<anforande>
<dok_hangar_id>2347825</dok_hangar_id>
<dok_id>GT0977</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2005/06:77 Onsdagen den 22 februari</dok_titel>
<dok_rm>2005/06</dok_rm>
<dok_nummer>77</dok_nummer>
<dok_datum>2006-02-22 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Vissa personalfrågor i Försvarsmakten</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>2F895DC5-9A00-4471-92BC-C0C15BB8276F</anforande_id>
<anforande_nummer>89</anforande_nummer>
<talare>KARIN ENSTRÖM (m)</talare>
<parti>m</parti>
<anforandetext>
Herr talman! Redan 2004 kunde man i regeringens proposition 
Vårt framtida försvar
 läsa att "ett väl fungerande personalförsörjningssystem kan vara den enskilt viktigaste förutsättningen för Försvarsmaktens möjligheter att utföra sina uppgifter". Jag kan förstås inte annat än hålla med, och den är det faktiskt fortfarande. Vi kan stå här i kammaren och önska oss en massa olika förmågor och insatser som Försvarsmakten ska kunna genomföra och lösa, men har vi inte människor som vill och kan utföra allt detta så spelar det ingen roll vad vi säger här. Nå, hur mycket har hänt sedan hösten 2004?
Försvarsmakten arbetar intensivt med dessa frågor och har nyligen för utskottet presenterat vad man i en intern arbetsgrupp, Arbetsgruppen personalförsörjning, kommit fram till. I rapporten skriver man bland annat att Försvarsmakten har strukturella fel i personalförsörjningen, främst när det gäller anställda befäl, det vill säga yrkes- och reservofficerare. Problemen består kort sagt i en felaktig åldersfördelning, vilket leder till att en för liten del av de anställda befälen kan användas i den insats- och utbildningsverksamhet som är knuten till förbanden och som ju är huvudverksamheten för Försvarsmakten. Om dagens utveckling fortsätter prolongerat kommer Försvarsmakten att ha en allt större andel högre yrkesofficerare, det vill säga officerare från majors grad och uppåt, men det är inte där behoven är som störst. Redan i dag är Försvarsmaktens andel av högre yrkesofficerare avsevärt högre än i jämförbara nationer. Man skriver också i rapporten att det saknas en tydlig koppling mellan grund- och insatsorganisation, vilket gör det svårt att analysera tillgång kontra behov, det vill säga att man inte riktigt vet vad man behöver och att man inte riktigt vet vad man har.
Vi i den borgerliga alliansen har i vår motion föreslagit en hel del nya lösningar på de utmaningar som Försvarsmakten står inför på det här området. För att få en mer ändamålsenlig befälsstruktur måste man hitta nya anställningsformer för yrkesofficerare. Alla behöver inte ha yrket som ett livstidsyrke. De flesta andra länder har program för karriärväxling för officerare. Det bör Sverige också kunna införa. Möjligheter att arbeta i Försvarsmakten med olika uppgifter under en begränsad period bör också finnas. Visstidsanställning och kontraktsanställning är nya former som skapar ökad flexibilitet. Med tanke på de beredskapskrav våra insatsförband ska ha är det nödvändigt att hitta nya lösningar. Utskottsmajoriteten tycks inte riktigt ha insett att riksdagen måste driva på ännu hårdare i dessa frågor.
Den riktigt övergripande stora utmaningen för Försvarsmakten är att rekrytera och behålla duktiga kvinnor och män i konkurrens med alla andra på arbetsmarknaden. Här finns en del som vi inte är nöjda med. Möjligheten för kvinnor att genomföra militär grundutbildning och utbilda sig till officer har funnits i mer än 20 år. Trots detta finns det alltför många exempel på att det förekommer kränkande behandling och diskriminering av kvinnor, framför allt när det gäller de värnpliktiga. Det är där allt börjar. Det är de som sedan ska söka vidare för att bli yrkesofficerare.
Jag önskar verkligen att jag inte skulle behöva stå här år 2006 och ta upp detta, men jag måste. Det är för många. En är för många. Det är många unga kvinnor som blir illa behandlade. Det funkar helt enkelt för dåligt. Det visar inte minst den senaste rapporten om sexuella trakasserier som Försvarshögskolan har gett ut:
"2005 års undersökning visar att siffrorna när det gäller kvinnliga officerare har fortsatt att sjunka, medan siffrorna när det gäller civilanställda samt värnpliktiga kvinnor är i princip oförändrade." 35,9 % av de kvinnliga officerarna uppger att de har blivit sexuellt trakasserade under de tre år som föregick studien. 35,7 % av de värnpliktiga samt 13,2 % av de civilanställda kvinnorna har blivit sexuellt trakasserade.
Statistiken över avgångar bland kvinnor under värnpliktsutbildning och bland kvinnliga officerare talar också sitt tydliga språk. Försvarsmakten arbetar med frågorna men måste faktiskt göra ännu mer. Det här duger inte.
Herr talman! Försvarsmakten måste vara en attraktiv arbetsgivare för både kvinnor och män, för både civilanställda och militärt anställda. Man måste hitta lösningar på de problem som finns. Vi har föreslagit en hel del i vår motion, och därför vill jag avslutningsvis yrka bifall till vår gemensamma reservation nr 1.
</anforandetext>
<intressent_id>0607691439013</intressent_id>
<rel_dok_id>GT01FöU5</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>94528</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GT0977/#anf89</protokoll_url_www>
</anforande>
