<anforande>
<dok_hangar_id>2347720</dok_hangar_id>
<dok_id>GU09108</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2006/07:108 Onsdagen den 16 maj</dok_titel>
<dok_rm>2006/07</dok_rm>
<dok_nummer>108</dok_nummer>
<dok_datum>2007-05-16 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Biologisk mångfald</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>ADAE2198-72E3-475A-8CF1-1DD6007B0C34</anforande_id>
<anforande_nummer>47</anforande_nummer>
<talare>JAN-OLOF LARSSON (s)</talare>
<parti>s</parti>
<anforandetext>
Herr talman! Sven Gunnar beskrev den genomskinliga stackaren utan tarmar. Jag kom att tänka på att det är kanske någon som är anpassad efter de nya a-kassereglerna! Men det var inte riktigt det jag skulle ta upp här.
Allemansrätten är för oss socialdemokrater en central del i välfärdspolitiken. Ett av dess tydligaste uttryck i svensk lag är just strandskyddslagstiftningen, som på ett avgörande sätt har bidragit till att de flesta svenskar i dag har goda möjligheter till ett strandnära friluftsliv och rekreation också runt storstäderna.
Men det finns också brister i lagen. Strandskyddet är inte tillräckligt i vissa delar av landet, samtidigt som det är alltför strikt i andra. Lagstiftningen påverkar kommunerna på olika sätt. Den är en tillgång för turismen, samtidigt som den ofta framställs som en hämsko i planeringen av bostadsbyggandet.
I områden med högt bebyggelsetryck och krympande tillgång till de obebyggda stränderna privatiseras allt fler stränder. Trycket längs kusterna är särskilt högt. Sedan 50-talets första strandskyddsbestämmelser har bostadsbeståndet längs kusten dubblerats. Många kommuner utnyttjar alltför generöst möjligheten till dispens från strandskyddet. Samtidigt uppfattas strandskyddet som onödigt hårt i många glest bebyggda områden där tillgången till stränder ofta är god. En större flexibilitet i strandskyddslagstiftningen efterfrågas för att främja regional utveckling.
För några veckor sedan såg jag ett reportage om hur kommunerna planerar sin bebyggelse runt Vänerns stränder. De flesta är i dag medvetna om att klimatförändringarna bidrar till allt fler översvämningar. Men den kunskapen tillämpas inte när det gäller att planera bostadsbyggandet. Det framkom med all önskvärd tydlighet att de kommunala politikerna förväntar sig att problemen ska lösas genom nationella beslut. Till dess så sker fortsätter byggandet i områden som med all säkerhet kommer att översvämmas årligen.
Många av de debattörer som vill flytta strandskyddslagstiftningen till PBL hävdar att våra lokala politiker naturligtvis tar sitt ansvar. Jag säger inte emot detta. Men ansvaret kan ibland vara av det kortsiktiga slaget där de lokala politikerna väger in ett eventuellt antal arbetsplatser som kan förläggas till kommunerna om de gör avsteg från strandskyddet. Detta har hänt, och detta kommer att hända. Att det blir några arbetsplatser är långt ifrån säkert.
Strandskyddets stora betydelse för allemansrätten kräver att eventuella reformer genomförs med varsamhet. Våra fritt tillgängliga stränder har ett oskattbart värde, inte minst för turismen som ofta är kommunernas stora inkomstkälla.
Utgångspunkten för en ny lagstiftning måste vara att strandskyddet, liksom hittills, är ett områdesskydd enligt miljöbalken med en grundregel om förbud mot nybyggnation.
Herr talman! De politiska företrädare som vill förändra strandskyddslagen till en kommunal angelägenhet och införa den i plan- och bygglagen rekommenderar jag att göra ett besök i vårt grannland i väster. Jag har framfört det förut från denna talarstol, men det är värt att upprepa.
I Norge har de en strandskyddslag som är kommunaliserad. Om ni åker båt en fin sommardag från bohuskusten - jag rekommenderar det också; där är det fint, rent vatten och inga alger - och norrut kan jag lova er att ni inte behöver fundera över var landgränsen går mellan Sverige och Norge.
Det är bara att notera var staketen börjar ringla sig från landbacken ned i havet och var skyltarna om privat mark är uppsatta. Just där går gränsen mellan Sverige och Norge. Detta revirpinkande är följden av att Norge har ett kommunalt strandskydd.
Jag menar att strandskyddsfrågor mycket väl kan hanteras i den kommunala översiktsplaneringen utan att lagstiftningen för den skull förs över från miljöbalken till plan- och bygglagen.
I den här åsikten har vi fram till i dag, och även fortsättningsvis hoppas jag, haft Folkpartiet på vår sida. Det har varit garanten för att detta ska bestå. Jag hoppas att jag sedan får höra att Lars Tysklind står fast vid de här åsikterna. Jag blir väldigt orolig när jag hör alliansens starke man i frågor om biologisk mångfald prata om strandskyddet med visioner från de småländska skogarna. Då blir jag rädd för att vi inte har mycket möjlighet att vandra runt våra stränder hädanefter.
Ska vi behålla ett strandskydd och en allemansrätt måste vi också värna att de ligger kvar i skyddslagstiftningen.
Jag yrkar bifall till reservationerna 3 och 11.
I detta anförande instämde Peter Jeppsson (s).
</anforandetext>
<intressent_id>0544046588414</intressent_id>
<rel_dok_id>GU01MJU12</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>84515</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GU09108/#anf47</protokoll_url_www>
</anforande>
