2347720 GU09108 Riksdagens protokoll 2006/07:108 Onsdagen den 16 maj 2006/07 108 2007-05-16 00:00:00 Våldsbrott och brottsoffer föredragning av utskottsärende med eventuell debatt 92AEF3E6-F501-41C0-A11F-66453230E699 72 ELISEBEHT MARKSTRÖM (s) s Fru talman! Justitieutskottet debatterar våldsbrott och brottsoffer varje år. Nu är det ett motionsbetänkande, det vill säga det gäller motionerna från den allmänna motionstiden. Jag tycker att det är rätt intressant att notera att det av och till väldigt höga tonläget från allianspartierna sedan förra året nu har förbytts i en i och för sig klädsam försiktighet. Antagligen beror det på det ansvar som följer av att ni innehar regeringsmakten. Fru talman! Jag kan här i dag högtidligt och med handen på hjärtat lova att jag inte kommer att, som alliansen i sina mest upphetsade stunder under den förra mandatperioden, vare sig överdriva, svartmåla eller förfasa mig över att antalet anmälda brott ökar. Det kan låta märkligt, men det är i själva verket precis tvärtom. Jag uppfattar nämligen att de ansträngningar som har gjorts de senaste tio-tolv åren för att förbättra bemötandet av brottsoffer och förbättra möjligheten för brottsoffer att få sina rättigheter tillgodosedda har gett resultat. Möjligheten att spåra gärningsmän och metoder för att skydda och stödja brottsoffer är bättre i dag än tidigare, och det har naturligtvis uppfattats av människor ute i samhället. Det gäller inte minst att det numera finns möjligheter till vård och behandling och inte bara straff och inlåsning för den som har begått ett brott, till exempel sexualbrott, våldsbrott eller annan kriminalitet. Jag tror att det gäller alldeles särskilt antalet anmälda brott av eller mot en närstående. En närstående har ofta väldigt lite intresse av att make eller maka hamnar bakom fängelsets murar utan att få hjälp och stöd till förändring. När människor uppfattar att möjligheten att få hjälp och skydd ökar är det också fler brottsoffer som kommer att söka samhällets hjälp. Jag ser det som någonting oerhört positivt och ett framsteg. Under de här fyra åren kommer jag inte att använda det som ett slagträ såsom jag har upplevt att alliansens partier tidigare har gjort. Det här är dessutom ett politikområde där ingen av oss som sitter här i dag någonsin kommer att kunna säga att nu har vi gjort allt som går att göra; nu är allting tillfyllest. Vi kommer inte att få uppleva det när det gäller att minska brottsligheten eller när det gäller att minska antalet brottsoffer. Tyvärr ser det ut på det sättet. Vi kommer inte att kunna säga det. Det finns alltid mer att göra. Fru talman! Vi har i våra motioner och reservationer försökt att peka på några av de områden där vi tycker att det behöver göras mer. Jag börjar med att hävda att vi tycker att det ska finnas barnahus i alla län. Det ska rättare sagt vara möjligt för alla barn i hela landet att få den bästa hjälp som kan fås när ett barn har utsatts för brott. Den bästa modellen för det i dag kallas för barnahus. Jag behöver knappast här beskriva vad som menas med det. Det är väl känt. Alliansen uttalar sig förvisso positivt om utvecklingen av barnahus men har inga konkreta förslag. Det finns inga uppdrag till de berörda myndigheterna om en fortsatt utveckling, utan man nöjer sig med en positiv hållning. Det är synd. Ni borde kunna bifalla vårt förslag om att barnahus ska finnas i hela landet och inte bara, som nu, passivt hoppas på att fler barnahus ska startas. Fru talman! Besökförbud är ett medel för att få en gärningsman att avstå från att söka upp ett brottsoffer. Vi menar att överträdelse av besöksförbud ska rendera i en omedelbar reaktion redan första gången. Andra gången kan det vara för sent. Det är vad vår reservation 2 handlar om. Vi tycker också att det nu är dags att pröva elektronisk övervakning som ett ytterligare skydd för den som behöver besöksförbud. Den förra socialdemokratiska regeringen har förberett frågan så långt att det nu borde gå snabbt för den nya regeringen att komma till skott. Vid förra årets debatt begärde ni från alliansen att den dåvarande regeringen, i väntan på tillförlitlig teknik, skulle ta fram de lagändringar som behövs för att göra det möjligt att använda elektronisk övervakning. Nu ligger initiativet hos er, och jag undrar hur det går. Har ni något på gång? När kan vi få se en sådan lagstiftning på plats? När kan försöksverksamhet komma i gång nu när tekniken finns? I det sammanhanget kommer jag också osökt in på frågan om den hot- och riskbedömning som polisen förutsätts göra men inte alltid gör. Vi vill understryka att vi inte vill vänta, och allra minst brottsoffren vare sig vill eller kan vänta. Här behövs att regeringen och alliansen är tydlig och kräver att myndigheten verkligen utför hot- och riskbedömningar och att hot mot brottsoffrens säkerhet verkligen tas på allvar. Hot- och riskbedömningar måste göras, och det med hög kvalitet och i hela landet, för att alla brottsoffer som har behov av det också ska kunna få en ordentlig bedömning gjord av vilka ytterligare skyddsåtgärder som behövs och hur skyddsbehovet för just det enskilda brottsoffret ser ut. Att underlåta att göra en hot- och riskbedömning är att sätta den drabbades säkerhet, och kanske rent av den drabbades liv, på spel. Fru talman! Vi har också skrivit en motion där vi begär att regeringen ska redovisa sitt arbete med kvinnofridsfrågorna i en årlig skrivelse till riksdagen. Det har vi inte fått gehör för, men vi tycker ändå att det är värt att reservera oss på den punkten. Var och en som läser betänkandetexten kan se att utskottet där försöker att redogöra något för alla de insatser som görs och olika myndigheters inblandning i det hela. Men texten talar för sig själv. Den blir rätt lång, och den är rätt omfattande. Fru talman! Det är faktiskt väldigt svårt för den som är intresserad av de här frågorna att följa vad som sker därför att så väldigt många olika instanser är inblandande. För att få någon överblick måste den som är intresserad söka i en mängd olika dokument, alltifrån många olika myndigheters årsredovisningar till regeringens direktiv till utredningar, regleringsbrev, budgetpropositioner, handlingsplaner och riksdagens betänkanden. Man lär vara oerhört initierad för att få fram uppgifter om vad som sker på det här området, och ändå, vill jag säga, är det stor risk att man missar väsentligheter, och det är synd. Det finns ett väldigt stort intresse utanför riksdagen och regeringen av att kunna följa de här frågorna. De intresserar alltså många. Vi vill gärna att regeringen återkommer till riksdagen varje år och berättar vad som görs. När det gäller en haverikommission, som det har kommit att kallas, är det också beklagligt att alliansen nu till synes droppar förslaget om dödsfallsutredningar efter det att kvinnor avlidit på grund av våld. Det är ett krav som ni själva har drivit tidigare. Så sent som förra året sade ni här i kammaren att det tog alldeles för lång tid att vänta in att så kallade haveriutredningar görs när barn har farit illa och omkommit, såsom tanken var då. Riksdagen behandlar just nu detta i ett ärende i ett annat utskott. Men själva har ni nu fullständigt tappat styrfarten i den frågan. Det finns ingenting sagt om dödsfallsutredningar när vuxna kvinnor har fallit offer för brott eller snarare när personer har fallit offer för dödligt våld i nära relationer, för det är detta det handlar om. Vi vill också slutligen säga till allianspartierna att när ni arbetar fram den nationella handlingsplanen vad gäller mäns våld mot kvinnor finns det anledning att särskilt uppmärksamma våld mot äldre. Våldet mot äldre måste beforskas, konkreta uppdrag måste ges till myndigheter och resurser måste avsättas för att vässa arbetet med att upptäcka och åtgärda detta. Slutligen måste man också ge äldre det skydd som de så väl behöver. Det ligger i frågans natur att äldre, som är en särskilt sårbar grupp, måste uppmärksammas och ges hjälp utifrån de förutsättningar som deras situation ger och som faktiskt rätt väsentligt skiljer sig från andra brottsoffers. Inte sällan kan det vara en närstående som brukar våld, men det kan också vara personal som den äldre är i beroendeställning till som gör det. Med det, fru talman, ber jag att få yrka bifall till våra reservationer nr 2, 8 och 17. I detta anförande instämde Kerstin Andersson och Margareta Persson (båda s). 0683297678211 GU01JuU10 N 2010-01-01 00:00:00 84540 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GU09108/#anf72