2347835 GT0987 Riksdagens protokoll 2005/06:87 Onsdagen den 15 mars 2005/06 87 2006-03-15 00:00:00 Hyresrätt och bostadsrätt m.m. föredragning av utskottsärende med eventuell debatt 58C960F9-20DF-4873-B9D1-300DBBA3C04C 73 STEN LUNDSTRÖM (v) v Herr talman! Normalt sett brukar jag försöka ägna inledningen åt att kommentera vad andra har sagt. Men jag är rädd att tiden inte riktigt räcker till, så jag kommer att hålla det anförande som jag hade tänkt hålla. Återigen för vi en debatt om hyresrätter och bostadsrätter. Om jag får göra en tillbakablick på de senaste sju årens debatt kan jag konstatera att envishet är en dygd. Från ganska brutala avslag på våra motioner och reservationer kan jag konstatera att verkligheten sakta men säkert har börjat nå fram till utskottsmajoriteten och regeringen under de senaste åren. På en rad av våra motioner får vi nu positiva skrivningar och svar om pågående utredningar som pekar mot den inriktning som vi har haft ganska länge från Vänsterpartiets sida. Mitt i detta får vi också ett tillkännagivande, om än från en tillfällig utskottsmajoritet bestående av alla partier utom Socialdemokraterna. Egentligen, herr talman, finns det såvitt jag förstår ett helt enigt utskott som ser behovet av en ordentlig genomlysning av grunderna för rätten till eget kontrakt. För oss som ser egen bostad som en rättighet är det godtycke och den diskriminering som sker vid fördelning av kontrakt en styggelse. Kunskapen om detta fenomen måste öka. Därför har vi under ett par års tid drivit kravet på att ge Boverket i uppdrag att se över de olika formella och informella regler som bostadsföretagen sätter upp. I kontakter med bostadsföretag och med bostadssökande kan jag konstatera att uppfinningsrikedomen i att hålla människor borta från rätten till en egen bostad är mycket god. Allt från svarta listor till krav på fast arbete i ett halvår förekommer. Likaså avvisas folk med socialbidrag eller ensamstående låginkomsttagare. Listan över det jag själv har erfarit kan göras hur lång som helst. Det är därför utmärkt att riksdagen tillkännager för regeringen att det inte räcker med att överväga huruvida man ska utreda eller undersöka det här. Vi kräver faktiskt av regeringen att den gör det. Men det räcker inte med att inventera och offentliggöra. För att öka rättssäkerheten borde samma majoritet också ställa sig bakom vårt förslag om överklaganderätten för bostadssökande som har nekats kontrakt på grund av många gånger helt absurda regelverk. Herr talman! Till betänkandet har Vänsterpartiet lämnat sex reservationer. Men för att vi ska tjäna in lite tid vid voteringen yrkar jag bifall bara till vår reservation nr 4. Eftersom vi själva har skrivit reservationerna och motionerna står jag självfallet bakom också alla de övriga. I reservation 4 tar vi upp den rättslöshet som drabbar dem som tvingas bo på den sekundära bostadsmarknaden med så kallade kommunala och sociala kontrakt. I takt med att alltfler får svårt att komma in på den reguljära bostadsmarknaden växer logimarknaden - härbärgen och hotell - och den sekundära bostadsmarknaden där socialtjänsten erbjuder hemlösa bostäder med andrahandskontrakt. Den sekundära bostadsmarknaden är i kommunerna oftast organiserad i så kallade boendetrappor där syftet sägs vara att klienter hos socialtjänsten som står utan egen bostad ska kunna tränas till att bo. Gradvis ska de sedan avancera för att någon gång i framtiden erhålla ett eget kontrakt. Verkligheten bakom denna retorik ser dock helt annorlunda ut. Sociologen Ingrid Sahlin, numera också professor, påvisade redan för tio år sedan att kommuner som använder boendetrappor har fler hemlösa än de kommuner där sådant saknas. Samma resultat visade Hemlöshetskommitténs arbete. Nu allra senast kom det också fram i Cecilia Löfstrands jämförelse mellan Göteborg och Luleå och hur det fungerar där. Där visar det sig att den stora merparten hoppar mellan det första steget i trappan och hemlöshet. De kommer aldrig längre i den organisationen. Problemet är att socialtjänsten genom andrahandsuthyrning ikläder sig den motstridiga rollen att både vara den som hjälper, att vara den som är hyresvärd och i vissa fall att vara den som stjälper. För att minimera uppsägningstiden hyrs bostäderna formellt ut under mycket korta perioder - en till två veckor - vilket understryker att bostaden bara har en tillfällig karaktär. Detta försvårar klienternas integration och normalisering. Andrahandsupplåtelsen kombineras vanligtvis med specialvillkor som innebär betydande begränsningar i hyresgästernas möjligheter att disponera och förfoga över sin egen bostad. Dessa villkor går långt utöver vad vi så kallade vanliga hyresgäster utsätts för, och de är oftast mycket integritetskränkande. I vissa fall är de faktiskt också olagliga. De kan bland annat innebära förbud mot att ha husdjur, förbud mot övernattningsgäster, förbud mot att ta en nubbe till sillen och så vidare. Bostaden har för socialtjänsten blivit ett medel att uppnå en viss målsättning som oftast formuleras i en så kallad arbetsplan. För att få ett andrahandskontrakt måste klienten underkasta sig tillsyn och kontroll. Det är ett uttryckligt villkor oftast från både socialtjänsten och fastighetsägaren och det innebär oanmälda hembesök med hjälp av extranyckel. Studier visar att hemlösa människor i mycket liten utsträckning efterfrågar den typen av stöd. Majoriteten anser sig ha kontroll över sitt eget liv. Förutom bristen på bostad är den dåliga ekonomin deras stora problem. Herr talman! När andrahandskontrakten görs till norm för bostadslösa, som det börjar bli nu, är syftet med denna upplåtelseform fullständigt förfelad. Lagstiftningen utgår från att den som hyr ut en bostad i andra hand tillfälligt upplåter sitt eget privata hem och därmed inte bör riskera att förlora det. Men på den sekundära bostadsmarknaden har andrahandskontrakten konstruerats endast för att begränsa och uppfostra den boende. Därför är det enligt vår mening alldeles nödvändigt att se över besittningsskyddet för innehavare av andrahandskontrakt i de fall juridiska personer innehar förstahandskontraktet. De som bor i andra hand, på den sekundära bostadsmarknaden, bör ges reella möjligheter att komma in på den reguljära bostadsmarknaden. Detta kan ske genom att vi gör det möjligt att omvandla andrahandskontrakt till förstahandskontrakt eller, om hyresgästen själv det vill, garantera förstahandskontrakt till annan bostad. Herr talman! I reservation 5 tar vi upp förutsättningarna för vräkning av hyresgäst. Om man vill vara positiv kan man säga att antalet vräkningar inte har ökat. Man kan till och med säga att det har skett en viss nedgång av antalet vräkningar sedan början av 90-talet. Men så är det egentligen inte. Problemet är att ingången till bostadsmarknaden i dag är så trång att många över huvud taget aldrig kommer in på bostadsmarknaden. Icke förty är vräkningen ett så pass kraftigt ingrepp i en människas tillvaro att det ligger i allas intresse att begränsa antalet vräkningar så långt som det över huvud taget går. Vi vet genom forskning att stora grupper av dem som har vräkts inte kommer tillbaka till egen bostad och eget kontrakt på ganska många år. Vi har i vår reservation föreslagit två enkla förändringar när det gäller vräkningar. För det första borde det inte vara möjligt att vräka någon enbart på grund av försenade hyresinbetalningar. Vräkning kan inte vara en rimlig konsekvens av att man betalar hyran lite för sent, även om man gör det flera gånger, med tanke på de konsekvenser för individerna och barnfamiljer som en vräkning får. För det andra vill vi att regeringen ser över reglerna om vräkning och gör en bedömning om regelverket är ändamålsenligt i förhållande till de konsekvenser som det blir för individen. Dessutom bör man se över huruvida krav på utvidgade kontakter mellan hyresgäst och hyresvärd och de sociala myndigheterna kan bidra till minskat antal vräkningar. I den delen är uppenbarligen kd med på båten. Det är synd att ni inte ställer upp på de andra delarna också, för det hade underlättat och minskat antalet vräkningar ganska radikalt. Herr talman! En helt enig riksdag ställde sig bakom förslaget om att permanenta lagen om kooperativ hyresrätt. Lagen har gällt sedan 2002. Trots enigheten har vi inte lyckats skapa någon framgång för den kooperativa hyresrätten, som vi hade hoppats på. I våra reservationer 17 och 19 redovisar vi en rad förslag på hur man skulle kunna öka intresset för en spekulationsfri och självförvaltande boendeform. Andra förslag handlar om informationsinsatser och förenklingar när det gäller bildandet av föreningar och ekonomiskt stöd för att stimulera bildandet. I långa stycken kan faktiskt våra krav sägas vara identiska med Boverkets förslag, som lades fram som en rapport om kooperativ hyresrätt. Majoriteten svarar, som så ofta, att beredning pågår. Det kan nog vara på det viset. Men när vi äntligen har fått fart på byggandet och när ombildningarna till bostadsrätt står som spön i backen är det viktigt att vi kommer fram så fort som möjligt. I vår reservation 19 föreslår vi en begränsning av insatsen till maximalt 100 000 kr - detta för att den kooperativa hyresrätten inte ska bli en del av den bostadsmarknad som segregerar. Det andra är att man också ska kunna tillgodoräkna sig den faktiska inflationen vid en försäljning. Avslutningsvis, herr talman, tar vi i reservation 27 upp behovet av att reglera försäljning av allmännyttan. Spåren av utförsäljningarna i Stockholm förskräcker. Ombildningarna till bostadsrätter omfördelade en gemensam förmögenhet på 30 miljarder till en vinst i genomsnittet på 700 000 kr per familj. Efter ett år hade hälften av förstagångsköparna flyttat ut och därmed tillgodogjort sig det underpris som de hade betalat för sin bostadsrätt. Förutom förlusten av den gemensamma förmögenheten innebar ombildningarna att tillgången till bostäder utan kontantinsatser, det vill säga hyresrätter, minskade och att segregationen ökade. För att inte ytterligare förstärka de negativa följder som utförsäljning eller en ombildning till bostadsrätt innebär i det allmännyttiga beståndet och minskningen av antalet hyresrätter vill vi se en lagskärpning som tar sin utgångspunkt i rätten att vara hyresgäst i allmännyttan, om man har valt det, eller rätten att fortsätta att vara hyresgäst. Om det ska finnas tillgång till hyresrätter i framtiden överallt i kommunen är det nödvändigt att göra de här begränsningarna. Därför föreslår vi att vid försäljning av allmännyttan ska först annan allmännytta ha företräde. Här träder den kooperativa hyresrätten in, och man får en möjlighet att bli ett allmännyttigt bostadsbolag. I andra hand vill vi se en försäljning till andra privatägda fastighetsbolag och först i tredje hand en omvandling till bostadsrätter. Jag fick en fråga om detta från Carl-Axel Roslund. När du pratar om Möllevången kan jag konstatera att vi inte har sålt en enda lägenhet på Möllevången. Vårt förslag skulle inte innebära mindre möjligheter för det du kallar för rysk maffia att köpa privata fastigheter, som man har gjort på Möllevången. Mig veterligen är det så att de gånger vi har föreslagit skärpt prövning av framtida fastighetsägare röstar ditt parti konsekvent mot. Där vill vi ge hyresgäströrelsen och hyresgästerna möjlighet till veto i fråga om dem som ska köpa. Men det röstar ni alltid emot. Är det någon som öppnar för den ryska maffian, som du kallar det för, är det faktiskt ditt eget parti. 0489096664719 GT01BoU6 N 2010-01-01 00:00:00 95642 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GT0987/#anf73