2347831 GT0983 Riksdagens protokoll 2005/06:83 Torsdagen den 9 mars 2005/06 83 2006-03-09 00:00:00 Idrottsfrågor föredragning av utskottsärende med eventuell debatt AE031094-1861-4332-B7F1-B9907ADE7231 118 KENNETH LANTZ (kd) kd Herr talman! Idrottsdebatt med påtaglig inriktning på ungdom och breddverksamhet är vad vi sysslar med just nu. Vi borde kanske, i enlighet med dagen när vi har utrikesdebatt, ha fyllt Riksdagshuset med idrottsemblem och representanter för alla ungdomsklubbar runtom i vårt avlånga land. Det hade varit en prydnad att se ledamöterna iförda sina "hemmalags" dräkter träda upp i talarstolen i dag i stället för att vara prydda med enbart partipolitiska pins . Låt mig inledningsvis yrka bifall till reservation 1 under punkt 1. Självklart står jag bakom Kristdemokraternas övriga reservationer. Det finns något speciellt och alldeles unikt i idrotten. Det skapar personlig utveckling: Idrott betyder fysisk aktivitet - man blir starkare, får bättre kondition och blir friskare. Idrotten betyder samverkan med lagkamrater - att lära sig att ta hänsyn och att inte bara se till egna åsikter och önskningar. Idrott betyder respekt för regler - både skrivna och oskrivna - liksom respekt för medspelare, motspelare och domare. När vi talar om idrottens samhällsnytta - om idrotten som folkhälsofaktor, om hur vi bidrar till barns och ungdomars sociala utveckling, om hur människor i idrotten upplever glädje och får del av en positiv gemenskap - så är det i de lokala idrottsföreningarna som detta sker. Därför måste det föreningsarbete stödjas där man varje dag i träningen för pojk- eller flicklaget, i pensionärsgympan, i bassängen och i stallet möts för att bygga upp sin egen kropp och en gemenskap. De små gemenskaperna är viktiga att utveckla och förstärka, så att fler blir sedda, känner delaktighet och glädje och därmed också förbättrar sin hälsa. De senaste dagarna har vi återigen blivit påminda genom nyhetsförmedlingar om småbarnens övervikt. Jag tror inte primärt att det är för mycket mat utan snarare för lite rörelse i det svenska samhället. Utomhuslekar och förflyttningar per cykel och till fots har ju tyvärr nästan helt försvunnit. Att mäta BMI på fyraåringar talar väl ändå sitt tydliga språk. Vi måste ta ett gemensamt ansvar för mer fysisk aktivitet. Det finns, herr talman, över 20 000 idrottsföreningar i Sverige. Många är små, en del är stora med flera tusen medlemmar. Några har en elitinriktad verksamhet, andra satsar främst på bredden. Det finns klubbar och föreningar i både storstad och landsbygd, och alla föreningar lever under helt olika villkor. Alla är de unika. Enligt en studie som Riksidrottsförbundet publicerade 2004 har genomsnittsföreningen 271 medlemmar, 17 ideella ledare, ingen anställd personal och en årlig omsättning på 160 000 kr. Den har ett litet överskott i ekonomin och ser ledarförsörjningen som det största framtidsproblemet. Samtidigt vet vi att det finns föreningar med flera tusen medlemmar, mångmiljonomsättningar och professionella kanslier, likaväl som klubbar som endast består av en mindre grupp idrottsintresserade och med väldigt liten ekonomi. Oavsett storlek har alla idrottsföreningar behov av pengar. Därför var Handslaget en god, om än tidsbegränsad, investering. I en intervju med Bosse Ringholm i Göteborgs-Posten den 8 januari sade ministern: "Erfarenheterna från Handslaget är så positiva att jag utgår från att idrotten får minst lika mycket pengar även framgent." Däremot preciserade ministern inte närmare i vilka former detta skulle ske, och det är mer än två månader sedan. Dessutom meddelade Svenska Spel den 16 februari att bolagets vinst sjönk med några procentenheter 2005, vilket sannolikt ger idrottsföreningarna ungefär 96 miljoner kronor mindre i år. Effekten av detta system när Svenska Spels vinst minskar slår mot idrotten. Detta tycker jag är ett oroande tecken. Idrottsrörelsens huvudbudskap inför valet är en säker och långsiktig finansiering. Dagens brev behöver jag inte gå djupare in på. Det har vi redan nämnt, och det återkommer vi säkerligen till i kommande repliker. Herr talman! Kristdemokraterna anser att det är viktigt att säkra idrottens självständighet och särart. Idrottsrörelsen ska ha ett starkt stöd från samhället, men dess verksamhet ska vara självständig i förhållandet till stat, kommun och näringsliv. Därför måste varje diskussion om att utveckla idrottsrörelsen ta sin utgångspunkt i en utveckling av föreningarna. Barn och ungdomar söker sig till dem, och över 90 % är eller har varit medlemmar i en idrottsförening. Men de söker sig tyvärr också därifrån. Alltför många slutar alltför tidigt. Det förekommer, beklagligt nog, en elitistisk utgallring som jag anser vara väldigt negativ. Självklart kan inte alla människor älska idrott. I de flesta fall är det inte heller möjligt för en enskild förening att bedriva en verksamhet som passar alla önskemål och ambitionsnivåer. Även om Kristdemokraterna ännu inte anslår mer pengar än regeringen, kan jag inte låta bli att lyfta fram behovet av ett stöd till barn- och ungdomsidrotten för att skapa ett mer varaktigt intresse. Vi talar ofta om det livslånga lärandet, herr talman, och kanske är det nu dags att också börja tala om ett livslångt idrottande. Idrotten engagerar mig mycket. Speciellt breddidrotten är oerhört viktig, så även spontanidrotten. Vardagsmotionen är betydelsefull i detta sammanhang, och jag vill lovorda idrottsrörelsen och uppmuntra till fortsatta osjälviska insatser i detta arbete. I den parlamentariska utredning som arbetat med en översyn av plan- och bygglagen som presenterades i maj 2005 och som heter Får jag lov? Om planering och byggande lyser tyvärr spontanidrottsfrågorna fortfarande med sin frånvaro. Dessa frågor, herr talman, måste aktualiseras framöver. Idrottsrörelsen är till stor glädje i arbetet för ökad integration och jämställdhet. Denna målsättning får aldrig glömmas bort eller förringas på något sätt. Att arbetet är viktigt understryks av ett fåtal studier som gjorts. En av dessa är Etnicitet och social mångfald - belastning eller tillgång inom barn- och ungdomsidrotten av Rolf Carlson vid Idrottshögskolan i Stockholm. Jag hade tänkt läsa upp en del förslag som kommer direkt från hans utredning. Jag ska inte ta tid till att göra det med hänsyn till kommande votering, men jag kanske kan återkomma vid ett senare tillfälle. Herr talman! Elitverksamheten är delvis finansierad av oss sportintresserade i egenskap av publik, en publik som i sig också förenar och bör skapa trygghet, styrka och gemenskap i stället för slagsmål och skadegörelse. Elitverksamheten ska inte förringas, utan den är en sporre för vårt uppväxande släkte. Däremot är det alldeles klart att kravet på drogfrihet och god etik måste vara en självklar arbetsmodell för ett elitidrottande. Även om jag själv inte hade möjlighet att närvara, satte jag stort värde på den konferens om gendopning som arrangerades av Karolinska Institutet i Stockholm i december. Världens ledande genforskare och idrottsvärldens främsta profiler diskuterade gendopning i förhållande till vetenskap och etik och kom fram till gemensamma principer och ståndpunkter. Avslutningsvis, herr talman, handlar etikarbetet inom idrotten om att stimulera positiva beteenden och motverka negativa. Idrottsrörelsen har själv satt upp ett mål om att uppfattas som en samhällsnyttig folkrörelse och en förebild för etik, moral och ansvarstagande. På nationellt plan är idrottsrörelsen och Riksidrottsförbundet tillsammans med SISU Idrottsutbildarna betydelsefulla när det gäller att förmedla etik och värderingar. Kristdemokraterna anser att det bör läggas stor vikt vid att lyfta fram de idrottsetiska frågorna. 0479155832315 GT01KrU8 N 2010-01-01 00:00:00 95325 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GT0983/#anf118