2347742 GU09130 Riksdagens protokoll 2006/07:130 Onsdagen den 20 juni 2006/07 130 2007-06-20 00:00:00 Försäljning av vissa statligt ägda företag föredragning av utskottsärende med eventuell debatt DCA88D68-23A1-4FD8-A74C-939B72C0DD1D 1 THOMAS ÖSTROS (s) s Fru talman! Låt mig börja med att yrka bifall till reservationerna 1, 3, 4, 5, 7, 8 och 9. Fru talman! I dag ska riksdagen fatta beslut om en utförsäljning av statliga bolag av historiska mått. Statliga bolag ska säljas ut för minst 200 miljarder kronor under mandatperioden. Högst upp på utförsäljningslistan står Telia Sonera, Nordea, OMX, Vasakronan, SBAB och Vin & Sprit. Sedan regeringsskiftet har vi fått se en hantering av de här mycket viktiga frågorna som förtjänar mycket skarp kritik. Det står stora värden på spel. En oskicklig hantering kan innebära stora förluster för medborgarna. Den svenska staten är Sveriges största företagsägare. Genom Regeringskansliet hanteras 55 företag. 41 av dem ägs helt av staten, resten i samarbete med andra. Totalt finns 190 000 anställda i dessa bolag. Och det är mycket stora värden som de statliga bolagen representerar, lågt räknat omkring 800 miljarder kronor i sammanlagt värde. Från första stund har vi frågat om regeringens motiv till utförsäljningarna. Varför ska just dessa företag säljas? Vad kommer konsekvenserna att bli? Varför är det så oerhört bråttom? I dag kan vi konstatera att regeringen inte har tagit något ansvar för att reda ut varför man säljer och vilka konsekvenser utförsäljningarna får. Det har visat sig att den enda grunden för utförsäljningarna är devisen staten skall icke äga. Inga hållbara ekonomiska argument har förts fram. Kritik från breda delar av samhället har avspisats utan närmare argumentation. De ideologiska skygglapparna har fått ersätta rationella och ekonomiska överväganden. Fru talman! Jag menar att stridsrop som att staten icke ska äga eller, för den delen, att staten alltid ska äga passar mycket dåligt ihop med en ansvarsfull och långsiktig förvaltning av svenska folkets tillgångar. Under vintern och våren har vi sett en häpnadsväckande hantering av de här stora tillgångarna. Det börjar med att chefen för den enhet på Näringsdepartementet som hanterar statliga bolag hoppar av med motiveringen: Jag skulle vilja göra försäljningarna på ett professionellt och ansvarsfullt sätt mot både staten och skattebetalarna, och jag känner att det finns en risk att det inte blir så. Regeringen lovar att göra konsekvensanalyser innan man lägger fram propositionen. När man lägger fram propositionen på nio sidor finns inte ett spår av analyser. Medan riksdagen som bäst diskuterar hur vi framöver ska hantera den svåra och viktiga frågan om Telias kopparnät - de telefonkablar som går till varje hushåll i Sverige och som spelar så stor roll för konkurrensen på bredbandsmarknaden - säljer regeringen plötsligt 8 procent av Telia till reapris med en förlust på 2 miljarder kronor för skattebetalarna och 20 miljarder kronor för aktieägarna. Samtidigt minskar handlingsfriheten när det gäller kopparnätens framtid. Påtvingat ger regeringen till slut Post- och telestyrelsen i uppdrag att i all hast utreda hur man ska göra med kopparnäten i framtiden, men det ges efter det att propositionen är framlagd, och betänkandet från Post- och telestyrelsen kommer efter det att näringsutskottet har fattat sitt beslut. Det blir uppror i den borgerliga riksdagsgruppen. Tre borgerliga riksdagsledamöter skriver och kräver att regeringen sätter stopp för utförsäljningarna, kräver att regeringen tar sitt förnuft till fånga och ser till att staten fortsättningsvis äger kopparnäten. Upprorsledaren, en moderat riksdagsledamot, får lämna näringsutskottet innan betänkandet justeras. Ett enigt näringsutskott kräver att konsekvensanalyserna måste fram, de konsekvensanalyser som regeringen har lovat. Men regeringen avvisar detta och vägrar att lämna ut handlingarna. Varför får vi reda på när Riksrevisionen till slut får titta på handlingarna och konstaterar att det inte finns några konsekvensanalyser. Därmed säger man att regeringen icke har följt grundlagens krav på hur man ska hantera så här stora och viktiga ärenden. Så långt om vintern och våren. Fru talman! Utförsäljningarna är en mycket dålig affär för medborgarna. Det är välskötta och fina bolag som ger en bra avkastning, och värdeutvecklingen har varit mycket god. Vi bad riksdagens utredningstjänst att titta på hur värdet av dessa bolag har utvecklats sedan 2002, och de konstaterar att det skett en värdeökning med 300 miljarder, närmast en fördubbling. De har inte bara ökat i värde, utan de ger dessutom stora utdelningar till statskassan. 2006 delade bara dessa sex bolag ut 10 miljarder kronor till statskassan. Detta år delar de ut 16 miljarder kronor. När man nu ska sälja och betala av på statsskulden kan man i bästa fall få räntekostnadsminskningar med 8 miljarder. Det räcker inte långt i förhållande till den värdeökning och de utdelningar som de statliga bolagen ger till medborgarna. Då kommer nästa argument, häpnadsväckande i sig: Ja, men bolagen kommer att gå väldigt dåligt framöver, säger statsrådet Odell. Därför måste vi sälja dem. Det är sannerligen ett dåligt argument för säljaren Odell att säga till köparen: Köp de här bolagen! De kommer att gå riktigt dåligt i framtiden. Vilka köpare får man med en sådan säljare? Den sammantagna förlusten för staten kan innebära 15 miljarder kronor per år, motsvarande 50 000 anställda i vård och omsorg. Fru talman! Regeringens hantering av de statliga bolagen riskerar dessutom företagens utveckling och försämrar konkurrensen på viktiga marknader. Det är en risk för ökad kortsiktighet i ägandet. Till exempel företag som Telia Sonera och Nordea har ett spritt aktieägande men få starka och långsiktiga ägare. Vad händer när man bjuder ut dessa företag till försäljning? Risken är stor att ett kortsiktigt riskkapitalbolag tar över. Förr eller senare styckas företagen upp, hamnar som delar i någon internationell koncern och huvudkontor, forskning och utveckling lämnar landet. Också SBAB och Vin & Sprit är goda exempel på hur ett långsiktigt ansvarstagande statligt ägande kan ge större värden än de kortsiktiga försäljningsinkomsterna. Det är bara engångsinkomster när man säljer dem. Nordea, ett av Sveriges viktigaste företag, har stor betydelse för Stockholms attraktionskraft som finanscentrum i norra Europa. Telia Sonera, Nordens och Baltikums största telekomoperatör, spelar en avgörande roll för Sveriges position som ledande IT- och telekomland. Med huvudkontoret i Stockholm och FoU-verksamheten i Sverige bidrar det väsentligt till Sveriges och Stockholms attraktionskraft. Telias kopparnät är en central del av Sveriges infrastruktur och ger i dag faktiskt tillgång till bredband för väldigt stora grupper i Sverige, särskilt för dem som inte lever i storstäderna. Det ska nu säljas ut. Vem kommer att äga det? Är det Deutsche Telecom, en rysk oligark eller norska Telenor, efter den historia vi har haft? Vin & Sprit är ett mycket framgångsrikt företag med stora exportsuccéer. Man har, med bas i Sverige, skapat ett varumärke som är känt över hela världen, och man sysselsätter direkt och indirekt tusentals personer. SBAB har visat hur ett litet statligt bolag kan bidra till bättre konkurrens på bolånemarknaderna och pressa räntemarginalerna så pass att ett hushåll som har lånat 2 miljoner till en bostadsrätt i Stockholm, Umeå eller Malmö har kunnat tjäna upp emot 14 000 kronor per år tack vare att man har konkurrerat med storbankerna. Detta visar riksdagens utredningstjänst. För den borgerliga regeringen är det inte aktuellt med något aktivt och långsiktigt ägande. Ideologin sätter stopp för det. Det spelar ingen roll att ekonomiska fakta talar emot utförsäljningarna. Oron för att huvudkontor, forskning och utveckling lämnar Sverige avspisas. Man lämnar alla argument om konkurrens på bolånemarknaden eller bredbandsmarknaden åt sidan. Fru talman! Att de borgerliga partierna är beredda att låta det kosta att driva igenom de ideologiska föresatser man har är en sak. En annan sak är att man så frankt avvisar Riksrevisionens mycket hårda kritik mot regeringen. Vi har nu det unika läget att vi har Riksrevisionens granskningsrapport på riksdagens bord innan riksdagen ska fatta beslut om att ge regeringen tillstånd att sälja dessa bolag. Vi vet att Riksrevisionen har avslöjat att regeringen har struntat i sitt löfte att göra en analys av argument för och emot att sälja och varför man väljer att sälja just dessa bolag. Det har Riksrevisionen visat oss. Vi vet att Riksrevisionen säger att beredningen inte uppfyller grundlagens elementära krav på hur man ska förbereda ett ärende. Vi vet att Riksrevisionen säger att riksdagen inte har fått tillräckligt underlag för att fatta beslut. Enligt vår mening har Riksrevisionen alldeles rätt. Propositionen uppfyller inte beredningskraven. Regeringen vet inte vilka konsekvenser utförsäljningen får för sysselsättning och utveckling för bolagen och för medborgarna. Vår bestämda uppfattning är att riksdagen inte kan fatta något beslut på denna mycket bristfälliga grund. Det är stenhård kritik från Riksrevisionen. Det märkliga är att detta totala underkännande av regeringens arbete har kunnat gå de borgerliga riksdagsledamöterna helt förbi. Ni har ett stort ansvar när ni i dag i blindo är beredda att fatta beslut om en massiv utförsäljning av statliga bolag. Vi har i dag kunnat se att opinionsvindarna är mycket starka i Sverige. Svenska folket vill inte se någon utförsäljning. Motståndet mot utförsäljning har ökat. Stora delar av Centerpartiets väljare är skarpt emot att sälja ut. Samtidigt får ni dessa stenhårt kritiska slutsatser om hanteringen av ärendet. För mig är en självklar slutsats att regeringen bör dra tillbaka sin proposition, ta sommaren på sig att tänka över och fundera och komma fram till att statliga bolag faktiskt är väl värda att ha också i framtiden för att utveckla Sverige. (Applåder) I detta anförande instämde Christer Adelsbo, Carina Adolfsson Elgestam, Berit Andnor, Luciano Astudillo, Laila Bjurling, Patrik Björck, Alf Eriksson, Agneta Gille, Monica Green, Christin Hagberg, Caroline Helmersson-Olsson, Hans Hoff, Berit Högman, Margareta Israelsson, Eva-Lena Jansson, Peter Jeppsson, Sonia Karlsson, Kurt Kvarnström, Lars Mejern Larsson, Désirée Liljevall, Sylvia Lindgren, Anne Ludvigsson, Pia Nilsson, Carina Ohlsson, Fredrik Olovsson, Göran Persson i Simrishamn, Marina Pettersson, Tommy Ternemar, Börje Vestlund, Tommy Waidelich, Kristina Zakrisson, Karin Åström och Krister Örnfjäder (alla s). 0977281927618 GU0357 N 2010-01-01 00:00:00 87106 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GU09130/#anf1