2347845 GT0997 Riksdagens protokoll 2005/06:97 Onsdagen den 29 mars 2005/06 97 2006-03-29 00:00:00 Våldsbrott och våldsoffer föredragning av utskottsärende med eventuell debatt 03D2155F-2306-46B0-AB63-D2BC32847A6F 132 ELISEBEHT MARKSTRÖM (s) s Fru talman! Jag var lite orolig en stund när Peter Althin försvann ut. Jag tittade runt och undrade vart han tog vägen. Jag har lagt märke till att du ofta vänder dig till de ärade ledamöterna och ärade de som sitter på läktaren. Sedan är det alltid justitieministern som inte är här. Nu hade jag tänkt att vända mig direkt till dig, och därför blev jag lite orolig när du försvann ut. Tack, Peter Althin, för det erkännande som vi fick för en stund sedan. Du har sett att det händer en massa på området. Det är inte så förvånande med tanke på det civila arbete du har. Det är klart att du naturligtvis hänger med och vet vad som händer - även om du, precis som alla vi andra, är otålig. Men om du får chansen efter den 17 september kommer du att upptäcka att även om man aldrig så mycket brinner för en fråga kommer den förmodligen inte att kunna genomföras åtminstone inte samma halvår, kanske inte ens en gång samma år som tanken har tänkts. Vi har en ordning där vi bereder frågorna, utreder, "remissar", regeringen tar tillbaka remissen och lägger fram förslag. Riksdagens behandling vidtar. Det tar en viss tid. Det är kanhända nyttigt att påminna om att det går till så, och det är bra och rätt att det är så. Jag håller med dem som har sagt att brottsoffers rättigheter är en fråga för samhället, ingen annan. Det är ingen annan som bär ansvaret för att brottsoffer får sina rättigheter tillgodosedda. Det kan aldrig lämnas över på vare sig frivilliga stödpersoner, kvinnojourer, brottsofferjourer, Röda Korset eller någon annan. Detta är i grund och botten en av de mest grundläggande uppgifter som en stat har. Det ska vi vara på det klara med med tanke på vad jag senare kommer att säga. Johan Linander talade om behovet av forskning vad gäller mäns våld mot kvinnor. Det är ett område som har haft fokus på just brottsoffren. Det är dags att gå vidare och titta ordentligt på vilka de bakomliggande faktorerna är när män begår våldsbrott, både mot närstående personer men också andra. Det allra mesta av våldet jorden runt begås av män. Det finns inga enkla förklaringar. Däremot krävs det en massa forskning samt nyfikenhet och en vilja att ta reda på varför det är så. Bara för att utskottet skriver att det inte är utskottet som ska peka ut exakt vilka forskningsprogram som ska ha stöd innebär det inte att utskottet är ointresserat av att forskning om mäns våld mot kvinnor verkligen kommer till stånd. Pengarna fördelas via Brottsoffermyndigheten och via andra instanser i samhället som har att fördela forskningsmedel, till exempel Brå. Jag och vi socialdemokrater har ingen annan uppfattning än att det är dags att gå vidare. Kvinnor har självklart varit i fokus eftersom det är kvinnor som är brottsoffer. Barn har kommit att vara i fokus mer och mer. Nu är det dags också för män att synas i sömmarna. Vi har glömt en grupp. Peter Althin snuddade vid det när han talade om målsägandebiträden, även om jag tycker att han gick lite för långt. Det är gruppen anhöriga. Det finns en mycket stor grupp människor runt brottsoffer, alltså anhöriga, som i dag saknar stöd och hjälp. Där är vi totalt överens. Då har jag klarat av lite av det som ni redan har talat om här från talarstolen. Nu övergår jag till det som jag egentligen hade i mitt anförande. Jag tror att det var Johan Linander som konstaterade att det här är något som vi pratar om varje år och att vi upprepar oss. Det är väl så att ni skriver motionerna och vi behandlar dem i betänkandet. Det blir en hel radda uppräkningar. Det som möjligen kan vara nytt är det som utskottet beskriver har skett. Motionerna innehåller inte särskilt mycket nytt, men i vad som har skett finns det en hel del att hämta för den som är intresserad av att läsa vad betänkandet innehåller. Den enskilt kanske största reformen på brottsofferområdet tror jag var att inrätta Brottsoffermyndigheten för tolv år sedan. Det är en myndighet som har uppdraget att bevaka brottsoffers rättigheter. Härifrån fördelas också en hel del pengar till verksamheter som stöder brottsoffer. Brottsoffermyndigheten fungerar ju också som ett kunskapscentrum. Därför tycker jag att det är bra att vi från utskottets sida avvisar den idé som alliansen föreslår, nämligen att inte låta Brottsoffermyndigheten pröva brottsskadeersättning i de fall där domstol har sakprövat skadestånd. Brottsoffermyndigheten har en viktig roll i att ha överblick över praxis och praxis utveckling. Det är faktiskt rätt vanligt att man i domar både från tingsrätten och från hovrätten i sitt beslut om skadestånd hänvisar till att man har följt Brottsoffermyndighetens synsätt i liknande fall. Brottsoffermyndighetens kunskap blir faktiskt vägledning när det gäller frågor som rör brottsofferersättning eller skadestånd som det heter i första skedet. Jag tror att det vore en förlust för brottsoffer om Brottsoffermyndigheten kopplades bort från den här uppgiften. Jag är glad att utskottet har tagit den ställning som man har gjort i betänkandet. Fru talman! Man kan i det här betänkandet räkna till 39 reservationer. Det skulle, för den oinvigde, kunna te sig som att det här finns en mängd förslag som lämnas därhän av majoriteten. Riktigt så är det faktiskt inte. Glädjande nog kan utskottet i de allra flesta fall svara att frågorna är omhändertagna, att arbete pågår - en del är rent av färdigställt och en ny lagstiftning är på plats. Allt detta arbete sker i form av utvärderingar och olika uppdrag som redan har getts till myndigheterna eller också pågår arbete inom regeringen och kommer inom kort att presenteras för riksdagen. Här finns också ett antal motioner och reservationer som tar upp frågor som rör just mäns våld mot kvinnor. Det är en fråga som har engagerat både regering och riksdag under ganska många år. Det är nu åtta år sedan riksdagen fattade beslut om kvinnofridsreformen som ju innehöll en hel rad lagändringar men också en rad uppdrag till de olika myndigheterna. En utvärdering av kvinnofridsreformen har gjorts i den del som rör myndigheternas uppdrag. Nu är det dags att se över den del som rör också de juridiska frågorna, alltså straffskalan och domstolarnas tillämpning av brottsbalkens bestämmelse om grov fridskränkning. Den översynen planeras just nu inom Justitiedepartementet. Det redogörs för det i utskottets betänkande. Det finns alltså ingen som helst anledning för utskottet att ta något initiativ i den frågan. Det är redan gjort. Det nationella rådet för kvinnofrid som arbetade under några år efter det att kvinnofridsbeslutet hade tagits här i riksdagen arbetade med frågor som behövde uppmärksammas ytterligare. Det gällde till exempel kommunernas ansvar. Det gällde barns utsatthet, äldre och funktionshindrade kvinnors utsatthet, våld i samkönade relationer, våldsutsatta kvinnor med missbruksproblem och flickor och kvinnor med utländsk bakgrund och deras behov av kulturkompetent stöd. Rådet avslutade sitt arbete med att lämna över en katalog av förslag till åtgärder som regeringen nu på område efter område verkställer. En del av dem kan vi läsa om i betänkandet. Bland annat gavs rådet att samhället genom sina myndigheter borde stärka sitt stöd till våldsutsatta. Det görs, men man borde också förbättra möjligheterna för kvinnojourerna att verka. I år stärks det statliga stödet med strax över 80 miljoner kronor till kvinnojourerna, tjejjourerna och brottsofferjourerna. Det kan de ta del av. För de kommande två åren aviseras ytterligare höjningar. Detta har Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna skrivit in i budgeten. Det verkställs nu. När det gäller barn som drabbats av våld i familjen gavs det också en del råd. Där har regeringen jobbat vidare. Riksdagen tar nu före sommaren beslut om hur stödet till barn som bevittnat våld ska stärkas. Där slås bland annat fast precis det som Hillevi Engström efterfrågade, nämligen att dessa barn är offer för brott. Här skrivs också socialtjänstens ansvar att skydda, hjälpa och stödja barnen in genom en ändring i socialtjänstlagen. Dessa barn kommer att ges rätt till brottsskadeersättning. Det kommer vi att hantera här före sommaren. Det är ett bra arbete som genomförs nu. Under de senaste åren har regeringen uppmuntrat bildandet av så kallade barnahus. Där samlas rättsvårdande och sociala myndigheter under samma tak så att barn som misstänks vara utsatta för brott får det bästa omhändertagande av de olika professioner som är inblandade. Barnahus finns nu på sex platser i landet. En del har ett ordentligt stöd från regeringen för att fortsätta sitt arbete och utveckla det. Jag hoppas att vi kommer att få se många fler. Det här är verkligen bra för barnen. Jag är inte säker på att det behövs barnahus i varje kommun, men det behöver definitivt vara mycket tätare än i dag när det bara finns sex stycken. Det är alltså i början av en ny verksamhet. Alla myndigheter som är berörda av mäns våld mot kvinnor har sedan flera år haft uppdraget att förbättra sitt arbete. Mycket har gjorts. Numera finns det handlingsplaner på de flesta myndigheter och i de flesta kommuner. Utbildningar som fokuserar på brottsoffers rättigheter genomförs. Kvalitetssäkringsarbete pågår inom myndigheterna. Det behövs verkligen eftersom brottsoffer fortfarande - det ska vi inte sticka under stol med - alltför ofta inte får den information och den hjälp som de har rätt till. Trots tydlig lagstiftning får de inte alltid målsägandebiträde. Brottsofferjourerna gjorde en enkät för ett par år sedan. Den visar att det skiljer sig väsentligt mellan polismyndigheterna när det gäller hur brottsoffer bemöts. Det ska självklart inte vara fritt valt arbete om man arbetar inom polisen att ägna sig åt brottsofferfrågorna. Brottsoffer har vissa grundläggande rättigheter som ska tillgodoses av våra myndigheter. Polisen är en av dem. Som jag förstår kan man inte i just det här fallet skylla på bristande resurser, även om det är väldigt populärt i många sammanhang. Här handlar det förstås om bristande fokusering, ett bristande engagemang och gammaldags värderingar och attityder som innebär att brottsofferfrågor inte av alla betraktas som särskilt viktiga. Därför är det viktigt att alla berörda myndigheter fortfarande har uppdraget att prioritera brottsofferfrågorna och återrapportera hur arbetet utvecklas så att vi nästa år, Johan Linander, kan tala om här från talarstolen vad som har skett på det här området. I bästa fall kan vi också redovisa att det inte är ett enda brottsoffer som har blivit negligerat och inte fått rätt utan att det verkligen har skett en hel del. När det gäller så kallat hedersrelaterat våld har regeringen under flera år gjort en hel del, bland annat för att skaffa sig en bild över hur det ser ut. 180 miljoner kronor har använts för att kartlägga, utbilda och starta och driva verksamheter, till exempel skyddade boenden, runtom i landet. Här är det viktigt att ha klart för sig att både pojkar och flickor drabbas. Samhället måste ha en beredskap att ta emot dem, oavsett kön. Inte så sällan är de som drabbas av hedersrelaterat våld väldigt unga människor. Det gör att det också ställs särskilda krav på bemötandet. Ungdomar som brottsoffer är över huvud taget en grupp som fordrar ett bemötande som till en del skiljer sig från det som gäller vuxna. Därför är det bra att det också finns möjligheter för kommuner och frivilliga att få pengar och driva sådan verksamhet. Under de senaste åren har diskussionen om den låga anmälningsbenägenheten och den ännu lägre uppklaringsgraden när det gäller sexualbrott diskuterats. Claes Borgström fick i uppdrag att komma med förslag på vad som behöver göras för att fler som har utsatts för sexuella övergrepp också ska anmäla brotten. Rikskvinnocentrum ombildas i år till ett nytt nationellt kunskapscentrum. Där kommer mäns våld mot kvinnor att stå i centrum för verksamheten men också våld i samkönade relationer. Det skulle förvåna mig mycket om inte också Rikskvinnocentrum får ett ansvar att då fördjupa kunskaperna när det just gäller männen och barnen och att man vidgar det till att gälla fler än gruppen av kvinnor. Min talartid är snart slut, och jag ska därför hoppa över en del av det som jag hade tänkt säga. Men det som jag tycker är riktigt viktigt är att även om det har gjorts en hel del för att stärka regelverk, handlingsplaner och så vidare som vi har talat om så räcker inte det. När det gäller att påverka och förändra de strukturer som gör att mäns våld fortsätter så är aktiviteten inte fullt lika stor. Allas rätt att leva sitt liv fritt från våld är en mänsklig rättighet. Och som jag ser det måste den politiska debatten också komma att handla om kvinnors och mäns fortfarande så oerhört ojämlika villkor. Därför är jag glad över att den jämställdhetsproposition som nu läggs fram på riksdagens bord innehåller ett antal mål, där ett av målen är att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Kvinnor och män, flickor och pojkar ska ha samma rätt och samma möjlighet till kroppslig integritet. Jag menar att det är det enda mål som man kan ha när det gäller dessa frågor. Vi kan inte ha något annat mål när det gäller våld mot kvinnor och barn. Det är naturligtvis en nolltolerans som ska gälla. Jag hade tänkt diskutera detta mål med Centern med anledning av reservation 2. Men jag hoppas att kanske få utveckla detta i en replik. Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på reservationerna. 0683297678211 GT01JuU18 N 2010-01-01 00:00:00 96747 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GT0997/#anf132