<anforande>
<dok_hangar_id>2347833</dok_hangar_id>
<dok_id>GT0985</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2005/06:85 Måndagen den 13 mars</dok_titel>
<dok_rm>2005/06</dok_rm>
<dok_nummer>85</dok_nummer>
<dok_datum>2006-03-13 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Svar på interpellation 2005/06:271 om dubbelt utanförskap för kvinnor med funktionshinder</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>interpellationsdebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>E8C7EAAE-0586-4A60-BD02-FCC7C920DFD5</anforande_id>
<anforande_nummer>27</anforande_nummer>
<talare>Statsrådet HANS KARLSSON (s)</talare>
<parti>s</parti>
<anforandetext>
Herr talman! Jag skulle kunna räkna upp många olika insatser i arbetsmarknadspolitiken där kvinnor har lägre andel än män. Det gäller enskilda delar. Så ser det ut. Det är väl onödigt att uppta tid med ytterligare sifferexercis i fråga om detta. Men man ser att kvinnorna är underrepresenterade när det gäller lönebidragsanställningar. Man ser att kvinnorna är underrepresenterade när det gäller arbetsmarknadsutbildning, alltså kvinnor med funktionshinder.
Det räcker inte, menar jag, att vi bara ser att det är så. Det behöver inte betyda i och för sig att det är fel. Däremot indikerar det att det finns skäl att titta på varför kvinnor är underrepresenterade när det gäller vissa delar och om det är sakligt motiverat med hänsyn till en funktionsnedsättning som finns eller något annat. Det är det som är det viktiga. Därför - det är mitt första svar på frågan om vad regeringen tänker göra - har vi i regleringsbrevet gett Ams uppdraget att fokusera på könsuppdelningen på arbetsmarknaden generellt, inklusive åtgärdsprogrammen för funktionshindrade. Dessutom ska Ams redovisa till regeringen hur det ser ut mera precist. Man ska också - det är det viktiga - identifiera de hinder som kan finnas för att kvinnor inte kommer i åtnjutande av program eller andra insatser på det sätt som man önskar.
Sedan har vi, som herrarna väl känner till, precis infört ett helt nytt system för funktionshindrade och stöden till de personerna. Det är trestegsmodellen där man får kartläggning och vägledning. En utvecklingsanställning kan komma till stånd för att utröna vilken arbetsförmåga man har och om det behövs ytterligare subventionering för en anställning. Det tredje steget är trygghetsanställningen eller en samhallsanställning. Det ska vi inte bortse från. Det är en betydande del i regeringens arbete för att just förbättra arbetsmöjligheterna för funktionshindrade.
Låt mig slutligen säga någonting om det som möjligen kommer i skrivelsen till riksdagen om uppföljningen av den nationella handlingsplanen för handikappolitiken. Där kommer jämställdhetsperspektivet att uppmärksammas inom det handikappolitiska området. Det har inte gjorts tidigare. Man kan tro att skälet är att den diskriminering som sker på grund av funktionshinder har varit så påfallande att det kan ha hamnat i bakgrunden att det också förekommer diskriminering på grund av kön.
Fru talman! Det vill vi å det bestämdaste ändra på om det visar sig att det är så.
</anforandetext>
<intressent_id>0472624390304</intressent_id>
<rel_dok_id>GT10271</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>95470</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GT0985/#anf27</protokoll_url_www>
</anforande>
