2347840 GT0992 Riksdagens protokoll 2005/06:92 Onsdagen den 22 mars 2005/06 92 2006-03-22 00:00:00 Polisfrågor föredragning av utskottsärende med eventuell debatt 2DF80AD5-2B3B-4624-BBB6-ABFDB8F71055 152 JOHAN LINANDER (c) c Fru talman! Även jag hade hoppats att justitieministern skulle vara här i dag när vi debatterar en så viktig fråga som polisen. Trots att han inte är här tänker jag göra en liten recension av hur Thomas Bodström och den socialdemokratiska regeringen lyckats, eller rättare sagt inte lyckats, med polisfrågorna de senaste åren. Detta är den sista allmänna polisdebatten före valet, skulle jag tro, så det är dags att se tillbaka på hur det har gått. Först tänkte jag berätta vad Thomas Bodström faktiskt har lyckats med - det går ganska snabbt. Han utlovade i valrörelsen 2002 att det skulle utbildas 4 000 nya poliser under mandatperioden. Det verkar som att han klarar detta löfte, och det får man gratulera till. Det har inneburit att de allra flesta polismyndigheter har fått fler poliser, åtminstone i statistiken. Låt mig då gå över till vad Thomas Bodström och den socialdemokratiska regeringen inte har lyckats med. Den listan blir lite längre. Från början hade jag anmält mig för åtta minuter, men jag fick ändra det till tolv minuter då det var så otroligt mycket som jag var tvungen att säga. Om jag börjar med brottslighetens utveckling sedan år 2000, när Laila Freivalds tvingades avgå förra gången och Thomas Bodström tog över, har den totala brottsligheten visserligen bara ökat med några procent, men det beror framför allt på att antalet stöldbrott har gått ned. Om vi i stället tittar på de grova brotten blir bilden allt annat än ljus. Antalet våldsbrott har ökat med 24 %. Jag pratar då om anmälda brott enligt Brottsförebyggande rådets statistik. Antalet sexualbrott har ökat med 37 %, varav våldtäkterna med 72 %. Det kan i och för sig förklaras med en lagändring. Tittar vi på narkotikabrotten, som Torkild Strandberg var inne på, är ökningen 81 %. Det går ganska snabbt att konstatera att brottsutvecklingen har varit ett misslyckande. Vi måste i den här frågan sätta betyget underkänt. Hur har då polisen och de andra rättsvårdande myndigheterna klarat av att få fast de personer som har begått brotten? Tittar man på de brott som är så kallade brottsbalksbrott ligger uppklaringsprocenten på 23 % i dag. Men tittar vi på när en gärningsman knyts till brott, det vill säga personuppklaringen, är vi nere på 9 %. Vid mer än nio av tio brott är det alltså inte någon gärningsman som döms för det. Tittar man på de brott som drabbar de flesta människor - mängdbrotten som inbrott i huset, i bilen eller skadegörelse - är personuppklaringen på under 5 %. Även när det gäller uppklaringssiffrorna får det bli ett klart minus för den socialdemokratiska regeringen. Hur har då människors trygghet utvecklats? Fler grova brott och få brott som klaras upp leder givetvis till att människors otrygghet ökar. Vi har hört några exempel tidigare från Hillevi Engström. Länsförsäkringar har också gjort en undersökning som visar att 35 % av svenska folket undviker att gå ut ensamma under kvällar och nätter. En undersökning som Byggnads beställt visar att mer än var fjärde kvinna är rädd för att gå ut i sitt eget bostadsområde när det har blivit mörkt. I alltfler kommuner läggs stora pengar på väktare för att utföra det arbete som förr i tiden gjordes av polisen. Alltfler människor har larm på sina hus. Alltfler kvinnor bär ständigt med sig överfallslarm. Även när det när det gäller människors trygghet får nog betyget bli underkänt. Hur har människors förtroende för polisen utvecklats? Bara för några dagar sedan kom kritik från chefs-JO, justitieombudsmannen, Mats Melin om att den mycket dåliga uppklaringen av mängdbrott riskerar att leda till ännu sämre folkligt förtroende för polisen. I dag vet vi enligt Svenskt kvalitetsindex undersökning att förtroende för polisen är rekordlågt. Jag är fullt medveten om att det svårt att jämföra förtroendet för polisen med det för tandläkare och andra. Men tittar man på siffrorna enbart för polisen är det nu ett rekordlågt förtroende. Det har också till exempel lett till att medborgargarden bildats på olika ställen runtom i landet, vilket måste ses som en mycket negativ utveckling. Även när det gäller människors förtroende för polisen kan det nog inte bli godkänt för regeringen. Torkild Strandberg var också inne på frågan om nedläggning av polisstationer. Människors förtroende för polisen hör givetvis samman med om polisen är synlig och upplevs som tillgänglig. Över hundra polisstationer har lagts ned, och flera är på gång. Enbart i Skåne ligger det nedläggningshot över flera polisstationer på grund av regeringens direktiv att man ska spara pengar på lokalkostnader. Polisen har gått från en närpolis med målsättningen att förebygga brott och ha en god lokal- och personkännedom till en fjärrpolis där kontaktskapande områdespoliser snarast ses som en belastning. Visst har det blivit fler poliser i Sverige. Även om det har gått lite långsamt har det ändå blivit fler poliser. Samtidigt vet vi att antalet poliser i yttre tjänst har minskat. Under de senaste 15 åren har antalet poliser i yttre tjänst halverats. Det märks inte minst i landets mer glesbefolkade delar. Där kan närmaste patrull finnas ett tiotal mil bort när den skulle behövas akut. Det finns områden i Sverige som i princip är polisbefriade. Regeringen har också sagt att i vissa delar av landet behövs det ingen polis, eller åtminstone inte några poliser som kan kommunicera, eftersom det nya radiokommunikationssystemet Rakel enligt regeringen inte behöver fungera i hela landet. Även här får det nog bli att plocka fram rödpennan och skriva underkänt. Är den svenska polisen med i sin tid? Är den modern och klarar av förändringar? Nej, inte ens där kan det bli godkänt. Det är fortfarande få specialister som rekryteras till polisen. Ledarskapet kritiseras väldigt ofta för att vara omodernt. Polisens organisation är otydlig. Det kommer vi in mer på i nästa debatt. Poliser kan inte forska, och metodutvecklingen är alldeles för dålig. Detta är illa. Men det är nästan ännu värre det som Rolf Olsson tidigare talade om. Polisen i Sverige speglar fortfarande inte svenska folket. Ska polisen vara till för alla i Sverige måste det vara en polis med mångfald. Jag tror att det är helt avgörande för att få ned brottsligheten i många av de mest brottsutsatta och socialt utsatta områdena i framför allt våra större städer. Nästa punkt som man får titta lite på om man ska göra en utvärdering av Socialdemokraternas polispolitik de senaste åren är narkotikautvecklingen och den organiserade brottsligheten. Det är inte så länge sedan som vi hade en offentlig utfrågning här i riksdagen. Vi fick då veta av Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning att priserna på till exempel hasch halverats sedan år 1998. Utvecklingen för amfetamin och heroin är ännu värre. Detta är ett tydligt tecken på att tillgängligheten på narkotika i Sverige ökat, och detta trots allt större beslag av tullen. Polisens egen rapport om organiserad brottslighet i Sverige visar att den sprider sig runtom i landet. Fortfarande är det så att den organiserade brottsligheten är vanligast i storstäderna. Men det blir alltfler mindre städer och samhällen där problemen också finns. Framför allt är det genom motorcykelgängens supporterklubbar. Rapporten visar också att gängkriminaliteten i förorterna ökar och går ned i åldrarna. Så unga personer som 13-åringar finns i de gängen. Det går inte heller att påstå att regeringen har klarat av narkotikan och den organiserade brottsligheten, tvärtom. Till slut måste jag säga någonting om pengar. Det vi alltid får höra av justitieministern, som säkert hade sagt det i dag om han hade varit här, är att polisen får tillräckligt mycket med pengar för att klara sina budgetar. Det har vi hört hur många gånger som helst av justitieministern. Självklart går det att klara sin budget om det allra viktigaste är att prioritera budgetkontrollen. Men det betyder inte att polisen klarar av sin verksamhet. Som ett exempel på orimliga besparingskrav kan jag gå tillbaka till polisen i Skåne. Under nästa år måste den göra besparingar på 69 miljoner kronor. Detta beror framför allt på att på att man har fått 140 nya polistjänster. Det är givetvis bra att man fått fler polistjänster. Men skickas det inte med pengar samtidigt som ska finansiera de nya tjänsterna är inte ekvationen så väldigt lätt att få att gå ihop. För att klara budgeten är det nu framför allt civilanställda som ska förtidspensioneras. Man försöker att förtidspensionera ett antal, men det är inte så många som vill. Färre civilanställda innebär så klart att polisen får utföra mer administrativt arbete. I förlängningen innebär det färre synliga och tillgängliga poliser. Jag har också tidigare tagit upp besparingar på lokalkostnader, vilket sannolikt hemma i Skåne kommer att betyda nedläggningar av polisstationer. Justitieministern kan hävda att polisen får tillräckligt med resurser eftersom den håller sin budget. Men han kan knappast hävda att polisen klarar av att förebygga och utreda brott på en rimlig nivå. För det behövs det ganska stora tillskott. Fru talman! Det skulle säkert gå att fortsätta mycket längre med uppräkningen och recensionen av Socialdemokraternas senaste år. Men tiden går, och vi har fått order av talmannen att fatta oss kort i dag. Jag vill till slut säga att jag står bakom samtliga Centerpartiets 29 reservationer och det särskilda yrkandet om trafikdatalagring, men jag väljer att enbart yrka bifall till reservation 23 under punkt 19 om breddad rekrytering till polisutbildningen. 0324815829026 GT01JuU14 N 2010-01-01 00:00:00 96246 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GT0992/#anf152