2347840 GT0992 Riksdagens protokoll 2005/06:92 Onsdagen den 22 mars 2005/06 92 2006-03-22 00:00:00 Vår relation till den muslimska världen i EU:s grannskapsområde föredragning av utskottsärende med eventuell debatt EA93DE6E-0465-44BE-879D-CB20E2784331 96 VERONICA PALM (s) s Herr talman! I förra veckan högtidlighöll vi på olika sätt minnet av de fruktansvärda bombningarna av den kurdiska staden Halabja i norra Irak där 5 000 människor på några timmar gasades ihjäl av den irakiska regimen, av Saddam Hussein. Jag gjorde det vid ett par tillfällen. Och ett av de stora högtidlighållandena i Stockholm arrangerades av Iraks ambassad. Det visar att det sker förändringar. I dag är Iraks ambassad i Stockholm en av arrangörerna för att högtidlighålla minnet av Halabjabombningarna, ett av Saddam Husseins regims fruktansvärda brott mot mänskligheten. Men Irak är skört. För tre år sedan invaderade USA och deras allierade. En majoritet i den här kammaren är överens om att det var en olaglig invasion, en folkrättsvidrig invasion med ockupation som följd. Ockupationen är i dag över, men det var fel att invadera. Det var fel att ockupera. Det begås fortfarande grova kränkningar av mänskliga rättigheter i Irak. Säkerheten är svag. Det är väl ett för svagt uttryck, men det är ett fruktansvärt dåligt säkerhetsläge i Irak. Det är också väldigt svårt att införa demokrati uppifrån, kanske framför allt med bomber uppifrån. FN måste in i Irak. FN har ett ansvar. Världssamfundet har ett ansvar. Men USA har fortfarande ett ansvar. De invaderade och ockuperade folkrättsvidrigt. Då har man också enligt folkrätten ansvar för att säkra och stabilisera det land som man har ockuperat. USA kan inte vända ryggen och lämna. USA måste lämna, men man har också ansvar för säkerheten, och FN måste komma in. Sverige bistår på många sätt arbetet för att säkra situationen i Irak. Vi gör det med bistånd, minröjning, infrastruktur och ett arbete för mänskliga rättigheter och demokrati. Vi gör det också på ett mänskligt plan. I Sverige har en stor del av befolkningen rötter i Irak. De tvingades på flykt från Saddamregimen och har fått en fristad i Sverige. I dag bidrar de till dialogen. De bidrar till att bygga upp sitt forna hemland. Men de är också jätteviktiga i dialogbygget. De har rötter både i Irak, till stora delar i de kurdiska delarna, och i den svenska traditionen. Det är ett viktigt redskap som vi kan använda i relationer, i dialoger och i demokratibyggande. Jag skrev i mina anteckningar: Irak är på väg. Jag vågade inte skriva "rätt väg". Diktatorn är störtad. Man har genomfört val, hyfsat bra val. Men jag vågar ändå inte skriva "på rätt väg" för säkerhetsläget är så otroligt instabilt. Och det är jätteviktigt. Utvecklingen i Irak är jätteviktig. Går det åt rätt håll? Säkras demokratin? Värnas de mänskliga rättigheterna? Lämnar USA? Får FN ett större inflytande? Då kan Irak vara ett föredöme och en viktig del i utvecklingen i hela Mellanöstern. Men går det i fel riktning med ökade konflikter, med mer vapen i omlopp, med splittringar mellan regioner och religioner och med uppslitande konflikter kan det också påverka hela regionen och vår relation till regionen. Jag ser ändå positivt på det. Det har genomförts val, och parlamentet börjar arbeta. Det regionala parlamentet i norra Irak, det kurdiska parlamentet, är ett föredöme. De delarna av Irak är också lugnare, stabilare och säkrare. Stabiliteten i Irak är viktig i sig, men den är också viktig för relationen och dialogen. Om den inte uppkommer är det ett hinder för vår relation med den muslimska världen, precis som Palestina. I snart 50 år har Israel ockuperat Palestina. 3,7 miljoner flyktingar har bott i flyktingläger i generationer, i 50 år. 70 % av befolkningen på Gazaremsan lever under fattigdomsgränsen. Sverige bidrar med utvecklingsbistånd och humanitärt bistånd till Västbanken och Gaza med ganska mycket pengar, 270 miljoner svenska kronor, och till Unrwa med 230 miljoner svenska kronor. Jag var första gången i de palestinska områdena för över tio år sedan. Känslan att gå in i ett flyktingläger och möta människor som lever som om det var - och det är det ju - deras riktiga hem var stark. De lever i flyktingläger, de lever i en flyktingsituation, och de har gjort det i generationer. Jag passerade en gränsövergång som också gav en väldigt stark bild. Det var sent på kvällen. Unga israeliska soldater satt i en vaktpostering med stora vapen i knäet - jag vet inte vad det var för sort. De dinglade med benen, såg lite trötta ut och hade säkert gjort någonting roligare. Vi går över gränsposteringen med taggtråd runt sidorna, det är mörkt och lampor som rör sig över hela området. Det gav en väldigt stark bild hos mig av hur det är att leva i ett ockuperat land. I dag är gränsen hårdare. Den består av en mur. Den så kallade säkerhetsbarriären, en 70 mil lång mur med elektrifierade stängsel som Israel har byggt runt Västbanken är hemsk. Den är hemsk av två skäl. Ett är humanitärt naturligtvis. Det är svårt att få mat och att komma till arbetet. Det förhindrar människor att få utbildning. Den stänger in enklaver. Den förnedrar. Det är en förnedring att stå varje dag och köa för att bli granskad av en israelisk soldat för att få komma till arbetet. Det är samma sak på eftermiddagen när man ska hem. Och den tar tullar. Den omöjliggör en ekonomisk infrastruktur som fungerar. Den är också hemsk som symbol. Den blir en symbol för hur hög och stark konflikten mellan Israel och Palestina är. Det är inte en slump att många palestinier kallar den för apartheidmur. På ockuperad mark strider muren mot folkrätten. Det är vi överens om i den här kammaren. Men det finns trots detta öppningar i muren. Vi i utskottet välkomnar Israels tillbakadragande från Gazaremsan, dock med en viktig bisats att vi förutsätter att detta är ett första steg i ett helt tillbakadragande från de ockuperade områdena. Det genomförs fria och rättvisa val på de palestinska områdena. Utskottet menar att vägen till fred och lösning är förhandling via den färdplan för fred som är upprättad och att båda parter ska komma tillbaka till förhandlingsbordet utan villkor. Lösningen av Palestina-Israel-konflikten är viktig för hela regionen. Den är viktig för samarbetsklimatet. Den är viktig för att underlätta en utveckling av demokrati, stabilitet och ekonomisk tillväxt i hela regionen. Genom en förhandlingslösning och en fredlig lösning i Palestina och Israel kan man också se möjligheter i andra delar av regionen. Jag vill citera ett litet stycke ur utskottets betänkande och övervägandena, där vi säger: "Auktoritära regimer i Mellanöstern använder . Israel-Palestinakonflikten som ursäkt för att inte genomföra de reformer som är nödvändiga för demokrati och för att tillgodose de mänskliga rättigheterna. En lösning av konflikten skulle beröva regimerna denna möjlighet." Det tycker jag är ett viktigt skäl. Konflikten i sig är viktig att lösa men också att auktoritära regimer runtom i regionen använder den som slagträ. Så länge konflikten pågår säger sig Syrien ha rätten att använda undantagslagar och döma journalister till fängelse i en krigsrätt, vilket är fullständigt oacceptabelt. De använder ockupationen av Golanhöjderna 1967 som argument. Stabilitet och demokrati i Irak, ett fritt Palestina och fred mellan Israel och Palestina är viktigt i sig, men utskottet anser också att det skulle underlätta demokrati i regionen och förbättra - för att använda utskottets rubrik - vår relation till den muslimska världen i EU:s grannskapsområde. Med detta vill jag yrka bifall till förslaget i betänkande UU8 och avslag på samtliga reservationer. 0548314774911 GT01UU8 N 2010-01-01 00:00:00 96190 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GT0992/#anf96