2347846 GT0998 Riksdagens protokoll 2005/06:98 Torsdagen den 30 mars 2005/06 98 2006-03-30 00:00:00 Räddningstjänst och skydd mot olyckor föredragning av utskottsärende med eventuell debatt C53E1002-9AB1-4844-A761-6EA555445B4B 97 BRITT-MARIE LINDKVIST (s) s Fru talman! Jag inleder med att yrka bifall till utskottets förslag och avslag på reservationen. Nu är vi inte så väldigt oense i det här. Det är en väldigt viktig fråga som Berit Jóhannesson tar upp. Men som Berit själv säger: Det är ju kommunerna som ska göra en handlingsplan för hur de ska handha och ha beredskap för vissa kriser. Det är inte så väldigt många år sedan vi införde detta, och det har fungerat väldigt bra. Jag försökte häromdagen ta reda på hur många kommuner som hade denna handlingsplan. Jag fick inte fram någon exakt summa, så någon sådan vågar jag inte nämna. Jag kan dock säga att det var över 90 %, och det är ju väldigt bra. Det är heller inte så att räddningstjänstpersonalen är outbildad när det gäller att ta hand om handikappade. Här sker en utbildning kontinuerligt. Hur hanterar man rullstolar? Hur hanterar man bårar och sängar? Vad händer om det inträffar en katastrof, en brand eller någonting annat, i exempelvis ett särskilt boende? Det där kan man faktiskt och lyckas väldigt bra med. De flesta kommuner har dessutom någonting som kallas Posomgrupper - det känner säkert Berit till - där socialtjänst, räddningstjänst, polis, länsstyrelse och präster ingår. De tränar regelbundet vad som händer vid en katastrof. Det är deras uppgift att ta hand om var uppsamlingsplatser finns, hur informationen till de drabbade sköts och så vidare. I Malmö har vi testat detta. Vi hade en sprängning mitt inne i stan för en del år sedan, och då trädde Posomgruppen in direkt och tog hand om de drabbade. Dessa var chockade, naturligtvis - alla fönster och allting var ju sönder. Man evakuerade dem till uppsamlingsplatser, och så kom präster, sjukvårdare - sjukvården ingår också i detta - och socialtjänst och tog hand om de chockskadade människorna. Det fungerade ypperligt. När det då sägs att vi ska ha en nationell handlingsplan kan man därför tycka att det blir lite kaka på kaka. De som är absolut bäst på att ta hand om sådant här är ju kommunerna. De känner sin kommun och känner ofta till invånarna. Hur många handikappade människor finns här? Hur många särskilda boenden har vi? Hur många äldre har vi som behöver denna hjälp, och så vidare? Därför anser vi fortfarande, som sagt, att detta helt och hållet ska ligga på kommunerna. 0252641216303 GT01FöU7 N 2010-01-01 00:00:00 96887 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GT0998/#anf97