<anforande>
<dok_hangar_id>2347841</dok_hangar_id>
<dok_id>GT0993</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2005/06:93 Torsdagen den 23 mars</dok_titel>
<dok_rm>2005/06</dok_rm>
<dok_nummer>93</dok_nummer>
<dok_datum>2006-03-23 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Djurskydd m.m.</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>2692C048-432C-4A9A-A08F-B309D24B1135</anforande_id>
<anforande_nummer>104</anforande_nummer>
<talare>MARIE WAHLGREN (fp)</talare>
<parti>fp</parti>
<anforandetext>
Herr talman! Vi har ett väldigt gott djurskydd i Sverige, och för det ska vi vara stolta och glada. Det säkerställer att svenska konsumenter får livsmedel som är både säkra och trygga och framtagna på etiskt försvarbart sätt.
Det finns dock fortfarande mycket att göra för att förbättra djurskyddet. Inte minst gäller det på inspektionssidan och att bygga upp kunskaper ute i organisationen på fältet hos dem som verkligen jobbar med de här frågorna, till exempel våra inspektörer. Men det här kommer vi att få tillfälle att debattera flera gånger till under våren i den här kammaren. Ett antal av de propositioner som regeringen, likt den senfärdige studenten, har lämnat in så här i sista minuten till riksdagen täcker just tillsynsfrågorna och det som är väldigt viktigt, nämligen vår gemensamma tillsyn på EU-nivå, så vi kommer säkert att komma tillbaka till de frågorna.
Djurskyddet är som sagt bra. Men jag håller med min kollega Cecilia Widegren om att vi inte kan gå så långt i förväg att det innebär att vi slår ut näringar i Sverige som har ett bättre djurskydd än kringliggande näringar i andra länder. Det är orimligt att ta fram en lagstiftning som i praktiken innebär att man förbjuder minkhållning i Sverige samtidigt som man inte förbjuder minkpäls. Det finns ingen konsekvens i den politiken. Därför yrkar jag bifall till reservation 10.
Här tänkte jag faktiskt lämna den politik som vi normalt sett så ofta pratar om här i kammaren. När vi motionerar i våra partigrupper, i utskottsmotioner och partimotioner, fokuserar vi ofta på just det som rör näringen, som rör djurskyddet när det gäller jordbruket. Men vi ägnar oss i väldigt liten utsträckning åt våra husdjur, eller rättare sagt våra sällskapsdjur, för det finns ju husdjur också i jordbruket.
Det som våra kolleger i kammaren motionerar om i de enskilda motionerna visar ett oerhört engagemang just för sällskapsdjuren. Det kanske reflekterar att vi som enskilda individer fångar upp det som ligger folk i allmänhet varmt om hjärtat, och det är hundarna, katterna och ormarna. Jag tänkte faktiskt säga några ord om vardera djurgrupp, nämligen hundar, katter och ormar.
Den första frågan som kolleger till mig, bland annat Birgitta Ohlsson, har väckt är frågan om hundsmuggling. Det är uppenbart att hundsmugglingen till Sverige ökar i allt större utsträckning. Senast förra veckan hade vi ett fall nere i Skåne där man försökte smuggla in elva stycken små söta valpar. Här kombineras nog ett oförstånd och en okunskap hos allmänheten med mindre nogräknade individers sökande efter ekonomisk vinning helt enkelt. Det här är en mycket allvarlig och mycket svår problematik. Vi riskerar att få in bandmask och rabies. Det innebär också ett lidande för djuren som smugglas in. Vi ser att det hade behövts krafttag bland annat inom tull och polis för att få stopp på den här typen av hundsmuggling.
Nästa fråga som jag tänkte ta upp är den om katterna. En av mina kolleger, Solveig Hellquist, har jobbat extra mycket med frågan. Solveig har motionerat om att ha en syn på katten som liknar den vi har på hunden, det vill säga att vi måste ta ett mycket större ansvar för våra katter. Jag tror att det ligger väldigt mycket i den synen. Katten kan inte få springa fritt när den i så stor utsträckning som i dag är en del av stadens och inte landets djur. Vi behöver helt enkelt en bättre tillsyn och ett bättre ägaransvar när det gäller våra katter.
Sist de djur som kanske emellanåt ägnas mest utrymme åt på löpsedlarna, nämligen ormarna. Vi får inte glömma att det finns väldigt många seriösa människor som håller reptiler i det här landet. Men de drabbas av alla dem som inte har kunskap och förstånd nog om hur man hanterar sina djur. Jag tycker att det hade varit viktigt att få gemensamma och tydliga riktlinjer för hur kommunerna ska hantera detta med tillstånd eller inte tillstånd att hålla reptiler och få bättre och tydligare regler när det gäller import av reptiler, för här förekommer också ett antal konstigheter. Bland annat får vem som helst plocka med sig tre stycken reptiler från utlandet i princip i fickan. Det kanske inte är en rimlig hantering vare sig för samhället som sådant där djuren kommer in eller för djuren.
Med det vill jag tacka för den här debatten.
</anforandetext>
<intressent_id>0195810270316</intressent_id>
<rel_dok_id>GT01MJU18</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>96483</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GT0993/#anf104</protokoll_url_www>
</anforande>
