<anforande>
<dok_hangar_id>2347809</dok_hangar_id>
<dok_id>GT0961</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2005/06:61 Onsdagen den 25 januari</dok_titel>
<dok_rm>2005/06</dok_rm>
<dok_nummer>61</dok_nummer>
<dok_datum>2006-01-25 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Tandvårdsfrågor</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>61138FB9-32AB-47D9-92D7-74B444D204A2</anforande_id>
<anforande_nummer>37</anforande_nummer>
<talare>JAN LINDHOLM (mp)</talare>
<parti>mp</parti>
<anforandetext>
Fru talman! Först vill jag säga att ordväxlingen mellan Gabriel Romanus och Chatrine Pålsson var intressant att höra. Jag uppfattar att detta tidigare varit en höger-vänster-fråga, och därför tycker jag att det är bra att det inom de borgerliga partierna nu finns en diskussion om tyngden inom ett verksamhetsområde, mellan offentligt och privat, och hur det kan påverka. Som Gabriel Romanus så väl uttryckte det kan det vara kostnadsdrivande beroende på hur man konstruerar sådant. Det är en mycket intressant diskussion, och det verkar som om det hänt något på den borgerliga sidan eftersom man kan föra sådana diskussioner. Det är jag glad för.
Jag vill också säga att även om inte alla partiers företrädare säger det rent ut fick jag, när jag lyssnade på inläggen, en känsla av att man från alla håll tycker att det är märkligt att villkoren för vård i munhålan ska skilja sig så mycket från annan kroppslig sjukvård. Jag konstaterar att Kristdemokraterna i princip har samma inställning som Miljöpartiet i den frågan. På lång sikt är målet att försöka hitta någon form av högkostnadsskydd för hela vårdområdet, alltså för både sjukvård och tandvård. Det är roligt att det kan finnas en sådan koppling mellan två partier som i andra frågor kanske inte alltid delar uppfattning.
Från Miljöpartiets sida fick vi för lite drygt ett år sedan hjälp med att göra en kalkyl, och Kenneth Johansson frågade också Catherine Persson om beloppen. Vi lät göra en utredning, och beroende naturligtvis på var man lägger egenfinansieringsnivån på sådana system hamnar vi på olika kostnadsnivåer. Vi kan dock konstatera att detta kommer att kosta statskassan åtminstone 10, kanske 15 eller ännu fler miljarder. Det handlar alltså om oerhörda pengar. Därför är en sådan reform givetvis långsiktig. Eftersom vi behöver vidta åtgärder inom tandvården måste vi därför på kortare sikt hitta andra lösningar som inte kostar så mycket.
Efter det senaste valet, 2002, förhandlade Miljöpartiet tillsammans med Vänsterpartiet och Socialdemokraterna fram en uppgörelse som populärt kallats för 121-punktsprogrammet. I det programmet finns även lite grann om tandvårdsfrågor. Jag tycker att vi lyckats genomföra en hel del av det som finns i överenskommelsen.
Vi har lyckats genomföra en ny trafikpolitik som ger många företag möjligheter att skapa nya jobb. Vi har lyckats genomföra en skatteväxling som ger medborgarna betydligt mer pengar i plånboken och en större frihet att själva välja om de vill betala för att förorena naturen. Vi har genomfört en skattepolitik som skapar förutsättningar för en revolution inom bilindustrin. Vi har gjort en satsning på biologisk mångfald som saknar motstycke i världen. Vidare har vi gjort en helt unik satsning på att kartlägga alla naturens arter i vårt land; något liknande finns ingen annanstans i världen. Vi har lyckats genomföra en kraftig omrustning av försvaret, och vi har gjort stora satsningar på internationellt bistånd. Det finns dessutom mycket mer.
Just när det gäller tandvårdsområdet har det varit svårt att komma fram. Det har tidigare nämnts att Dentalmaterialutredningen lade fram sitt förslag i mars 2003, och efter det har inte mycket hänt. Det är klart att många, även vi, är otåliga, vilket visas inte minst av motionsfloden på hela 65 motioner, vilka föreligger för avgörande i detta betänkande. Hur många yrkanden det är fråga om har jag inte räknat efter. En lustig koppling är kanske att siffran 65 förekommer två gånger. Jag tog upp den i ett annat sammanhang; reformen kallas nämligen just 65-plus.
Jag var ju inte med på den tiden, men jag har frågat många från inte bara mitt parti som var med och fattade beslut om den reformen, och många är ganska självkritiska och besvikna. Det är bra att man kan erkänna att man fattat beslut om en reform som inte fungerat särskilt bra, inte bara för att den blivit väldigt mycket dyrare utan också för att människor till och med fått sämre livskvalitet då man väntar med åtgärder som annars kanske skulle ha vidtagits tidigare. Den var nog inte så lyckad och har också fått mycket kritik, vilket vi hört här.
Det är snart 17 månader sedan jag började i riksdagen som ledamot, nästan ett och ett halvt år. Man kan tycka att det är en lång tid, men jag blir fortfarande ofta förvånad över hur tröga beslutsprocesserna är, att de måste ta så lång tid. Vid lunchen i går fick jag lära mig att det tar sju år att genomföra en större förändring. Kanske är det på det sättet.
Nu är det snart tre år sedan Dentalmaterialutredningen skrev att "det kan finnas skäl att överväga att en möjlighet öppnas att överklaga landstingsbeslut". Vi har i utskottet enats om att anse två motioner, som föreslår just denna överklagandemöjlighet, som delvis tillgodosedda med motivet att vi förväntar oss att regeringen skyndsamt bereder ett sådant förslag.
Hela betänkandet genomsyras av ett sådant resonemang. Man väntar sig att sådant som föreslås i motionerna ska komma när regeringen förverkligar utredningens förslag. Man kan förstå att medborgare och väljare, som är åskådare till den demokratiska beslutsprocessen, ibland tar sig för pannan. Det är snart tre år sedan utredningen lade fram förslag, och regeringen har fortfarande inte kommit med några förslag utifrån utredningen. 
Vi i mitt parti har jagat regeringen, åtminstone under de 17 månader som jag har varit här. Under förra hösten lyckades vi till exempel skriva ihop en uppgörelse med regeringen om medel för forskning om biverkningar av dentala material. Det var pengar som hade beslutats i budgetuppgörelsen 2003, men det har fortfarande inte verkställts. Vi kämpade hela förra året med frågan om högkostnadsskyddet. Nu fick jag höra att det var Kristdemokraterna som hade lyckats få regeringen att sätta i gång utredningen. Jag trodde att det var vi i Miljöpartiet och Vänsterpartiet, som hela förra året kämpade och brottades med det här, som fick dem att tillsätta denna utredning, som ska vara klar i mars. Men där ser man vad lite man vet.
En sak är i alla fall säker. När man är ny här i kammarens gemenskap frågar man sig ofta varför det måste ta så lång tid. Varför måste det vara så trögt att komma till skott?
Men i dag ska jag ändå vara glad och tacksam. Två av de fyra motioner som Miljöpartiet har medverkat till anses, som det heter, "åtminstone delvis" tillgodosedda, och en anses "delvis" tillgodosedd. Det är ju jättekul. 
Den motion som avstyrks är en motion som kräver att amalgamanvändningen i Sverige omedelbart ska förbjudas av miljöskäl. Då kan man ju tro att regeringen vill att amalgam ska fortsätta användas - varför skulle man annars avslå ett sådant förslag? Men så enkelt är det inte. Regeringens inställning är nämligen att amalgam "i princip" bör förbjudas, och därför avstyrker man motionen. Vad menar man då med sådana formuleringar - att det "bör" förbjudas, "i princip" och så vidare? Ja, jag kan inte veta vad regeringen menar, men jag hoppas att man faktiskt avser att amalgam ska fasas ut och att man snart kommer med förslag på det området.
Trots att jag ska vara glad och tacksam för hur våra motioner behandlas i betänkandet har jag valt att ändå skriva en reservation om just amalgamförbudet, fast jag tänkte, fru talman, inte yrka bifall till denna enda miljöpartireservation. Det innebär inte att vi inte står bakom den. Vi anser att amalgamanvändningen ska stoppas. Men vi avstår från att yrka bifall av hänsyn till kammaren - det riskerar att bli en lång och krånglig votering när det finns många reservationer på en och samma punkt. 
Det här betänkandet har tagits fram i en anda av samförstånd. Formuleringar som "åtminstone delvis tillgodosedd" och liknande gjorde att det kändes så. Därför känns det dumt att insistera när vi ändå är överens om helheten. Regeringen har ju åtagit sig att göra detta. Då behöver vi inte reservera oss.
Man kan säga att betänkandet pekar med hela handen åt regeringen. Nu får regeringen en chans att visa att man kan verkställa detta, som vi alla tycker är ganska självklart. Jag tolkar det som att vi är överens både om möjligheten att överklaga och när det gäller hur vi ser på de dentala materialen. Egentligen ville jag med mitt anförande bara ta tillfället i akt att uttrycka min frustration över att det tar så lång tid att nå resultat.
</anforandetext>
<intressent_id>0641486384014</intressent_id>
<rel_dok_id>GT01SoU8</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>93373</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GT0961/#anf37</protokoll_url_www>
</anforande>
