<anforande>
<dok_hangar_id>2347809</dok_hangar_id>
<dok_id>GT0961</dok_id>
<dok_titel>Riksdagens protokoll 2005/06:61 Onsdagen den 25 januari</dok_titel>
<dok_rm>2005/06</dok_rm>
<dok_nummer>61</dok_nummer>
<dok_datum>2006-01-25 00:00:00</dok_datum>
<avsnittsrubrik>Tandvårdsfrågor</avsnittsrubrik>
<underrubrik></underrubrik>
<kammaraktivitet>föredragning av utskottsärende med eventuell debatt</kammaraktivitet>
<anforande_id>26FEFC5E-68FA-4862-BE48-39C4313D2EDB</anforande_id>
<anforande_nummer>29</anforande_nummer>
<talare>GABRIEL ROMANUS (fp)</talare>
<parti>fp</parti>
<anforandetext>
Fru talman! Våren 1994, alltså för tolv år sedan, fanns det ett förslag från den borgerliga regeringen, för övrigt framlagt av den nuvarande landshövdingen i Sörmlands län, som skulle ha gett alla svenskar rätt till den tandvård som de behöver för en fast årlig avgift. Men det förslaget satte Socialdemokraterna och Ny demokrati stopp för. 
Nu har det gått snart tolv år med en socialdemokratisk regering. Då kan man fråga sig: Vad har gjorts åt tandvårdsfrågan sedan dess? Priskontrollen har tagits bort och det på ett ganska klantigt sätt. Det har lett till prishöjningar på 65-70 %. Dessutom har man infört ett tandvårdsstöd för dem som är över 65 år, men det har inte fungerat särskilt bra. Det är klart att de som har fått det har haft nytta av det. Men som vi just har hört har det varit väntetider, det har varit självrisker på mer än 10 000 kr om man räknar in materialkostnader, och det är en konstruktion som driver fram ökade vårdåtgärder, vilket också har konstaterats. 
Sedan har vi fått en utredning om ytterligare reformer. Den lades fram sommaren 2002, det vill säga för snart fyra år sedan. Men det var blygsamma förslag i den. Men inte ens dessa förslag har genomförts. 
Så sent som i budgeten för 2005 sades det inte ett ord om att man planerade några ytterligare åtgärder. Men efter det har det utbrutit en febril aktivitet i Socialdepartementet. Och det är inte så konstigt eftersom denna utveckling har väckt starka reaktioner, inte bara från oss i oppositionen utan också inom socialdemokratin. LO-ordföranden gick ut och sade att om det inte hände något skulle LO driva en kampanj för detta i den kommande valrörelsen - mot regeringen, får man förmoda. Och det var motioner till den senaste partikongressen. Jag tror att det var 50. Och det gjordes ett mycket kritiskt uttalande, och partikongressen var djupt oroad över utvecklingen. 
Nu behandlar vi ett utskottsbetänkande med inte mindre än 23 socialdemokratiska motioner. Jag undrar hur ofta som det väcks 23 socialdemokratiska motioner på ett område. Det är en signal så god som någon om det missnöje som finns med regeringens politik.
Låt mig säga att det är bra att regeringen har kommit i gång nu - äntligen - även om det är sent. Ännu så länge har vi inte sett några konkreta resultat av detta, utan vi har sett löften om arbetsgrupper och utredningar och så småningom också direktiv till en utredning. 
Men efter tolv års regerande står vi här och ser ännu så länge bara löften och förhoppningar. Varför ska människor tro på dessa löften nu när man har tolv års misslyckanden bakom sig? Om nu utredningen kommer med ett förslag - det ska den visst göra före valet - hur länge kommer det att bli liggande på Socialdepartementet? Kommer det att bli liggande i fyra år som den förra utredningen? Man kan undra, och man kan faktiskt fundera över detta fiasko under dessa elva tolv förlorade år. 
Det var ändå Socialdemokraterna som en gång i världen för 30 år sedan införde tandvårdsförsäkringen. Man kan verkligen undra. Jag har tre teorier. 
Den första teorin är att de som har makten lever för långt bort från människors vardag. Man har tröstat sig med, vilket man också har sagt här, att de flesta inte betalar så mycket för tandvård - kanske under 2 000 kr om året i genomsnitt. Men det som man har bortsett från är att det ibland är väldigt stora kostnader. Och då är man inte beredd på dem om man har en vanlig normal ekonomi. Och om man skulle behöva implantat, alltså det som man nu får i stället för de gamla lösgommarna, kostar det kanske 30 000-40 000 kr. 
Men även för yngre människor som råkar bita av en tand eller få varbildning i en tand kan det kosta 5 000-6 000 kr för en godartad lagning. Om man får tanden utdragen kan det kosta 10 000 kr för en brygga eller kanske 16 000 kr för ett implantat, det som kallades för stifttand förr i världen. Jag har unga människor i min närhet som har råkat ut precis för detta, alltså att en tand måste dras ut. Det är klart att man kan gå med en glugg, men om man ska täppa igen den kostar det 10 000 kr eller kanske 15 000 kr om det ska göras på ett snyggt sätt. 
En annan förklaring, bortsett från att man inte riktigt har uppfattat problemets allvar, kan vara att man har stirrat sig blind på att man måste lägga in miljarder skattekronor i tandvårdsförsäkringen. Och dem har man inte haft tillgång till. Man har fallit för det enkla talesättet att tänderna är en del av kroppen, och alltså ska tandvårdskostnaderna in under högkostnadsskyddet på 900 eller 1 000 kr. Men om vi inte har dem är det inget skäl att inte göra någonting. Det finns ju andra möjligheter. 
Situationen att man betalar lite varje år men då och då drabbas av höga kostnader gör att det ropas efter en försäkring. Och det ska helst vara en försäkring som inte driver fram ökade vårdåtgärder som inte behövs. 
Nu börjar en del landsting bygga upp sådana system. Det kallas abonnemangstandvård eller lite slagordsmässigt årskort för tandvård. 
Min tredje teori är att man har velat ge landstingen en konkurrensfördel här i förhållande till den privata tandvården. Konstigt nog är det faktiskt konkurrens om patienterna, särskilt i storstadsområdena, trots att vi har brist på tandläkare på andra håll. På en rationell tandvårdspraktik kan varje tandläkare ta hand om 2 000 patienter. Då vet vi att vi har tandläkare i Sverige som skulle kunna räcka till för en befolkning på 15 miljoner människor. Vi har drygt 7 500 tandläkare. Ändå har vi brist på en del håll, men vi har överskott i storstäderna. Därför är inte privattandläkarna entusiastiska för denna lösning med abonnemangstandvård. Det är klart att de som bor i storstäderna och inte vill flytta vill kunna leva på kanske 700 eller 1 000 patienter. Och det kan man kanske inte göra med ett abonnemangssystem, utan då behöver man kunna ta ut mycket pengar för åtgärder. 
Men vi i Folkpartiet vill att även den halva av den vuxna befolkningen som går hos privata tandläkare ska få denna möjlighet till en fast avgift varje år som man sedan kan dra på när man behöver stora åtgärder. De som går hos privata tandläkare gillar att gå till privata tandläkare. 
I dagens tidning finns det faktiskt en redovisning för Svenskt Kvalitetsindex där de privata tandläkarna ligger högst av alla när det gäller tjänster som man kan köpa. De ligger till och med högre än Systembolaget, Posten och andra samhällsinrättningar. Och de ligger högre än Folktandvården. Det gör de trots dessa höga priser. Men det är klart att de flesta människor hellre skulle vilja skydda sig. Det har gjorts undersökningar som pekar på att en miljon svenskar avstår från tandvård av ekonomiska skäl. 
Fru talman! Vi har två reservationer i detta betänkande. I den första erinrar vi om de riktlinjer som vi vill ha för en tandvårdsreform. Men vi pekar också på köerna för de äldre och misslyckandet att bara hälften av de äldre och funktionshindrade som har rätt till uppsökande tandvård - bara hälften av de 180 000 som är berättigade till uppsökande tandvård - får den. 
Jag talade om detta med statsrådet Ylva Johansson här i kammaren i förra veckan. Hon var väldigt upprörd; hon var rentav förbannad på landstingen. Jag tror att hon mest var upprörd över att Svenska Dagbladet hade upptäckt saken. Men några åtgärder har vi ännu inte sett till. Därför påminner vi om det. Vi påminner också om att man behöver både möjlighet till tandvård med fast avgift och högkostnadsskydd, som då måste införas stegvis. Vi har mer pengar i vår budget, som majoriteten har avslagit, än vad regeringen hittills har velat satsa på detta område. Det är bra att det står i direktiven till den nya utredningen att man inte ska försvåra abonnemangstandvård. Men det är enligt min uppfattning en alltför låg ambitionsnivå.
Jag ber att få yrka bifall till reservation nr 2. Vi är också med på reservation 11 tillsammans med Centerpartiet som gäller personalförsörjningen. Där skulle jag vilja säga att det viktigaste av allt nu inte är att få fram fler tandläkare utan att få fram fler tandhygienister, så att vi kan få en effektivt bedriven tandvård med bra utnyttjande av resurserna. Vi stöder naturligtvis den, men jag yrkar inte bifall till mer än reservation 2.
</anforandetext>
<intressent_id>0279360042003</intressent_id>
<rel_dok_id>GT01SoU8</rel_dok_id>
<replik>N</replik>
<systemdatum>2010-01-01 00:00:00</systemdatum>
<systemnyckel>93365</systemnyckel>
<protokoll_url_www>https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/protokoll_GT0961/#anf29</protokoll_url_www>
</anforande>
