeringen bedriver som djupt orättvis. Jag tror att vi kan leva med att det går bra för Sverige och samtidigt går dåligt för regeringen. Det är värre att det går dåligt och allt sämre för vissa grupper trots att ekonomin utvecklas så kraftfullt just nu. Låt mig ta en grupp som är aktuell. Det är de unga - ungdomarna. I dag har det kommit siffror från Statistiska centralbyrån som berättar att ungdomsarbetslösheten har sjunkit med 12 000 sedan samma månad i fjol. Ändå är det fortfarande 43 000 ungdomar som går arbetslösa. Det allra mest häpnadsväckande är att trots att ekonomin blomstrar så kraftigt som den nu gör har vi i dag 6 500 fler långtidsarbetslösa ungdomar än motsvarande månad i fjol. Så är det trots att det går så bra för Sverige. Det här är en direkt konsekvens av den nya ekonomiska politik som bedrivs. Först sänker man a-kassan för alla arbetslösa. Sedan planerar man att sänka a-kassan ytterligare för just de unga. Sedan drar man ned i komvux och arbetsmarknadsutbildningen. Sedan ska man införa sänkta arbetsgivaravgifter för de arbetsgivare som har ungdomar anställda. Märk väl ordvalet - som redan har ungdomar anställda! Vi ska alltså snart här besluta om att svenska folket med miljardbelopp ska subventionera McDonaldsjobb som redan finns. Så ser det ut. Man ska också införa vad man på sitt typiska nyspråk kallar för en jobbgaranti för ungdomar. Det är ingenting annat än en garanti för lägre ersättning och hårdare krav som ska ställas på de unga. Men det är klart att det finns de som tjänar på regeringens ekonomiska politik som vi i dag ska diskutera. Jag har med mig hit upp i talarstolen en tjusig tidskrift som heter Connaisseur. Den får bara de i Sverige som tjänar över 1 miljon kronor eller har en förmögenhet på 5 miljoner kronor. I den tidningen jublas det. Man skriver på ledarplats: Det blåser nya vindar. Sverige har fått en ny regering och en ny chans. De har verkligen anledning att jubla - de som tjänar över 1 miljon och har stora förmögenheter. Hälften av de inkomstförstärkningar som riksdagen i dag ska ta ställning till och som aviseras i regeringens vårproposition hamnar i fickorna hos den tiondel av befolkningen som tjänar allra mest. Tacka tusan för att stödet för den borgerliga regeringen minskar! Känslan av orättvisa biter sig fast. Lägg till detta den blå skatteväxling som man också aviserade i den ekonomiska vårpropositionen där man vill göra om fastighetsskatten. Det handlar inte om ett avskaffande, utan man vill växla det ena mot det andra och omfördela skattebördan. Det har vi gjort tidigare i Sverige. Men då brukar vi växla på så sätt att vi lägger en ökad börda på dem som har mycket och lättar för dem som har mindre. I den blå skatteväxlingen med fastighetsskatten är det precis tvärtom. Där är det lättnader för dem som redan har det allra bäst, och det är de som har det sämst som ska få den ökade bördan. Sex av sju kommer att få högst 85 kronor i månaden i lägre fastighetsskatt samtidigt som alla får högre reavinstskatt. Vid varenda försäljning av villor i Sverige ska man betala 10 procent extra som ska gå från Krokom i norr till Lycksele i söder och passera via Skatteverket i Solna för att skyfflas ut till Täby, Lidingö, Danderyd och Österåker där man kommer att få del av de stora fastighetsskattesänkningarna. Så ser den blå skatteväxlingen ut. Det här missgynnar inte bara fördelningspolitiken. Det missgynnar ungdomar, som får svårare att ta sig ut på en redan glödhet bostadsmarknad. Det eldar på fastighetspriserna ytterligare. Det räcker med att slå upp vilken tidning som helst för att få bekräftat att det brinner, minst sagt, på bostadsmarknaden framför allt i storstadsområdena. Det är glesbygdens folk som får betala det här i form av höjd reavinstbeskattning. Orättvisa är den blå tråden som går genom regeringens ekonomiska politik. Det är den som gör att regeringen förlorar så kraftigt i stöd. Politiken är inte bara orättvis. Den är också oansvarig och omodern. Man drar ned på insatserna för de långtidsarbetslösa i ett läge när just de som står allra längst från arbetsmarknaden behöver störst hjälp, nämligen när arbetsmarknaden går bra. Den dag då arbetsmarknaden går sämre kommer de att hamna ännu längre bak i kön och få det ännu svårare att ta sig tillbaka till den reguljära arbetsmarknaden. Det är en oansvarig politik. Stora delar av budgeten är ofinansierad. Den är underbalanserad med 13 miljarder för 2007. Redan köpstarka hushåll får ännu mer köpkraft med den här politiken. I dag inträffar precis det som jag förutspådde när vi diskuterade vårpropositionen här i april. Den gången behagade finansministern vara med här i kammaren och diskutera den ekonomiska politiken, vilket han inte gör i dag. Nu händer det som jag sade då, nämligen att Riksbanken tvingas städa upp efter regeringen och höja räntan. Det har man gjort i dag. Det var förväntat, men det som inte var förväntat var att man förutspår att räntan måste höjas ytterligare mycket kraftigt. Man hänvisar direkt till regeringens alltför expansiva politik i detta läge när konjunkturen är så stark. Även om den moderata finansministern inte är närvarande i dag är det alldeles uppenbart att det är Moderaterna som bestämmer. Nu förverkligar de så kallade Nya moderaterna de gamla Moderaternas drömmar. Man minskar skatteinkomsterna kraftigt. Med nästan kirurgisk precision plockar man ut alla fördelningspolitiska inslag i skattesystemet. Vi är på väg mot något slags plattskattesystem i Sverige med rasande fart. Nu ska det tydligen bli ytterligare skattesänkningar. Moderaterna vill tydligen finansiera detta med hjälp av ytterligare karensdagar, men mössen i regeringen försöker ryta till lite grann och säga att man inte riktigt har pratat klart om det ännu. Det vore väl bra om ni kunde berätta i dag hur det blir med karensdagen. Finns det något kurage här? Finns det någon Ture Königson i de mindre partierna? Ture Königson var folkpartisten som vågade sätta ned foten och som sade: Ja, jag vill införa ett ATP-system i Sverige. Får vi se en Ture Königson här i kammaren i dag som säger: Nej, det blir inga karensdagar för att finansiera ytterligare skattesänkningar? Mot detta står vi socialdemokrater med en politik som innebär att vi vill bekämpa arbetslösheten, inte de arbetslösa. Vi vill låta Sverige gå före in i framtiden, inte backa in. Vi vill minska klyftorna, inte öka dem. Vi ska föra en politik som bygger på rättvisa. Vi har råd med rättvisa just nu. Vi ska inte sänka skatterna på det sätt som föreslås. Vi ska inte elda på högkonjunkturen som driver upp räntorna. Vi ska fördubbla satsningarna på kvalificerad arbetsmarknadsutbildning. Vi ska satsa på ungdomar, inte göra det svårare för dem att ta sig ut på arbetsmarknaden. Sverige ska gå före, inte minst när det gäller miljöpolitiken, inte vänta in andra länder. Fru talman! Härmed vill jag yrka bifall till denna politik, nämligen reservationerna 1, 4 och 9. Innan jag avslutar vill jag säga en sak till eftersom jag inbillar mig att regeringens företrädare kommer att säga: Ja, det där säger ni socialdemokrater. Men det finns faktiskt borgerliga politiker som säger exakt det jag har sagt. För några veckor sedan skrev en före detta borgerlig politiker så här på DN Debatt: I dag träffar jag många borgerliga som rent av ångrar att de gav sin röst åt allianspartierna. De upplever att regeringen är blind och okänslig för hur verkligheten ser ut utanför Stockholmsregionen. Jag känner förtvivlan över regeringens politik. Före valet lovades alla som jobbade en skattesänkning på 1 000 kronor i månaden. Men, så bra, tyckte låginkomsttagarna. Äntligen en skattereform som ger oss en sänkning i kronor och inte i procent. Så kom förslaget, och då visade det sig att de med låg inkomst fick ca 400 kronor, medan den som tjänade mer fick ca 1 300 kronor per månad. Där rök trovärdigheten hos låginkomsttagarna. Sedan fortsätter han, Börje Hörnlund, det före detta centerpartistiska statsrådet, och berättar om pensionärerna: I vårt land har vi över 900 000 pensionärer som får leva på en pension på mindre än 10 000 kronor i månaden före skatt. Är det underligt att dessa medborgare i dag ställer frågan: Varför lämnas vi utanför? Vi har jobbat och slitit och i många fall dragit försorg om stora barnkullar. Det stora flertalet, ca 80 procent, av dessa låginkomstpensionärer är kvinnor. Jag känner förtvivlan över regeringens politik. Orden är inte mina, fru talman. Orden är det före detta borgerliga statsrådet Börje Hörnlunds, och han sätter fingret på varför den borgerliga alliansen förlorar mark och stöd i opinionen. Man för en orättvis politik. (Applåder) I detta anförande instämde Agneta Gille, Monica Green, Hans Hoff, Sonia Karlsson, Désirée Liljevall, Tommy Ternemar och Christina Zedell (alla s) 0138450838510 GU01FiU20 N 2010-01-01 00:00:00 87183 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GU09130/#anf78