2347845 GT0997 Riksdagens protokoll 2005/06:97 Onsdagen den 29 mars 2005/06 97 2006-03-29 00:00:00 Våldsbrott och våldsoffer föredragning av utskottsärende med eventuell debatt 4C09F4BB-FCC9-4457-97F8-CD219510BEC1 123 KARIN GRANBOM (fp) fp Fru talman! I dag har vi en debatt om brottsoffer och våldsbrott, och det är en fråga som handlar om liv och död, om sorg och om smärta. År 2004, som är det sista året jag har statistik för, avled över 150 personer på grund av brott. Många överlever våld, men de får tydliga fysiska skador. De fysiska skadorna klarar sjukvården ofta rätt bra, och de lindras med åren. Men psykiska problem och den rädsla som uppkommer av att ha blivit utsatt dröjer sig ofta kvar mycket längre och kan fullständigt förändra personers liv. Alla våldsbrott är allvarliga. De ökar i antal, och den utvecklingen måste vi sätta stopp för. I dag tänkte jag särskilt fokusera på brott där offren haft en nära relation, och det handlar främst om brott mot kvinnor och barn. Men mycket av det jag kommer att säga gäller förstås för alla typer av brott. Det viktigaste som vi har att göra är att se till att fler anmälda brott leder till fällande domar. Det är på det sättet som samhället sätter gränser och tydligt visar vad som är rätt och fel. För att lyckas med detta krävs ett antal saker. Det är att rättsprocessen har gått snabbt, att rättsväsendet har kapacitet och kunskap att ta hand om ärendena på bästa sätt och att brottsoffren känner sig trygga under hela processen. I dag finns det brister på alla dessa tre områden. Först är det att rättsprocesser måste gå snabbt, och snabbare än i dag. Rättsprocessen är en mycket farlig tid för en person som utsatts för brott av en närstående. Vi vet att polisanmälan kan innebära en tydligt ökad risk. Därför vill vi i Folkpartiet att just handläggningstider för ärenden som gäller våld i nära relationer ska kortas. När det gäller barn är det viktigt med en snabb process, eftersom vi vet att ett utdraget förlopp kan vara mycket skadligt för deras utveckling. Jag kan bara instämma i det Hillevi Engström sade, att i dag har vi en gräns för hur lång tid förundersökningarna ska få ta, men hela handläggningen från anmälan till det att åtal väcks kan ta betydligt längre tid. Dessutom borde det införas en gräns för hur lång tid det får ta innan domstolarna tar upp ett mål. Den andra saken är att det krävs kunskap och kompetens i de rättsliga myndigheterna. Jag vill ge några uppgifter som visar att situationen i dag inte är tillfredsställande. År 2004 polisanmälde över 2 000 kvinnor att de blivit utsatta för grov kvinnofridskränkning. Det ledde till att 800 personer blev misstänkta, och 269 fall gick till lagföring. Det betyder att ungefär 13 % av anmälningarna gick till rättegång. Lagföringen för mål där barn blivit utsatta för misshandel och sexualbrott ligger också på mellan 10 och 20 %. Den låga graden beror på okunskap, bland annat. Det finns tydliga skillnader i lagföring mellan åklagare och mellan distrikt. För att göra någonting åt det här kom åklagarna till vårt utskott och bad att få ökade resurser för att genomföra utbildning, men de fick nej från majoriteten. För att brottsoffer ska kunna känna sig trygga måste polisen arbeta mycket mer strukturerat än den gör i dag. Jag har varit i kontakt med polisen i Kalmar län, där de jobbar med en riskbedömningsmodell som heter SARA. Den här modellen har varit mycket framgångsrik och bör spridas i hela landet. Det handlar om att polisen i samband med en polisanmälan gör en riskbedömning byggd på vetenskaplig grund. Utifrån den riskbild som man får fram sätter man in de skyddsåtgärder som verkligen behövs. Hur gör man då den här riskbedömningen? Ja, det är egentligen inte så krångligt. Polisen håller ett förhör som vanligt, men inte enbart efter egen erfarenhet och fantasi, utan förhöret ska bestå av ett antal fastställda frågor som ger svar som visat sig vara mycket viktiga för det fortsatta arbetet. Förra veckan talade jag med Henrik Belfrage. Han är professor i tillämpad kriminologi och forskningschef vid Rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall. Det är han som har importerat det här riskbedömningsinstrumentet från Kanada. Belfrage berättade att han hade studerat polisförhör gjorda utan det här instrumentet. Han sade att polisförhören ofta var långa, men alla hade någon brist för att kunna utgöra en bra grund för riskbedömningar. Han menade att fördelen med SARA-instrumentet var att polisen kunde gå rakt på sak och sedan själv slippa fundera på om de hade gjort arbetet bra eller dåligt. Om de följde checklistan kan man säga att polisen objektivt sett har gjort ett bra arbete, och resultatet beror inte i så hög grad på vem det är som gör förhöret. När riskbedömningen är klar vet polisen om brottsoffret omedelbart måste omlokaliseras till ett skyddat boende eller om det behövs en omedelbar kontakt med åklagare för utfärdande av besöksförbud. Man får också fram mönster för om det behövs andra skyddsåtgärder, som till exempel larmpaket, skyddade uppgifter och eventuellt stöd av hundförare. En ordentlig riskbedömning är inte enbart polisen till hjälp, utan den skulle också vara till hjälp för åklagare som behöver bedöma behov av besöksförbud. Även domstolen, som ska välja påföljd, får hjälp av den och kriminalvården, som ska göra bedömningar av utevistelse. Vi vet i dag att många som blir våldsdödade eller grovt misshandlade tidigare har varit utsatta för hot och våld och i samband med detta kontaktat myndigheter. Det är inte acceptabelt att rättsväsendet inte lyckas fånga upp dessa individer. Det skulle göra stor skillnad om polisen började använda ett vetenskapligt baserat riskbedömningsinstrument. Kan man inom polisen initiera mängdbrottssatsningar tycker jag att man också omedelbart ska kunna initiera brottsoffersatsningar. Polis och åklagare bör alltså få bättre kunskaper och metoder att bestämma risk, men för att brottsoffer verkligen ska vara trygga behövs det också bättre skyddsåtgärder. Jag vill i dag understryka de stora problem som finns vad gäller att upprätthålla besöksförbud. Vid den senaste kontakten jag hade med Brottsofferjouren hemma fick jag höra talas om en kvinna som just nu skulle skyddas av ett besöksförbud. Men mannen hade följt efter henne i bil, hade stått utanför hennes bostad och hade ringt en hel natt. Hon hade anmält överträdelse över tio gånger, men ingenting hade hänt. Sedan, i ett samtal med ordföranden för Riksforum för anhöriga till våldsdödade, fick jag höra att polisen och andra myndigheter tar alldeles för lätt på överträdelser. Så Folkpartiet har ett antal reservationer, eller åtminstone två, som tydligt gäller besöksförbud och att vi måste skärpa straffet för överträdelser. Vi vill också möjliggöra elektronisk övervakning av den gärningsman som inte respekterar förbudet. Det är gärningsmannen som måste begränsas, inte brottsoffret. Jag yrkar därmed bifall till reservation 34. Jag inledde det här anförandet med att säga att fler polisanmälningar måste leda till fällande dom. Avslutningsvis vill jag säga något om tiden efter en fällande dom. Målet måste ju vara att brottsoffren ska kunna lägga händelsen bakom sig, men tyvärr är det inte alltid så i dag. Ett problem är att skadeståndssystemet håller offret kvar vid gärningsmannen och att det i många fall är svårt att få ut ett skadestånd som i vissa fall behövs för rehabilitering. Det här systemfelet vill vi i Folkpartiet ändra på. Därutöver känner många brottsoffer att den dömde inte befinner sig i trygga händer i kriminalvården. De är, med rätta skulle jag vilja säga, rädda för att den intagne inte får den behandling som krävs för att han eller hon ska vara mindre farlig vid frigivning. Flera brottsoffer är också mycket oroliga inför den intagnes permissioner. Även om brottsoffret anmält att han eller hon vill bli underrättad inför permissioner och förflyttningar sker inte alltid detta. Vi i Folkpartiet har länge krävt att regeringen ska ta tag i det här problemet, men ingenting händer. Efter det att jag nu personligen har fått ett antal rapporter om uteblivna och sena underrättelser har jag tagit upp problemet med Kriminalvårdens styrelse och sagt att jag tycker att de ska göra en ordentlig utvärdering av systemet och se till att det förbättras. Jag hoppas att jag på det sättet kan gå en annan väg än genom de folkvalda och regeringen för att få en lösning på just det här problemet. Det är uppenbart för mig att det inte längre går att förvänta sig att Socialdemokraterna och stödpartierna ska ta några krafttag för brottsoffer. 0461756329828 GT01JuU18 N 2010-01-01 00:00:00 96738 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GT0997/#anf123