2347720 GU09108 Riksdagens protokoll 2006/07:108 Onsdagen den 16 maj 2006/07 108 2007-05-16 00:00:00 Våldsbrott och brottsoffer föredragning av utskottsärende med eventuell debatt 3EA8C7C4-7B51-43DE-8BB9-C9FCAED8F9C3 84 HELENA BOUVENG (m) m Fru talman! Minnet av hans knytnävar stör sömnen. Sara stiger upp och ser fotspår utanför fönstret. Han har varit här igen. Detta är berättelsen om Sara. Hon ser hur hennes barn varje dag går en extra runda runt bilen och letar efter spår. Är däcken uppskurna? Är lacken repad? Lika naturligt som att borsta tänderna. Sara lever i ständig skräck. Hennes ex-pojkvän hotar med att han ska trakassera Sara så länge han lever. Sara tänker: Så länge jag lever. Sara tog steget och lämnade när hennes dotter trodde att han skulle döda henne. Efter att ha avtjänat en månads straff med fotboja verkar han vara tillbaka. Hur det ska sluta vet hon inte. I sina mörkaste stunder tänker hon att hon ska ta tillbaka honom. "Då vet jag åtminstone var han är." Tack och lov har hon inte gjort det. Anledningen till att jag berättar om Sara är att vi i debatten lätt glömmer bort att bakom varje siffra i statistiken finns en kvinna, ett barn av kött och blod, kvinnor och barn som har tusen namn och tusen ansikten och som bor var som helst i landet, med mycket olika bakgrund. "Kvinnor ska kunna leva i frihet från rädsla att utsättas för våld och brott. Att bekämpa hedersrelaterat våld och ge stöd åt dem som utsätts ska vara högprioriterat. Kunskaperna hos polis och andra myndigheter måste öka så att rätt insatser kan sättas in i tid. Hotade kvinnor ska skyddas och utsatta kvinnors ekonomiska trygghet säkras. En handlingsplan för att minska våldet mot kvinnor kommer att utarbetas." Detta, fru talman, är ett citat från statsminister Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring den 6 oktober 2006. Mig veterligt har ingen socialdemokratisk statsminister varit så tydlig i en regeringsförklaring. Den 6 oktober var också startskottet för en rad saker som vi i alliansen gör för att förhindra att män slår kvinnor. Handlingsplanen är, som Cecilia säger, nu under bearbetning. Lägg därtill att den stora polissatsningen inte bara kommer att leda till synliga poliser utan också till att det finns poliser där när larmet går om att "nu slår han och hotar Sara igen". Vidare har Rikspolisstyrelsen ett uppdrag att ytterligare öka sin kompetens och förmåga att bekämpa mäns våld mot kvinnor och barn. Det är ett uppdrag som ska leda till att den samlade kompetensen och förmågan ska finnas vid samtliga myndigheter. Här binder man också de projekt som finns bland annat vad gäller hedersrelaterade brott, försöksverksamhet med barnahus och stalkning. Det görs redan nu många fina insatser runt om i vårt land men tyvärr inte överallt. Det får inte spela någon roll var jag bor. Jag ska mötas av samma kompetens var jag än har valt att leva. Det är en åsikt som jag tror att vi delar med tanke på många av de bra motioner som har väckts i dessa frågor. Vi har också sett resultatet av det utredningsuppdrag som riksåklagaren har haft för att se över tillämpningen när det gäller grova våldsbrott. Utredningen är en del i att markera en allvarligare syn på våldsbrott, brott som gäller grov misshandel och grov kvinnofridskränkning och våldsbrott mot barn. Fru talman! Sist men inte minst vill jag stanna vid Brås slutrapport där man går igenom hur det verkligen är ställt med besöksförbudet. Enligt Brås sista enkätundersökning är det nästan hälften av besöksförbuden som inte efterföljs, vilket absolut inte är acceptabelt. Förslagen, som i dag läggs fram, beträffande fotboja kan jag mycket väl sympatisera med. Förstår inte dessa män vad det handlar om måste vi se till att de begriper. Jag skulle själv kunna gå längre och ge dessa män besöksförbud i hela kommunen i extrema fall. En kvinna måste kunna känna sig säker när besöksförbud är förelagt. Det vilar tungt på rikspolisen att verkligen få fram en utrustning som håller måttet, så att de kvinnor som utsätts för hot och förföljelse inte blir kränkta igen. Det, mina vänner, gäller också frågan om ett rättsväsende för alla, inte minst för våra barn under 15 år. I dag har vi en motion beträffande skadeersättning när gärningsmän är under 15 år, en motion som redan 2005 resulterade i ett tillkännagivande. Och i dag kartläggs detta av Brå efter uppdrag av regeringen. Man kan se på de unga personer som har begått ett brott. Det kan vara vuxna som ger de yngre ett uppdrag att begå brott då inga påföljder döms ut. Ersättning utgår i form av erbjudande om något slags tillhörighet. Det kan också vara ungdomar som ser som sin enda framtida möjlighet att försörja sig genom brottslighet då deras omvärld i alltför stor utsträckning består av människor som levt i ett utanförskap alltför länge utan hopp om förändring. Det kan också vara Krister. Krister var tidigare duktig både i skolan och på fotbollsplanen. Krister hade många kompisar och trivdes bra med sin familj. Krister har efter att ha blivit utsatt för grov misshandel i form av knytnävsslag och många sparkar i magen blivit expert på skor. Att se någon i ögonen är inte längre möjligt. Kristers liv fick en helt ny vändning då rädsla, ilska och hämndbegär aldrig bearbetades. Första gången Krister blev berusad tog han chansen att slå tillbaka, och det gjorde han med råge. Alla är de förlorare, oavsett om vi pratar om gärningsman eller brottsoffer. Vikten av att mer eller mindre alla brott utreds, även när gärningsmannen är under 15 år, kan inte nog understrykas. Vi i alliansen anser att detta är av yttersta vikt av flera skäl. Ett skäl är att möjligheten att få skadeersättning faktiskt ökar. Ett andra skäl är att det finns betydligt större möjligheter att förhindra en brottslig karriär ju tidigare man ingriper. För detta krävs det att en utredning görs och att vi har ett rättsväsende och en vuxenvärld som är tydlig när det gäller allvaret i vad som har hänt och vilka konsekvenser detta kan leda till. Ett tredje skäl handlar om att se till att dagens brottsoffer inte blir morgondagens gärningsmän. Medlingsverksamhet är en mycket viktig del, inte minst för att brottsoffret ska ha möjlighet att få svar på frågan: Varför just jag? Men jag anser att det behövs mer. De stödcentrum för unga brottsoffer som finns bland annat här i Stockholmstrakten är mycket bra exempel på att unga brottsoffer får möjlighet att ge uttryck för sin ilska, sin rädsla och sina hämndbegär. Det är känslor som är fullständigt naturliga men som alltför sällan bemöts. Detta är frågor som regeringen har valt att lägga krut på under denna mandatperiod. Vi kan inte sitta med armarna i kors och titta på när våldsbrotten ökar bland våra ungdomar och när våra unga brottsoffer börjar begå brott på grund av att de själva har blivit utsatta för brott. Vi i alliansen kommer att göra allt för att vi ska få ett rättsväsende som är till för alla, även för våra unga. Vi glömmer aldrig Krister, och vi glömmer aldrig Sara. Med dessa ord, fru talman, vill jag yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på samtliga motioner. (Applåder) I detta anförande instämde Hillevi Engström, Inge Garstedt, Krister Hammarbergh och Anders Hansson (alla m). 0729710260118 GU01JuU10 N 2010-01-01 00:00:00 84552 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GU09108/#anf84