<anforande>
<dok_hangar_id>2347715</dok_hangar_id>
<dok_id>GU09103</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2006/07:103 Onsdagen den 9 maj</dok_titel>
<dok_rm>2006/07</dok_rm>
<dok_nummer>103</dok_nummer>
<dok_datum>2007-05-09 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Vissa läkemedels- och psykiatrifrågor</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>F882153C-C0AB-4D86-9462-D1D38569EB99</anforande_id>
<anforande_nummer>138</anforande_nummer>
<talare>YLVA JOHANSSON (s)</talare>
<parti>s</parti>
<anforandetext>
Fru talman! Vi socialdemokrater står bakom förslagen från utskottsmajoriteten och i propositionen. Jag känner igen de flesta av förslagen i propositionen. De förbereddes redan under den tidigare regeringens tid då jag hade ansvaret.
Jag vill passa på att kommentera lite grann det som gäller läkemedel. Läkemedel är i dag den i särklass vanligaste behandlingsmetoden inom sjukvården, och allting tyder på att det kommer att bli en än vanligare behandlingsmetod.
Det är en stor framgång att vi i dag med läkemedel, ofta med mycket gott resultat, kan behandla många svåra sjukdomar som tidigare var omöjliga att behandla eller som krävde kirurgiska ingrepp. Det innebär naturligtvis också att en allt större andel av sjukvårdens resurser i dag satsas på läkemedel. 
Det är därför viktigt att vi nu förhoppningsvis kan besluta om denna förenkling som gör att Läkemedelsförmånsnämndens beslut kan verkställas direkt så att det inte rinner ut pengar i onödan till läkemedel som man inte anser behöver subventioneras, ibland under flera års tid eftersom läkemedelsbolagen överklagar.
Jag vill också påpeka att några av de svåraste prioriteringsfrågorna inom sjukvården, som ibland kommer upp här i kammaren och som finns levande hela tiden i prioriteringsdiskussioner hos Socialstyrelsen men också ute i vårdens praktik, handlar just om läkemedel. Låt mig ta tre exempel.
En avvägning handlar om ifall man med läkemedel ska behandla risker och i så fall i vilken utsträckning och hur det ska vägas mot insatser till exempel när det gäller livsstilsförändringar. Övervikt, blodfetter och högt blodtryck är sådant som kan behandlas med läkemedel men ibland också behandlas framgångsrikt på andra sätt med livsstilsförändringar. Hur ska sjukvårdens resurser prioriteras mellan dessa olika möjligheter?
Ett annat exempel är de ibland mycket ovanliga sjukdomar som bara enstaka patienter har och därför inte utgör någon rimlig marknad för läkemedel för dessa ovanliga tillstånd, samtidigt som naturligtvis också de patienterna har rätt att få den bästa tillgängliga behandlingen. Hur ska det prioriteras, och hur ska vi säkerställa att också enstaka patienter får möjlighet till den bästa behandlingen?
En tredje aktuell fråga handlar om hur nya, dyra läkemedel som endast ger en måttlig förbättring, till exempel förlänger den förväntade överlevnaden med en kort tid, ska prioriteras i förhållande till andra insatser, till exempel i cancervården.
Jag vill med detta, fru talman, säga att läkemedel är en otroligt viktig del av sjukvården. Det är också därför som vi socialdemokrater tycker att det är viktigt att vi ser läkemedel som en del av sjukvården och inte som en del av detaljhandeln. Det är också därför som vi vill att man ska behålla ett apoteksmonopol.
Men det är inte den frågan som vi har att debattera och besluta om i dag. Jag vill yrka bifall till utskottets förslag.
I detta anförande instämde Ann Arleklo, Lennart Axelsson, Catharina Bråkenhielm, Christer Engelhardt, Marina Pettersson och Per Svedberg (alla s).
</anforandetext>
<intressent_id>011731125914</intressent_id>
<rel_dok_id>GU01SoU12</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>84091</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GU09103/#anf138</protokoll_url_www>
</anforande>
