<anforande>
<dok_hangar_id>2347828</dok_hangar_id>
<dok_id>GT0980</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2005/06:80 Måndagen den 6 mars</dok_titel>
<dok_rm>2005/06</dok_rm>
<dok_nummer>80</dok_nummer>
<dok_datum>2006-03-06 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Svar på interpellation 2005/06:268 om situationen i Myanmar</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>interpellationsdebatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>6EE0536F-BE8C-49CB-9BEC-78BB443195A6</anforande_id>
<anforande_nummer>9</anforande_nummer>
<talare>KALLE LARSSON (v)</talare>
<parti>v</parti>
<anforandetext>
Herr talman! Jag uppskattar att också få information om den internationella konferens som är under utarbetande. Jag ser fram emot att få mer information när den närmar sig och utvärdering av hur utfallet har blivit.
Det är en rad åtgärder som räknas upp. Det är viktigt att det kommer fram. Många människor som trots allt emellanåt ser en tv-bild på Aung San Suu Kyi eller någon annan av de ledande oppositionspolitikerna undrar förstås vad det är som Sverige gör. Hur agerar Sverige? Ibland kan en interpellationsdebatt ha den positiva effekten att åtminstone några till inser att Sverige ändå försöker göra en del insatser.
Jag ville ge utrikesministern chansen att själv först ta upp frågan om ekonomiska sanktioner. Men jag får nog ställa frågan lite mer uttryckligt för att få den utredd. Ekonomiska sanktioner är ett tveeggat vapen. Risken är förstås stor att man får en situation där civilbefolkningen drabbas. Det är ju den som har de sämsta ekonomiska möjligheterna och som riskerar att bli ännu fattigare och kanske drabbas av svält om landets ekonomi inte fungerar.
Men samtidigt är detta ett effektiv vapen i en del fall. Här finns en del beslut fattade och åsikter klara. Vi vet att ILO för ovanlighetens skull har uppmanat till ekonomiska sanktioner, framför allt när det gäller direktinvesteringar i Burma/Myanmar. Vidare vet vi att det också finns ett socialdemokratiskt kongressbeslut i samma riktning. Det är klart att man måste välja tillfälle när man genomför sådana här saker så att de blir effektiva och inte får de negativa effekter som risken är stor att de annars får.
Situationen i Burma/Myanmar är ju sådan att det mesta från exportindustrin trots allt inte kommer ens i närheten av befolkningen utan snarare till de redan rika i regimen. Därför är väl farhågorna mindre, i alla fall hos en del bedömare, att det skulle drabba civilbefolkningen särskilt hårt.
Jag tycker själv inte att frågan är enkel. Jag vet att det inom den burmesiska demokratirörelsen är ett relativt självklart krav, men långt ifrån alla även i den rörelsen tycker att det är det bästa alternativet. Det finns delar av den burmesiska vänstern som säger att det är något som drabbar civilbefolkningen alltför hårt.
Men jag vill ändå i en avslutande fråga i det sista inlägget för min del, såvitt jag kan bedöma det, ge utrikesministern chansen att utveckla sin och regeringens åsikt när det gäller frågan om ekonomiska sanktioner mot bakgrund av kongressbeslut och ILO-beslut.
</anforandetext>
<intressent_id>0449003924218</intressent_id>
<rel_dok_id>GT10268</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>94903</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GT0980/#anf9</protokoll_url_www>
</anforande>
