2347720 GU09108 Riksdagens protokoll 2006/07:108 Onsdagen den 16 maj 2006/07 108 2007-05-16 00:00:00 Våldsbrott och brottsoffer föredragning av utskottsärende med eventuell debatt 894880EB-6900-4296-B4A8-D6ED872E8245 98 INGER DAVIDSON (kd) kd Herr talman! En av de värsta kränkningar som en människa kan utsättas för är att bli utsatt för ett brott. Är det dessutom oprovocerat och våldsamt kan det ta väldigt lång tid att bearbeta, om det ens någonsin går. Därför har vi i samhället - och när jag säger samhället menar jag du och jag, men också ideella organisationer, kommuner, stat och myndigheter - ett enormt stort ansvar för hur vi behandlar, bemöter och hanterar brottsoffer. Det gäller självklart i extra stor utsträckning om det handlar om barn. Det vi tycks vara överens om här är att brottsoffer i dag inte får det stöd och det skydd som de borde ha rätt till. Den allra viktigaste åtgärden för lagstiftare och myndigheter är, som flera har varit inne på, att förebygga brott så att så få människor som möjligt i framtiden ska behöva kallas för brottsoffer över huvud taget. Men utvecklingen har gått åt motsatt håll. Även om det är tråkigt med statistik ska jag också nämna några siffror. När det gäller mäns våld mot kvinnor har antalet anmälningar ökat med 5 000 på sex år. 16 kvinnor mördas av en partner eller före detta partner varje år. Det här är uppgifter som vi egentligen har oerhört svårt att ta till oss. Även om jag inte vill tro att det är så sägs det ibland att det enda språk som politiker kan ta till sig är det ekonomiska. När jag lyssnade på Lena Olsson tidigare tyckte jag att hon fick det ordspråket att bära syn för sägen på något sätt. Jag tror inte, precis som andra har varit inne på, att det spelar någon roll om det är 2,7 eller 3,3 miljarder; däremellan går ju spannet i Socialstyrelsens undersökning för vad det som kvinnor utsätts för i det här sammanhanget kostar. Det viktiga är att vi vet att det både kostar enormt lidande och stora summor för samhället. Det vet vi i dag. Det blir en del upprepningar när vi är fyra partier som ska berätta vad vi gör, men jag vill också betona att alliansregeringen har påbörjat, inte slutfört men påbörjat ett ambitiöst arbete på rättsväsendets område. Det handlar om allt från att fler poliser ska finnas tillgängliga och synliga ute i samhället och att rättsprocessen ska snabbas upp, till att konkreta handlingsplaner och nationella strategier tas fram för att förebygga brott i allmänhet och i nära relationer i synnerhet. Det handlar också om bemötandet av brottsoffer. Uppdraget till Nationellt centrum i Uppsala, som har kommit till i februari i år, vill jag betona, inte från förra regeringen, är väldigt viktigt. Det ska vara ett program för hälso- och sjukvården när det gäller omhändertagandet av offer för sexualbrott. Förra veckan fick Brottsoffermyndigheten i uppdrag att ordna en utbildning för poliser, åklagare och domare. Också det handlar om bemötande av sexualbrottsoffer. Det görs en översyn av kvinnofridslagstiftningen, och flera myndigheter, som ni har varit inne på några stycken, har påbörjat ett systematiskt arbete för att förebygga och bekämpa brott i nära relationer och med bemötandet av brottsoffer. Jag tycker att det är bra att kvinnor som förföljs och kvinnor som känner sig osäkra i största allmänhet nu ska få förses med pepparsprej. Det kan låta som en detalj, men det kan ge en väldig trygghet att få den möjligheten. Det här har vi kristdemokrater motionerat om länge, och nu pågår en utbildning inom polisen så att man ska kunna ge fler kvinnor den här möjligheten att känna sig lite tryggare. När jag lyssnar på oppositionen får jag en känsla av att ni inte har hängt med på allt det som har hänt, särskilt när ni dessutom frågar vidare i replikskiftena. Läs betänkandet och titta också på den information som kommer från regeringen så ska ni få se. En viktig åtgärd är att de som utövar våldet får rätt behandling. Det gäller inte minst unga brottslingar där möjligheten att påverka är som störst. En kort vistelse på en institution räcker inte. Det har till och med haft dålig inverkan på många. Återfallsfrekvensen är enormt hög. Det här är slöseri både med människor och med pengar. En förutsättning för att det ska lyckas är att institutionsvistelsen följs upp efteråt. Nu finns förslag om att Statens institutionsstyrelse ska få ansvar också för eftervården av de här unga. Det tror jag är väldigt viktigt. Det hoppas jag sätts i sjön snarast. Det vi har allra svårast att förlika oss med tror jag är att det är så många skyddslösa barn som utsätts för brott i vårt samhälle, det samhälle som skulle vara så bra för barn att leva i. Vad värre är, enbart 16 procent klaras upp, 84 av 100 barn som har blivit utsatta för brott tvingas leva med det utan att någon gärningsman döms. I stället tvingas de fortsätta att bo tillsammans med gärningsmannen eftersom det ofta är en förälder eller styvförälder. Jag har länge varit ledamot i, och också en tid ordförande i, riksdagens tvärpolitiska barngrupp. Där har vi över partigränserna försökt att ta fram förslag och jobbat för att få igenom olika saker som skulle förbättra situationen för barn som far illa. Ibland har vi lyckats få med oss riksdagen på våra motioner, till exempel när det gäller att barn som bevittnar våld numera betraktas som brottsoffer. Det är ett steg i rätt riktning. En annan fråga som engagerade oss mycket var missförhållanden i utredningar av övergrepp mot barn. Då arbetade vi gemensamt för frågan om att barnahus ska inrättas runt om i landet. Jag kan försäkra Elisebeht Markström att jag tänker fortsätta att arbeta för det. Men att kräva att vi ska föregå den försöksverksamhet som ni faktiskt inledde, och som skulle pågå till den 1 mars nästa år, är lite märkligt. Det budskap riksdagen kan ge till alla som vill jobba vidare, myndigheter och kommuner, är att det är fritt fram. Man får starta den formen av verksamhet. Det är ett viktigt budskap härifrån. När försöksverksamheten utvärderas är jag övertygad om att det här kommer att spridas till hela landet. Regeringen har nyligen inlett ett arbete med att kartlägga anmälningar och utredningar om barn som far illa. De arbetsmetoderna ska spridas också till hela landet. Lex Bobby har vi redan varit inne på. Det är en viktig förbättring som förhoppningsvis kan hjälpa barn i framtiden så att de inte riskerar att utsättas för brott. Jag vill sluta där jag började. Jag har kortat ned mitt anförande något. Vi har alla ett ansvar för att utforma ett samhälle som är brottsförebyggande i sig. För mig som kristdemokrat innebär det ett samhälle där vi tar ansvar för varandra, där vi inte bara ser våra egna barn utan också skolkompisen och grannbarnet. Jag läste en forskningsrapport för några år sedan som jag inte har glömt. En forskare hade intervjuat ett antal kriminella män. Samtliga hade mycket trassliga uppväxtförhållanden. De flesta hade fortsatt sin kriminella karriär, men det var en liten grupp som hade lyckats sluta. Den gemensamma nämnaren för dem var att de kunde uppge någon vuxen i sin närhet som de som barn hade känt tillit till. Det kunde vara en släkting, en lärare, en idrottsledare, en granne eller någon annan. De som fortfarande levde ett kriminellt liv kunde inte uppge en enda vuxen person som de som barn hade känt tillit till. Min slutsats är att lagstiftning och myndighetsinsatser är viktiga, men det är också vårt personliga ansvarstagande för barn som far illa. Många av dem är framtidens våldsverkare. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna. (Applåder) 0820673454606 GU01JuU10 N 2010-01-01 00:00:00 84566 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GU09108/#anf98